Available languages

Taxonomy tags

Info

References in this case

References to this case

Share

Highlight in text

Go

12.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 220/27

Talan väckt den 15 juli 2009 — Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Portugal

(Mål C-267/09)

2009/C 220/52

Rättegångsspråk: portugisiska

Parter

Sökande: Europeiska gemenskapernas kommission (ombud: R. Lyal och G. Braga da Cruz)

Svarande: Republiken Portugal

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att domstolen ska

—

fastställa att Republiken Portugal har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 18 EG och 56 EG och motsvarande artiklar i EES-avtalet genom att anta och behålla i kraft bestämmelser, i artikel 130 i lagen om inkomstskatt för fysiska personer (nedan kallad inkomstskattelagen), som innebär att skattskyldiga som inte är bosatta i Portugal är skyldiga att utse en skatterepresentant, och

—

förplikta Republiken Portugal att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Kommissionen anser att det i artikel 130 i inkomstskattelagen föreskrivs en allmän skyldighet för personer som inte är bosatta på portugisiskt territorium att utse en skatterepresentant som är bosatt i Portugal. Enligt kommissionen är denna skyldighet inte förenlig med artiklarna 18 EG och 56 EG och motsvarande artiklar i EES-avtalet.

a)

Det rör sig dels om en skyldighet för personer som inte är bosatta på portugisiskt territorium och som endast har inkomster på vilka slutlig källskatt tas ut, att utse en skatterepresentant som är bosatt i Portugal.

b)

Det rör sig dels om en skyldighet för personer som inte är bosatta på portugisiskt territorium och som har inkomster som medför att en skattedeklaration ska ges in, att utse en skatterepresentant som är bosatt i Portugal.

Enligt kommissionen strider en sådan allmän skyldighet som den som föreskrivs i artikel 130 i inkomstskattelagen mot den fria rörligheten för personer och kapital, som föreskrivs i artiklarna 18 EG och 56 EG och motsvarande bestämmelser i EES-avtalet, eftersom den är diskriminerande (för personer som inte är bosatta på portugisiskt territorium) och inte står i proportion till det eftersträvade syftet.

Skyldigheten är diskriminerande såtillvida som den i praktiken innebär att personer som inte är bosatta i landet åläggs en ekonomisk börda, eftersom dessa representanter i de flesta fall inte tillhandahåller sina tjänster gratis. Även om en skatterepresentant skulle tillhandahålla sina tjänster gratis utgör redan det förhållandet att det föreligger en skyldighet att utse en sådan i sig ett hinder för den fria rörligheten för personer och kapital. För att det inte ska vara fråga om ett sådant hinder krävs att den skattskyldiga personen själv kan besluta om huruvida han eller hon vill utse en skatterepresentant.

Därtill kommer att skatterepresentanten inte har någon skyldighet — eller har något ansvar för detta — att betala skatten, utan endast ska fullgöra formella skyldigheter. Den omständigheten att det föreskrivs en skyldighet att utse en sådan person utgör i sig ett hinder för den fria rörligheten för personer och kapital. För att det inte ska vara fråga om ett sådant hinder krävs att den skattskyldiga personen själv kan besluta om huruvida han eller hon vill utse en skatterepresentant.

Den nämnda skyldigheten är inte heller proportionerlig, eftersom det eftersträvade syftet — att säkerställa en effektiv skattekontroll och att bekämpa skatteundandragande — vilket är legitimt, kan uppnas med mindre restriktiva metoder.

I direktiv 2008/55/EG (1) om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som har avseende på vissa avgifter, tullar, skatter och andra åtgärder — vilket är en kodifiering av rådets direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976 — föreskrivs ömsesidigt bistånd för indrivning av skatt, inklusive inkomstskatt (jfr artikel 2 g) av förevarande slag. Dessutom föreskrivs det i rådets direktiv 77/799/EEG (2) av den 19 december 1977 om ömsesidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter på direktbeskattningens område, att den behöriga myndigheten i en medlemsstat alltid får anmoda den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat att överlämna de uppgifter som är nödvändiga för att bekämpa skatteundandragande.

(1)  EUT L 150, s. 28.

(2)  EGT L 336, s. 15.