Available languages

Taxonomy tags

Info

References in this case

Share

Highlight in text

Go

Viktigt rättsligt meddelande

|

61993C0484

Förslag till avgörande av generaladvokat Elmer föredraget den 17 maj 1995. - Peter Svensson och Lena Gustavsson mot Ministre du Logement et de l'Urbanisme. - Begäran om förhandsavgörande: Conseil d'Etat - Storhertigdömet Luxemburg. - Fri rörlighet för kapital - Frihet att tillhandahålla tjänster - Räntebidrag för bygglån - Lån upptaget i ett kreditinstitut som inte har tillstånd att bedriva verksamhet i den medlemsstat som skall bevilja bidraget. - Mål C-484/93.

Rättsfallssamling 1995 s. I-03955


Generaladvokatens förslag till avgörande


Inledning

1 I detta mål har domstolen ombetts att pröva om gemenskapsrätten utgör ett hinder för en medlemsstat att avslå en låntagares begäran om statligt bidrag till låneräntor för att uppföra, förvärva eller förbättra en bostad med hänvisning till att lånet har upptagits i ett kreditinstitut som inte är etablerat i den ifrågavarande medlemsstaten, när sådant bidrag utges för det fall att lånet under i övrigt motsvarande omständigheter har upptagits i ett kreditinstitut som är etablerat i den ifrågavarande medlemsstaten.

2 Makarna Peter Svensson och Lena Gustafsson är svenska medborgare och bor tillsammans med sina två barn i Luxemburg, där Peter Svensson är yrkesverksam. I avsikt att uppföra ett bostadshus upptog de den 10 juni 1990 ett lån i Comptoir d'Escompte de Belgique SA i Liège i Belgien, där detta bolag är etablerat. Den 7 oktober 1991 ansökte makarna hos de luxemburgska myndigheterna om bidrag till betalning av räntorna, men fick avslag härpå med motiveringen att lånet inte hade upptagits i ett kreditinstitut som hade tillstånd att bedriva verksamhet i Storhertigdömet Luxemburg.

3 Bestämmelserna om luxemburgska räntebidrag finns i règlement grand-ducal av den 17 juni 1991 (nedan kallad "förordningen"), som utfärdats med stöd av artikel 14a i lag av den 25 februari 1979 om bostadsbidrag, som ändrats genom lag av den 21 december 1990. Enligt artikel 1 i förordningen kan statligt räntebidrag för uppförande, förvärv eller förbättring av en bostad utgå under förutsättning att sökanden är bosatt i Luxemburg, har försörjningsplikt för minst ett barn och:

"i ett kreditinstitut, som har tillstånd att driva verksamhet i Storhertigdömet Luxemburg, eller i en pensionskassa, som omfattas av systemet för social trygghet, ... (har) upptagit ett lån i avsikt att uppföra, förvärva eller förbättra en bostad, som är belägen i Storhertigdömet Luxemburg, och som faktiskt och varaktigt används eller skall användas av sökanden".

Luxemburgs regering har som svar på en fråga av domstolen uppgett att den citerade bestämmelsen innebär att räntebidrag bara kan beviljas om det ifrågavarande lånet har upptagits i "ett penninginstitut som är hemmahörande i Luxemburg eller som där har etablerat ett dotterbolag eller en filial, och som därför är uppfört på den officiella listan över kreditinstitut som har tillstånd att bedriva verksamhet i Luxemburg".

4 Makarna Peter Svensson och Lena Gustafsson har överklagat avslaget på ansökan om räntebidrag till Conseil d'État du Luxembourg, som genom beslut av den 28 december 1993 har vilandeförklarat målet och nu begär förhandsavgörande beträffande följande fråga:

"Utgör Romfördraget, särskilt artiklarna 67 och 71, hinder för en medlemsstat att som villkor för beviljande av en social förmån i form av bostadsbidrag, särskilt ett räntebidrag, kräva att de lån som skall finansiera uppförandet, förvärvet eller förbättringen av den subventionerade bostaden har upptagits i ett kreditinstitut som har tillstånd att bedriva verksamhet i den medlemsstaten?"

5 Beslutet om hänskjutande hänvisar särskilt till artiklarna 67 och 71 i fördraget om kapialrörelser med mera. Som det också har framgått av förfarandet vid domstolen finns det emellertid anledning att ifrågasätta om det är dessa bestämmelser som är relevanta för sakens avgörande, eller om det i stället är bestämmelserna i artikel 59 och följande om den fria rörligheten för tjänster som är relevanta.

De relevanta gemenskapsrättsliga bestämmelserna

6 Enligt artikel 59 i EEG-fördraget skall inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen avvecklas för medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i en annan stat inom gemenskapen än mottagaren av den ifrågavarande tjänsten. På förslag av kommissionen kan rådet enligt artikel 59.2 enhälligt besluta att utsträcka tillämpningen av fördragets bestämmelser om tjänster till medborgare i tredje land som tillhandahåller tjänster och som har etablerat sig inom gemenskapen.

Enligt artikel 60 i fördraget förstås med tjänster prestationer som normalt utförs mot ersättning, i den utsträckning de inte omfattas av bestämmelserna om fri rörlighet för varor, kapital och personer.

Rådet hade som ett led i genomförandet av bestämmelserna om fri rörlighet för tjänster vid den för målet relevanta tidpunkten(1) antagit direktiv 77/780/EEG om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EGT nr L 322, s. 30, nedan kallat "direktiv 77/780"). Artikel 7.1 i detta direktiv lyder:

"De behöriga myndigheterna skall i nära samarbete utöva tillsyn av kreditinstitut, som driver verksamhet i en eller flera medlemsstater utöver den där huvudkontoret finns... Myndigheterna skall förse varandra med all den information rörande ledningen och ägarförhållandena i sådana kreditinstitut, som är ägnad att underlätta såväl tillsynen som bedömningen av om auktorisationsvillkoren iakttas, liksom all information som är ägnad att underlätta övervakningen av institutens likviditet och soliditet."

7 Enligt artikel 67 i EEG-fördraget skall medlemsstaterna, i den omfattning som är nödvändig för att säkerställa den gemensamma marknadens funktion, sinsemellan gradvis under övergångstiden avskaffa restriktioner avseende rörligheten för kapital som tillhör personer som är bosatta i medlemsstaterna och all diskriminering som grundas på parternas nationalitet eller bostadsort eller på den ort där sådant kapital är placerat.

Rådet har i syfte att genomföra kapitalets fria rörlighet utfärdat ett antal direktiv(2). Vid den för målet relevanta tidpunkten reglerades liberaliseringen av kapitalets rörlighet av direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförandet av artikel 67 i fördraget(3) (nedan kallat "direktiv 88/361"). Enligt artikel 1 i direktivet avskaffar medlemsstaterna "restriktioner för kapitalrörelser mellan personer bosatta i medlemsstaterna...". De övriga bestämmelserna i direktivet innehåller en rad undantag från denna huvudregel. De kapitalrörelser som liberaliserats genom direktivet omfattar bland annat finansiella lån och krediter som utges av utlänningar till inlänningar och tvärtom, enligt bilaga I kategori VIII i direktivet.

Vilka bestämmelser är relevanta för frågans besvarande?

8 En nationell lagstiftning som begränsar beviljandet av statligt bidrag till betalning av låneräntor för anskaffande av bostad till fall där lånet har upptagits i ett kreditinstitut som är etablerat i den ifrågavarande medlemsstaten innebär inte i sig något hinder för eller försvårande av gränsöverskridande transaktioner med det kapital som utbetalas till följd av upptagandet av lånet. Det väsentligaste inslaget i den nationella bidragsordning, som har beskrivits i begäran om förhandsavgörande, är däremot att denna ordning gör det ekonomiskt mindre attraktivt att uppta lån i ett penninginstitut som inte är etablerat i den ifrågavarande medlemsstaten och således företa ett gränsöverskridande utbyte av tjänster i form av lån till bostad. Enligt min uppfattning är det därför i det förevarande målet mindre relevant att pröva förhållandet mellan den nationella bidragsordningen, som har beskrivits i begäran om förhandsavgörande, och fördragets bestämmelser om fri rörlighet för kapital.

9 Domstolen har i linje härmed i dom av den 28 januari 1992 i mål C-204/90, Bachmann(4), fastslagit att "artikel 67 inte förbjuder restriktioner varigenom kapitalöverföringar inte begränsas direkt, utan [endast] indirekt som en följd av begränsningar av andra grundläggande friheter ...".

10 Direktiv 88/361 har antagits som ett led i genomförandet av artikel 67 i fördraget och skall tolkas på samma sätt som den bestämmelsen(5).

11 Enligt min uppfattning skall frågan om den ifrågavarande nationella bidragsordningens förenlighet med gemenskapsrätten således inte prövas i förhållande till de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om kapitaltransaktioner, utan i förhållande till fördragets bestämmelser om tjänster.

Föreligger det en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster?

12 Kommissionen har under förfarandet vid domstolen gjort gällande att en nationell lagstiftning, som den som behandlas i begäran om förhandsavgörande, innebär en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster. Den luxemburgska och den grekiska regeringen har mot detta anfört att det inte kan antagas att en sådan inskränkning föreligger.

13 Enligt min uppfattning skall beviljande av lån för förvärv av bostad omfattas av begreppet tjänst i artikel 60.1 i fördraget och därmed av artikel 59(6). Det har i och med direktiv 88/361 skett en liberalisering av kapitalrörelser som är knutna till finansiella lån och krediter som utges av utlänningar till inlänningar och omvänt, och fördragets bestämmelser kan därför tillämpas på ett lån som det som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen(7). De direkt tillämpliga bestämmelserna i artikel 59 och följande i fördraget om friheten att tillhandahålla tjänster(8) kan därför i ett mål som det förevarande åberopas direkt vid den nationella domstolen.

14 En nationell lagstiftning som begränsar beviljandet av statligt bidrag till betalning av låneräntor för anskaffande av bostad till fall där lånet har upptagits i ett kreditinstitut som är etablerat i den ifrågavarande medlemsstaten gör det, som nämnts ovan, ekonomiskt mindre attraktivt att uppta bostadslån i ett penninginstitut som inte är etablerat i den ifrågavarande medlemsstaten. Avsaknaden av en möjlighet att erhålla bidrag till betalning av låneräntor kan i praktiken få till följd att den ifrågavarande medlemsstatens medborgare avhåller sig från att uppta lån i kreditinstitut som är etablerade i andra medlemsstater(9). Det sätt på vilket bidragsordningen är utformad drabbar således bolag som inte är etablerade i den ifrågavarande medlemsstaten hårdare än bolag som är etablerade i medlemsstaten.

15 Domstolen har fastslagit att en nationell skatte- eller avgiftsbestämmelse som påverkar näringsidkarnas utövande av friheten att tillhandahålla tjänster kan utgöra en inskränkning som strider mot artikel 59(10).

16 Det saknar enligt min mening betydelse om en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster införs i anslutning till en skatte- eller avgiftsbestämmelse eller om den införs i anslutning till en bestämmelse om offentliga bidrag. Såväl bestämmelser om skatte- eller avgiftsförmåner som bestämmelser om utbetalning av offentliga bidrag medför ett gynnande av vissa personer genom offentliga medel. Medlemsstaternas val mellan de två förmånsformerna kan i det enskilda fallet bero på fördelningspolitiska, kontrollmässiga, lagtekniska eller andra skäl. Men oavsett vilken modell en medlemsstat väljer skall det betraktas som en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster om en förmån förutsätter att det tillhandahålls en tjänst och bestämmelsens utformning drabbar tillhandahållare av tjänster från andra medlemsstater hårdare än tillhandahållare av tjänster från den ifrågavarande medlemsstaten.

17 En nationell bidragsordning som den som har beskrivits i begäran om förhandsavgörande skall således enligt min mening anses innebära en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster.

18 Detta är emellertid inte detsamma som att den ifrågavarande ordningen är oförenlig med fördraget. Enligt domstolens fasta rättspraxis kan det nämligen vid betraktande av vissa tjänsters särskilda karaktär inte anses som oförenligt med fördraget att begränsa friheten att tillhandahålla tjänster genom bestämmelser som grundas på tvingande allmänna hänsyn och som gäller för varje person eller bolag som omfattas av de nationella bestämmelserna(11). Detta är enligt domstolens praxis också fallet vad gäller nationella bestämmelser, vilka, i likhet med förevarande ordning, till följd av ett krav på etablering innebär en indirekt diskriminering i fråga om konkurrensvillkoren för inhemsk verksamhet jämförda med villkoren för utländsk verksamhet(12). Som exempel på vad som kan utgöra tvingande allmänna hänsyn av betydelse för förevarande mål kan nämnas en önskan att skydda konsumenterna(13) samt en önskan att upprätthålla såväl en effektiv skattekontroll som kongruens vid beskattning(14).

Konsumentskyddet

19 Den grekiska regeringen har anfört att en önskan om att skydda konsumenterna i det förevarande fallet kan rättfärdiga en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster. Kommissionen anser däremot inte att en lagstiftning som den luxemburgska är ägnad att främja konsumentskyddet.

20 Hänsyn som rör skyddet för konsumenterna skall utan tvekan anses som tungt vägande och kan, som nämnts ovan, enligt domstolens praxis ligga till grund för vissa inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster. Att det på ett givet område generellt skall tas hänsyn till skyddet för konsumenternas intressen kan emellertid inte i sig utgöra grund för en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster. Det skall nämligen först visas att den nationella lagstiftningen är ägnad att främja närmare angivna konsumentskyddshänsyn.

21 I samband med bankverksamhet finns det behov av att skydda konsumenter och andra som tillhandahåller inlåningsmedel mot risken att penninginstitut går i konkurs. Denna hänsyn gör sig emellertid inte gällande i detta mål som rör utlåning. Vid utlåning finns det behov av att skydda konsumenterna mot orimliga avtalsvillkor och säkerställa att de får omfattande information om lånevillkor och jämförbara upplysningar om de kostnader som upptagande av ett lån kommer att medföra för dem.

22 Det skall emellertid framhållas att de bestämmelser som det är fråga om i detta mål inte gäller sådana frågor. Det skall därför enligt min mening fastställas att det inte vid målets handläggning har framkommit omständigheter som i tillräcklig omfattning visar att hänsyn till konsumenterna skulle kunna ligga till grund för en nationell lagstiftning som den som anges i begäran om förhandsavgörande.

Kontroll

23 Kommissionen har anfört att medlemsstaterna har ett legitimt intresse av att försäkra sig om att offentliga bidrag inte utbetalas utan att villkoren härför är uppfyllda och att vissa inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster därför kan motiveras, med hänvisning till behovet av att kunna skaffa säkra upplysningar om förekomsten av och storleken av lån och räntebetalningar som ligger till grund för beviljande av räntebidrag. Emellertid är det krav på etablering som den luxemburgska lagstiftningen ställer som villkor för att låntagare skall kunna erhålla räntebidrag enligt kommissionens mening inte nödvändigt för att uppnå det målet. Kommissionen har i samband härmed anfört att medlemsstaterna enligt artikel 7 i direktiv 77/780 har möjlighet att få upplysningar från andra medlemsstater beträffande enskilda lån.

24 Det föreligger enligt min mening inte något stöd för att anta att bestämmelserna om utbyte av information i artikel 7 i direktiv 77/780 i den dåvarande utformningen skulle ha gett de nationella myndigheterna möjlighet att utbyta information i avsikt att kontrollera låntagares upplysningar i ansökningar om räntebidrag avseende lån som upptagits i kreditinstitut i andra medlemsstater. Det framgår således klart av de inledande orden i artikel 7.1 att utbytet av information sker i avsikt att "utöva tillsyn av kreditinstitut..." och de upplysningar som specifikt omtalas i bestämmelsen är information rörande "ledningen och ägarförhållandena i sådana kreditinstitut, som är ägnad att underlätta såväl tillsynen som bedömningen av om auktorisationsvillkoren iakttas, dels all information som är ägnad att underlätta övervakningen av institutens likviditet och soliditet".

25 Kontrollhänsynen kan emellertid utan svårighet tillgodoses på ett annat och långt mindre restriktivt sätt än genom ett krav på att kreditinstitutet skall vara etablerat i den ifrågavarande medlemsstaten. Bidragsordningen kan utformas på det sättet att de nationella myndigheterna ges rätt att avkräva den som ansöker om bidrag de bevishandlingar angående lånets existens, storlek och räntebetalning som myndigheterna finner nödvändiga, och rätt att i förekommande fall vägra utbetalning av bidrag om inte bevishandlingar företes(15).

Kongruensen i det nationella beskattningssystemet

26 De luxemburgska och grekiska regeringarna har anfört att medlemsstaterna skall ha rätt att anpassa villkoren för att utge offentligt bostadsbidrag till de särskilda ekonomiska och sociala omständigheter som gäller för deras områden. Om lån för uppförande av bostad med mera upptas i det land som utbetalar bostadsbidraget kan denna medlemsstat beskatta de ränteintäkter som långivaren uppbär på lånet. Upptas lånet däremot i en annan medlemsstat kan den medlemsstat som utger bostadsbidraget inte beskatta den långivande kreditinstitutionen och den ifrågavarande medlemsstaten kan därför inte genom beskattning av långivaren erhålla hel eller delvis kompensation för det utbetalda bidraget till bostadsägaren.

27 Kommissionen anser däremot inte att det föreligger sådana hänsyn till kongruensen i de nationella beskattningssystemen som kan rättfärdiga den aktuella restriktionen.

28 Domstolen har i sin rättspraxis fastslagit att ekonomiska hänsyn inte i sig kan ligga till grund för en nationell lagstiftning som hämmar friheten att tillhandahålla tjänster(16). Nationella lagbestämmelser kan verka välgrundade ur en snäv nationalekonomisk synvinkel, men likväl stå i strid med de gemenskapsrättsliga bestämmelserna, till exempel om de innebär en diskriminering av medborgare från andra medlemsstater(17).

29 Det har i målet, till stöd för inskränkningens förenlighet med gemenskapsrätten, hänvisats till att domstolen i två domar av den 28 januari 1992(18) har fastslagit att behovet av att upprätthålla kongruens i de nationella beskattningssystemen i vart fall i vissa situationer kan vara ett tvingande allmänt skäl som kan ligga till grund för en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster och att ett nationellt beskattningssystem som har en sådan inskränkande verkan för tillhandahållandet av tjänster således kan vara förenligt med fördraget, i den mån kongruens i skattesystemet inte kan säkerställas med bestämmelser som i mindre grad begränsar de grundläggande friheterna i fördraget. Domarna rörde en nationell lagstiftning som gjorde rätten att göra avdrag vid inkomstdeklarationen för inbetalningar till bland annat vissa ålderspensionsförsäkringar beroende av att försäkringsbolaget var etablerat i den ifrågavarande medlemsstaten, så att denna medlemsstat kunde säkerställa sin beskattning av de belopp som så småningom utbetalades till följd av ordningen. Det var således fråga om ett beskattningssystem där en och samma person fick sin beskattning uppskjuten och där skatteuppbörden och skattekontrollen, i brist på harmoniserade bestämmelser på området, gjorde inskränkningen nödvändig för att undvika att avdragsrätten missbrukades för att undandra de ifrågavarande medlen från beskattning.

30 I det förevarande målet är situationen enligt min mening en helt annan. Den påstådda kongruensen i skattesystemet består i det förevarande målet inte av ett system där en och samma person får sin beskattning uppskjuten och där inskränkningen är nödvändig för att undvika att medel undandras från den ifrågavarande medlemsstatens beskattning. Bidraget och beskattningen gäller olika skattesubjekt och den aktuella ordningen är fullt jämförbar med andra ordningar där betalningar från statskassan finansieras genom statens allmänna intäkter, som skatter och avgifter.

31 Det föreligger således inte något egentligt samband mellan storleken av det bidrag som de luxemburgska myndigheterna utbetalar och den skatteintäkt myndigheterna får genom bolagsbeskattning av kreditinstitut etablerade i Luxemburg. Den beräkning som Luxemburgs regering har hänvisat till under målet tar till exempel inte hänsyn till att det inte alls är säkert att det framkommer medel till beskattning från de luxemburgska penninginstituten till följd av räntebidragsordningen. Ett beskattningsunderlag uppkommer endast under förutsättning att den verksamhet som bedrivs av det ifrågavarande kreditinstitutet sammantaget ger överskott, vilket inte nödvändigtvis är fallet, eftersom verksamhetsresultatet kan påverkas negativt av andra faktorer, till exempel av förluster på utlåning eller kursförluster på innehav av värdepapper. Beräkningen tar heller inte hänsyn till att det även utan restriktioner, i större eller mindre utsträckning, skulle upptas bostadslån i luxemburgska kreditinstitut. I övrigt skall en nationalekonomisk beräkning väl också ta hänsyn till de sammantagna samhällsekonomiska effekterna av en konkurrens utan den aktuella inskränkningen mellan kreditinstituten i de olika medlemsstaterna avseende bostadslån till husägare.

32 Konsekvensen av att tillåta en restriktion som den som behandlas i detta mål skulle vara att man också vore tvungen att tillåta motsvarande regleringar på andra områden. Som exempel härpå kan - enbart vad gäller bostadsfrågor - nämnas nationella bestämmelser som ger bidrag till förbättring av bostäder, men gör bidraget beroende av att den anlitade hantverkaren är etablerad i den aktuella medlemsstaten, så att medlemsstaten kan beskatta hantverkarens intäkt av bostadsförbättringen, eller bestämmelser om bostadsbidrag, där bidrag villkoras av att hyresvärden är etablerad i den ifrågavarande medlemsstaten, så att intäkterna vid uthyrning beskattas av den medlemsstaten.

33 Enligt min mening skulle det vara ohållbart och helt strida mot fördragets målsättningar om man ansåg att nationella etableringskrav för personer som tillhandahåller tjänster vore förenliga med fördraget i sådana fall där medlemsstaten beviljat bidrag som i större eller mindre utsträckning skulle kompensera mottagaren av tjänsten för utgifterna för tjänsten.

34 Jag finner mot denna bakgrund att hänsyn till kongruensen i det nationella skattesystemet inte kan rättfärdiga att en medlemsstat begränsar beviljandet av statliga räntebidrag för anskaffande av bostad till fall då lånet är upptaget i ett kreditinstitut som är etablerat i den ifrågavarande staten. Den fråga som ställts av den nationella domstolen bör därför besvaras så att EEG-fördragets bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster skall tolkas på så sätt att en medlemsstat inte kan neka en låntagare statligt bidrag till låneräntor för uppförande, förvärv eller förbättring av bostad med hänvisning till att lånet har upptagits i ett kreditinstitut som inte är etablerat i den ifrågavarande medlemsstaten, när sådant bidrag beviljas i sådana fall där lån under i övrigt motsvarande omständigheter har upptagits i ett kreditinstitut som är etablerat i den ifrågavarande medlemsstaten.

Betydelsen av att sökandena är medborgare i tredje land

35 Den luxemburgska regeringen har emellertid påpekat att den belgiska kreditinstitutionen inte är part i målet vid den nationella domstolen, och väckt frågan om huruvida sökandena, som vid den för målet relevanta tidpunkten bägge var medborgare i ett tredje land, nämligen Sverige, överhuvudtaget kan åberopa fördragets bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster.

36 Kommissionen har häröver anfört att den luxemburgska lagen inte skiljer mellan medborgare i medlemsstater och medborgare i tredje land. Artikel 59 i fördraget ställer som krav att den som tillhandahåller tjänsten skall vara medborgare i en medlemsstat, men ställer inte motsvarande krav vad gäller mottagaren av den ifrågavarande tjänsten.

37 Artikel 59.1 i fördraget beskriver friheten att tillhandahålla tjänster som en rätt för personer som tillhandahåller tjänster och är "medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i en annan stat inom gemenskapen än mottagaren av tjänsten". Det är riktigt som kommissionen anfört att det inte föreskrivs i bestämmelsen att mottagaren av tjänsten skall vara medborgare i en medlemsstat och att det centrala innehållet i bestämmelsen därför är att medlemsstaterna inte skall hindra att personer som tillhandahåller tjänster utbyter tjänster med en mottagare i en annan medlemsstat. Att bestämmelsen formulerats på detta sätt skall ses mot bakgrund av att den inte bara innebär ett hinder för inskränkningar i tillhandahållande av tjänster om tillhandahållaren och mottagaren redan ingått avtal om leverans. Bestämmelserna i artiklarna 59 och 60 skall nämligen också antas förbjuda vissa inskränkningar som innebär hinder för personer som tillhandahåller tjänster att komma i kontakt med möjliga mottagare av tjänster i andra medlemsstater, till exempel att neka denne inresa eller förbjuda att han gör reklam för sina tjänster, när ett sådant förbud inte gäller för personer som är medborgare och tillhandahåller tjänster i den ifrågavarande medlemsstaten.

38 Oaktat att artikel 59 är formulerad med utgångspunkt i förhållandena för personen som tillhandahåller tjänster har domstolen i sin fasta praxis fastslagit att friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 59 i fördraget inte bara omfattar personer som tillhandahåller tjänster, utan även mottagare av tjänster(19). Bland annat har mottagare av tjänster rätt att resa till en annan medlemsstat för att där motta en tjänst, till exempel som turist, utan att hindras av restriktioner och utan att utsättas för diskriminering(20). Också i relation till mottagare skall den centrala innebörden av friheten att tillhandahålla tjänster vara att medlemsstaterna inte skall hindra mottagandet av tjänster som tillhandahålls av personer i andra medlemsstater. Rätten att resa som turist till en annan medlemsstat för att motta tjänster utan att bli utsatt för diskriminering förutsätter således inte att det konkret kan påvisas att personer som tillhandahåller tjänster, till exempel hotellinnehavare, är medborgare i en medlemsstat.

39 Personer som tillhandahåller tjänster och som inte är medborgare i gemenskapen, utan i tredje land, omfattas inte av friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen. Detta följer i och för sig av att medlemsstaterna i allmänhet bara kan antas vilja gynna sina egna medborgare med fördraget, men understryks samtidigt motsatsvis av artikel 59.2, enligt vilken rådet kan utsträcka tillämpningen av bestämmelserna om tjänster till medborgare i tredje land som tillhandahåller tjänster och som har etablerat sig inom gemenskapen. Sådana bestämmelser har ännu inte fastställts.

40 Bestämmelsen i artikel 59 är som tidigare nämnts utformad med utgångspunkt i förhållandena för personer som tillhandahåller tjänster, men har i domstolens praxis också utvidgats till att omfatta mottagare av den ifrågavarande tjänsten. Det finns inte någon grund för att anta att medborgare i tredje land skulle ha en mer gynnad ställning som mottagare av tjänster än som tillhandahållare av tjänster. Det kan därför antas att det bara är medborgare i medlemsstaterna som kan åberopa den rätt som i bestämmelserna om friheten att tillhandahålla tjänster tillskrivs mottagarna av de ifrågavarande tjänsterna. Medborgare i tredje land har således inte denna rätt. Medborgare i tredje land, som på grund av uppehållstillstånd eller visum bor eller uppehåller sig i en medlemsstat, kan exempelvis inte med stöd av artikel 59 hävda en självständig rätt att inresa i de andra medlemsstaterna för att där som turist utan restriktioner och utan diskriminering motta tjänster(21).

41 Sökandena i målet vid den nationella domstolen, makarna Peter Svensson och Lena Gustavsson, är båda två svenska medborgare och var således vid den för målet relevanta tidpunkten medborgare i tredje land. De kan mot bakgrund av det anförda inte mot en medlemsstat åberopa fördragets bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster. Å andra sidan innebär fördraget naturligtvis inget hinder för sökandena att på en annan grund, exempelvis nationell rätt i den ifrågavarande staten, erhålla samma rättsställning som om de hade varit medborgare i en medlemsstat. Överenskommelsen av den 22 juli 1972 mellan EEG och Sverige(22) saknar bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster, och artikel 19 om betalningar med mera kan inte antagas indirekt reglera sådana frågor.

42 Man skulle i och för sig kunna nöja sig med att besvara den förevarande rättsfrågan med att medborgare i tredje land inte självständigt kan åberopa EEG-fördragets bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster. När medborgare i tredje land inte har denna rätt enligt gemenskapsrätten beror det bara på nationell rätt om de skall jämställas med medborgare i gemenskapens medlemsstater. Det kan emellertid vara av betydelse för den nationella domstolens tolkning av nationell rätt att veta hur rättsläget är för medborgare i medlemsstaterna. Det är dessutom upplyst i målet att ett antal andra mål förklarats vilande i avvaktan på domstolens svar på den ställda frågan. Jag anser därför att domstolen, för att kunna lämna ett ändamålsenligt och användbart svar på den fråga som ställts av den nationella domstolen, även bör ta ställning till själva tolkningsproblemet.$

Förslag till avgörande

43 Jag föreslår mot denna bakgrund att domstolen besvarar den av Conseil d'État du Luxembourg genom beslut av den 28 december 1993 ställda frågan på följande sätt:

- Artikel 59 i EEG-fördraget skall tolkas på så sätt att en medlemsstat inte kan avslå en låntagares begäran om statligt bidrag till låneräntor för uppförande, förvärv eller förbättring av bostad med hänvisning till att lånet upptagits i ett kreditinstitut som inte är etablerat i den ifrågavarande medlemsstaten, när sådant bidrag beviljas i sådana fall där lån under i övrigt motsvarande omständigheter har upptagits i ett kreditinstitut som är etablerat i den ifrågavarande medlemsstaten.

- Artikel 59 i EEG-fördraget kan inte självständigt åberopas av medborgare i tredje land.

(1) - Det kan antas att rådets direktiv 89/646/EEG av den 15 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, samt om ändring av direktiv 77/780/EEG (EGT nr L 386, s. 1) inte var avsett att träda i kraft förrän den 1 januari 1993, se artikel 24 i direktivet jämförd med artikel 10.3 i direktiv 89/647/EEG. Se beträffande detta not från maj månad 1990 nr XV/120/90 av Comité Consultatif Bancaire, Commission des Communautés Européennes.

(2) - Artikel 67 är enligt domstolens rättspraxis inte direkt tillämplig, se särskilt dom av den 11 november 1981, Casati, 203/80, Rec. s. 2595, punkt 8-13, och dom av den 21 september 1988, Van Eycke, 267/86, Rec. s. 4769, punkterna 23 och 24.

(3) - EGT nr L 178, s. 5.

(4) - Rec. s. I-249, punkt 34.

(5) - Se dom av den 3 februari 1993, Veronica Omroep Organisatie, C-148/91, Rec. s. I-487.

(6) - Se till exempel dom av den 24 oktober 1978, Koestler, 15/78, Rec. s. 1971, punkt 3.

(7) - Se artikel 61.2 i fördraget och dom av den 21 september 1988, se fotnot 2 ovan.

(8) - Se dom av den 3 december 1974, Van Binsbergen, 33/74, Rec. s. 1299.

(9) - Se motsvarande domar av den 28 januari 1992, Bachmann, ovannämnd i fotnot 4 punkt 31, och kommissionen mot Belgien, C-300/90, Rec. s. I-305, punkt 22.

(10) - Se bland annat dom av den 13 december 1989, Corsica Ferries France, C-49/89, Rec. s. 4441, punkt 8.

(11) - Se domar av den 26 februari 1991, kommissionen mot Frankrike, C-154/89, Rec. s. I-659, kommissionen mot Italien, C-180/89, Rec. s. I-709, och kommissionen mot Grekland, C-198/89, Rec. s. I-727.

(12) - Se dom av den 17 maj 1994, Corsica Ferries, C-18/93, Rec. s. I-1783, och de så kallade co-assurance-domarna av den 4 december 1986, kommissionen mot Frankrike, 220/83, Rec. s. 3663, kommissionen mot Danmark, 252/83, Rec. s. 3713, kommissionen mot Tyskland, 205/84, Rec. s. 3755, och kommissionen mot Irland, 206/84, Rec. s. 3817, samt de i fotnot 9 nämnda domarna av den 28 januari 1992.

(13) - Se bland annat dom av den 24 mars 1994, Schindler, C-275/92, Rec. s. I-1039, punkt 58.

(14) - Se de i fotnot 9 nämnda domarna av den 28 januari 1992.

(15) - Se domar av den 28 januari 1992, Bachmann, se fotnot 4 ovan, punkt 20, och kommissionen mot Belgien, se fotnot 9 ovan, punkt 13.

(16) - Se dom av den 26 april 1988, Bond van Adverteerders, 352/85, Rec. s. 2085, punkt 34, och dom av den 25 juli 1991, Collectieve Antennevoorziening Gouda, C-288/89, Rec. s. I-4007, punkt 11.

(17) - Se till exempel dom av den 22 juni 1993, kommissionen mot Danmark, C-243/89, Rec. s. I-3353, punkt 23, om tillämpningen av en "köp dansk-klausul" i samband med upphandlingen av ett byggarbete.

(18) - Domen Bachmann, ovannämnd i fotnot 4, punkt 21-33, och domen i målet kommissionen mot Belgien, ovannämnd i fotnot 9, punkt 11-24.

(19) - Se senast dom av den 9 augusti 1994, Vander Elst, C-43/93, Rec. s. I-3803, punkt 13.

(20) - Se dom av den 31 januari 1984, Luisi och Carbone, 286/82 och 26/83, Rec. s. 377, och så vitt gäller diskrimineringsförbudet artikel 7 i EEG-fördraget och dom av den 2 februari 1989, Cowan, 186/87, Rec. s. 195.

(21) - Något annat är att det kan vara en av gemenskapsreglerna avledd rätt för familjen till en medborgare i en medlemsstat, se till exempel artiklarna 10, 11 och 12 i rådets förordning nr 1612/68/EEG av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT nr L 257, s. 2). I dom av den 9 augusti 1994 i Vander Elst, C-43/93, fotnot 19 ovan, har domstolen fastslagit att det inte kan föreskrivas att ett företag som vill tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat skall ha arbetstillstånd m.m. för medborgare i tredje land, som lagligt och fast sysselsätts i den medlemsstat där företaget är etablerat.

(22) - EGT, 31.12.1972, s. 99, med senare ändringar.