EU tax law WEB -

14.11.2022   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 432/9

1)

Utgör den omständigheten att en domstol i en medlemsstat som dömer i sista instans tolkar ett avgörande från EU-domstolen (meddelat i form av ett beslut som svar på en begäran om förhandsavgörande som avser just den rättspraxis som utvecklats i denna domstol som dömer i sista instans) på så sätt att det inte innehåller några nya uppgifter som får eller kan få till följd att tidigare avgöranden av EU-domstolen återkallas eller att tidigare nationell rättspraxis som utvecklats vid den domstol som dömer i sista instans förändras ett åsidosättande av principen om unionsrättens företräde och rätten till ett effektivt domstolsskydd, som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan)?

2)

Ska principen om unionsrättens företräde och rätten till ett effektivt domstolsskydd, som garanteras i artikel 47 i stadgan, tolkas så, att principen om företräde för EU-domstolens avgöranden är tillämplig även när en domstol i en medlemsstat som dömer i sista instans även hänvisar till sina tidigare domar som prejudikat? Kan ett annat svar ges mot bakgrund av artikel 99 i domstolens rättegångsregler när EU-domstolens avgörande meddelats i form av ett beslut?

3)

Är det möjligt att, inom ramen för den beskattningsbara personens allmänna kontrollskyldighet, oberoende av genomförandet och karaktären av de ekonomiska transaktioner som fakturorna omfattar, och med beaktande av artiklarna 167, 168 a och 178 a i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (nedan kallat mervärdesskattedirektivet) (1) samt med beaktande av principerna om rättssäkerhet och skatteneutralitet, kräva att den beskattningsbara personen, för att ha rätt till avdrag för mervärdesskatt – utan att det föreligger någon bestämmelse i lag om detta i medlemsstaten – håller personlig kontakt med den som ställt ut fakturan eller att den beskattningsbara personen endast tar kontakt med leverantören genom användning av den officiellt tillhandahållna e-postadressen? Kan dessa omständigheter anses visa att det föreligger ett objektivt fastställt åsidosättande av den vederbörliga omsorg som kan förväntas av den beskattningsbara personen, med hänsyn till att dessa omständigheter inte förelåg vid den tidpunkt då den beskattningsbara personen, innan den inledde affärsförhållandet, utförde de relevanta kontrollerna, utan utgör inslag i det befintliga affärsförhållandet mellan parterna?

4)

Är det förenligt med de ovannämnda artiklarna i mervärdesskattedirektivet och principen om skatteneutralitet, men framför allt med rättspraxis från EU-domstolen, som i samband med tolkningen av dessa bestämmelser lägger bevisbördan på skattemyndigheten, att göra en lagtolkning och följa en praxis som utvecklats i en medlemsstat, enligt vilka en beskattningsbar person som innehar en faktura som uppfyller kraven i mervärdesskattedirektivet nekas avdragsrätt för mervärdesskatt med motiveringen att denna person inte har handlat med vederbörlig omsorg i näringsverksamheten, eftersom denna beskattningsbara person inte har styrkt ett beteende som gör det möjligt att fastställa att vederbörandes verksamhet inte enbart har varit begränsad till att ta emot fakturor som uppfyller de formella kraven, trots att den beskattningsbara personen inkommit med alla handlingar som rör transaktionerna i fråga och trots att skattemyndigheten har avvisat annan föreslagen bevisning som den beskattningsbara personen har inkommit med under skatteförfarandet?

5)

Kan konstaterandet, som gjorts med avseende på vederbörlig omsorg, att den som utfärdat fakturan inte bedrivit någon ekonomisk verksamhet, mot bakgrund av de ovannämnda artiklarna i mervärdesskattedirektivet och den grundläggande rättssäkerhetsprincipen, betraktas som en objektiv omständighet, om skattemyndigheten anser att det faktiska genomförandet (och därmed den faktiska existensen) av en ekonomisk transaktion – som dokumenterats genom fakturor, avtal och andra bokföringshandlingar samt genom korrespondens, och som bekräftas av uttalanden från lagringsföretaget och från den beskattningsbara personens företagsledare och anställde – inte har visats, och myndigheten för detta ändamål enbart stöder sig på uttalandet från företagsledaren för leverantörsföretaget, som förnekar att en sådan transaktion har ägt rum, utan att hänsyn tas till omständigheterna kring detta uttalande, till uppgiftslämnarens intressen eller till att uppgiftslämnaren enligt handlingarna i akten själv har grundat företaget och att det enligt tillgängliga uppgifter finns ett ombud som agerade för företagets räkning?

6)

Ska bestämmelserna i mervärdesskattedirektivet om avdrag för mervärdesskatt tolkas så, att om skattemyndigheten under skatteförfarandet upptäcker att de varor som anges i fakturorna har sitt ursprung inom unionen och att den beskattningsbara personen är det andra ledet i en kedja [av leveranser], utformningen av denna modell – med beaktande av att varor med ursprung inom unionen är undantagna från mervärdesskatt, varför den första ungerska förvärvaren inte har rätt till avdrag för mervärdesskatten utan endast den andra personen i kedjan har det – utgör en objektiv omständighet som i sig är tillräcklig för att visa skattebedrägeri, eller måste skattemyndigheten i detta fall också med objektiva omständigheter visa vilken eller vilka parter i kedjan som gjort sig skyldiga till skattebedrägeri, hur dessa har handlat och om den beskattningsbara personen var medveten om eller kunde ha varit medveten om detta med iakttagande av vederbörlig omsorg?