Available languages

Taxonomy tags

Info

References in this case

References to this case

Share

Highlight in text

Go

14.8.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/26

Talan väckt den 1 juni 2010 — Europeiska kommissionen mot Republiken Ungern

(Mål C-274/10)

()

2010/C 221/42

Rättegångsspråk: ungerska

Parter

Sökande: Europeiska kommissionen (ombud: D. Triantafyllou och B.D. Simon)

Svarande: Republiken Ungern

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att domstolen ska

—

fastställa att Republiken Ungern har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (1) genom att ålägga beskattningsbara personer vars skattedeklaration för en viss beskattningsperiod uppvisar ett ”överskjutande belopp” i den mening som avses i artikel 183 i nämnda direktiv, att föra över det överskjutande beloppet, eller en del av detta, till nästa beskattningsperiod under förutsättning att den beskattningsbara personen inte har betalat leverantören hela beloppet för förvärvet i fråga, och genom att skapa en situation där vissa beskattningsbara personer vars skattedeklaration regelbundet innehåller ett överskjutande belopp — på grund av denna skyldighet — kan tvingas föra över ett sådant överskjutande belopp till nästa beskattningsperiod vid mer än ett tillfälle, och

—

förplikta Republiken Ungern att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Denna talan handlar om en ungersk skatterättslig bestämmelse enligt vilken de beskattningsbara personerna, före utgången av beskattningsåret endast kan ansöka om återbetalning av överskjutande belopp av mervärdesskatt i den mån nämnda överskjutande belopp överstiger den mervärdesskatt som ska tas ut för de transaktioner som ännu inte faktiskt har betalats. Således kan den beskattningsbara personen, som en följd av den angripna ungerska lagstiftningen, inte begära återbetalning av den del av det överskjutande beloppet som är lika stort som beloppet av den mervärdesskatt som ska tas ut för förvärv för vilka betalning inte har skett, och den tvingas således att överföra det till följande beskattningsperiod. För det fall det deklarerade överskjutande beloppet vid beskattningsperiodens utgång understiger eller är lika med beloppet av den mervärdesskatt som ska tas ut för förvärv för vilka betalning inte har skett, är den beskattningsbara personen skyldig att överföra det överskjutande beloppet i dess helhet till följande beskattningsperiod. I slutet av följande beskattningsperiod måste man förfara på samma sätt. Lagstiftningen sätter ingen som helst gräns för detta förfarande i tiden, vilket kan innebära att den beskattningsbara personen tvingas fortsätta att överföra det överskjutande beloppet på obestämd framtid.

Kommissionen bestrider inte att medlemsstaterna enligt artikel 183 i direktiv 2006/112 (nedan kallat direktivet) har möjlighet att själva bestämma huruvida det överskjutande beloppet ska föras över eller återbetalas. Medlemsstaterna är dock skyldiga att vid utövandet av denna beslutsrätt följa principerna i det gemensamma systemet för mervärdesskatt i stort och framför allt principen om skatteneutralitet. Artikel 183 i direktivet, som möjliggör för medlemsstaterna att en gång föra över det överskjutande beloppet till följande beskattningsperiod, ska med hänsyn till att den utgör en bestämmelse som hindrar ett fullständigt förverkligande av principen om skatteneutralitet tolkas restriktivt och kan inte tjäna som stöd för antagandet av nationella bestämmelser som strider mot principen om skatteneutralitet eller syftet med avdragssystemet.

Med utgångspunkt i principen om skatteneutralitet är syftet med avdragssystemet att företaget helt ska slippa bördan av den mervärdesskatt som ska betalas eller som har betalats vid ekonomisk verksamhet. Denna princip utesluter att medlemsstaterna uppställer villkor för återbetalning av överskjutande belopp som innebär att den beskattningsbara personen åläggs en börda och som påverkar vederbörandes ekonomiska situation och likviditet eller affärsmässig beslut. Det kvarhållande/innehållande av det överskjutande beloppet som föreskrivs i den angripna ungerska lagstiftningen ger upphov till flera negativa effekter för den beskattningsbara personen av två skäl.

För det första är ett av skälen att det överskjutande belopp som får dras av från den ingående mervärdesskatten ska betraktas som en kredit till förmån för den beskattningsbara personen, och att betalningsanståndet avseende nämnda kredit minskar borgenärens, det vill säga den beskattningsbara personens, möjligheter till vinst och likviditet och ökar på detta sätt risken för företaget. Den beskattningsbara personen måste tjäna in motsvarande mervärdesskatt på/genom de varor och tjänster som vederbörande tillhandahåller även om de inte har betalats, samtidigt som återbetalning av mervärdesskatt endast kan medges för tillhandahållandet av varor och tjänster som har köpts om dessa faktiskt har betalats.

För det andra medför innehållandet av det överskjutande beloppet inte bara en börda för den beskattningsbara personen som hamnar i en ställning som fordringsägare, men också för den andra beskattningsbara personen som har deltagit i den skattepliktiga transaktionen, det vill säga säljaren. Genom att kundens likviditet minskar ökar nämligen risken för säljaren att inte erhålla, eller att erhålla med avsevärt dröjsmål, vederlaget för de varor eller tjänster som har tillhandahållits, samtidigt som säljaren, oberoende av nämnda omständighet, är skyldig att betala in mervärdesskatt för nämnda varor och tjänster.

Kommissionen är av uppfattningen att det faktum att lagstiftningen ålägger de beskattningsbara personerna en börda, inte kan vägas upp genom att införa nya bördor för de beskattningsbara personerna. Den balans som eftersträvas med lagstiftningen kan endast skapas om man — som motvikt till den börda som åvilar den beskattningsbara person som har ställning som gäldenär, det vill säga som motvikt till skyldigheten att betala in skatten — inför en möjlighet för den beskattningsbara person som har ställning som fordringsägare erhåller återbetalning av den mervärdesskatt som betalades när vederbörande befann sig i rollen som gäldenär.

Slutligen, och med hänsyn till att artikel 183 i direktivet endast gör det möjligt att föra över det överskjutande beloppet ”till nästa period” en gång, utgör den angripna ungerska lagstiftningen ett åsidosättande av nämnda artikel i den mån det inte föreskrivs att den beskattningsbara personen erhåller återbetalning av det överskjutande beloppet senast vid utgången av den andra beskattningsperioden. Vad mer är garanterar den ungerska lagstiftningen — som i själva verket genom att minska kundens likviditet minskar sannolikheten för att återbetalning sker — inte ens att den beskattningsbara personen någon gång kommer att få tillbaka det överskjutande beloppet. Om den beskattningsbara personen upphör med sin verksamhet utan att betala för samtliga av sina förvärv på grund av att vederbörande har blivit insolvent så finns det nämligen inget sätt att återfå den mervärdesskatt som belastar de icke betalda transaktionerna, utan den behålls slutgiltigt av staten.

Med hänsyn till skälen ovan anser kommissionen att den ungerska lagstiftaren har överskridit det utrymme för skönsmässig bedömning som den har tillerkänts och åsidosatt artikel 183 i direktivet genom att anta bestämmelser om villkoren för återbetalning av det överskjutande beloppet som strider mot principen om skatteneutralitet och möjliggör att flera överföringar följer på varandra.

(1)  EUT L 347, s. 1.