Available languages

Taxonomy tags

Info

References in this case

Share

Highlight in text

Go

Viktigt rättsligt meddelande

|

61994C0166

Förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs föredraget den 26 oktober 1995. - Pezzullo Molini Pastifici Mangimifici SpA mot Ministero delle Finanze. - Begäran om förhandsavgörande: Corte d'appello di Salerno - Italien. - System för aktiv förädling - Nationell lagstiftning enligt vilken jordbruksavgift och mervärdeskatt påförs drjösmålsränta för tiden mellan den temporära och den slutgiltiga importen. - Mål C-166/94.

Rättsfallssamling 1996 s. I-00331


Generaladvokatens förslag till avgörande


1 Detta mål, som hänskjutits av Corte d'appello di Salerno, rör tolkningen av rådets förordning (EEG) nr 2727/75 av den 29 oktober 1975 om den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål(1) samt rådets direktiv 69/73/EEG av den 4 mars 1969 om harmonisering av bestämmelser i lag eller annan författning rörande aktiv förädling(2). Vidare handlar målet om tolkningen av det sjätte mervärdesskattedirektivet(3).

2 Den 21 maj 1982 importerade Pezzullo Pastifici Mangimifici SpA (nedan kallat "Pezzullo") temporärt 1 000 ton durumvete från Kanada i avsikt att ur detta framställa semolina som sedan skulle återexporteras. Efter det att semolinan hade återexporterats, lät Pezzullo biprodukterna från denna framställning (semolinagryn, kli och mjöl) övergå till fri omsättning på den italienska marknaden. Dessa biprodukter importerades således slutgiltigt den 15 januari 1985.

3 Tullmyndigheten i Salerno krävde att avgift och mervärdesskatt skulle erläggas för den slutgiltiga importen av dessa biprodukter. Enligt artikel 191 i den italienska tullagen (presidentdekret nr 43 av den 23 januari 1973) krävde de vidare betalning av dröjsmålsränta för perioden mellan den temporära och den slutgiltiga importen. De beräknade denna ränteskuld till 18 315 610 LIT, varav 17 382 352 LIT avsåg avgiften och 933 258 LIT mervärdesskatten.

4 Pezzullo betalade avgiften och mervärdesskatten samt dröjsmålsräntan. Pezzullo ansåg emellertid att de bestämmelser i italiensk lag på grundval av vilka räntan hade uppburits var oförenliga med gemenskapsrätten och väckte därför den 18 oktober 1988 talan om återbetalning av den erlagda räntan vid Tribunale di Salerno. Efter att denna talan ogillats överklagade Pezzullo till den hänskjutande domstolen.

5 Vid den domstolen hävdade Pezzullo att den dröjsmålsränta som hade krävts i enlighet med artikel 191 i den italienska tullagen i själva verket utgjorde en intern tull eller en avgift med motsvarande verkan som var oförenlig med artiklarna 9, 12, 13, 30 och 38 i fördraget. Vidare påstods detta utgöra ett åsidosättande av rådets förordning nr 19/62(4) och rådets förordning nr 120/67(5), eftersom det enligt dessa förordningar var förbjudet att utta någon som helst tull eller annan avgift med motsvarande verkan vid handel med tredje land. Det italienska finansministeriet hävdade att varken förordning nr 19/62 eller förordning nr 120/67 var gällande vid tiden för den temporära importen, då dessa båda hade upphävts genom förordning nr 2727/75(6). Dessutom hävdade ministeriet att artikel 191 i den italienska tullagen var förenlig med rådets direktiv 69/73/EEG om aktiv förädling(7).

6 Med beaktande av ovan anförda skäl har den nationella domstolen ställt följande fråga:

"Stod det vid tidpunkten för den omtvistade importen (år 1982) i strid med gemenskapsrättsliga bestämmelser, som har företräde framför nationell rätt, att ta ut en sådan dröjsmålsränta vid slutgiltig import som föreskrivs i artikel 191 i den italienska tullagen?"

7 I sitt yttrande tar kommissionen upp frågan om begäran om förhandsavgörande eventuellt skall avvisas, eftersom den nationella domstolen inte har preciserat vilka gemenskapsrättsliga bestämmelser som den anser vara tillämpliga i målet. Kommissionen pekar vidare på det faktum att den nationella domstolen endast kortfattat berör parternas anförda skäl, utan att närmare diskutera dem.

8 Det är riktigt att beslutet om begäran om förhandsavgörande är kortfattat. Det skulle ha underlättat om den nationella domstolen hade varit mer detaljerad i sin framställning. Jag anser emellertid att den hänskjutna frågan är tillräckligt preciserad och att den således bör besvaras. Med hänsyn till frågans art utgör uppgifterna i beslutet om begäran om förhandsavgörande samt uppgifterna i de skriftliga yttranden som ingetts till domstolen av den italienska regeringen och kommissionen tillräckligt underlag för att domstolen skall kunna ge den nationella domstolen ett användbart svar. Detta mål skiljer sig från tidigare mål i vilka domstolen har avvisat begäran om förhandsavgörande.(8) Den hänskjutna frågan i förevarande mål är direkt, det är lätt att inse vilken betydelse som svaret på frågan har för utgången i målet vid den nationella domstolen och det är möjligt att komma med ett användbart svar utan att behöva inhämta ytterligare sakuppgifter. Med beaktande av omständigheterna i det här målet anser jag inte att det kortfattade beslutet om begäran om förhandsavgörande är sådant att det inverkar menligt på möjligheten för medlemsstaterna och andra som enligt artikel 20 i domstolens stadga är berättigade att inkomma med yttrande att göra detta. Den hänskjutna frågan bör således besvaras. Denna inställning bekräftas genom domstolens dom i målet Vaneetveld(9).

9 Den omständigheten att det i den hänskjutna frågan inte närmare anges vilka gemenskapsrättsliga bestämmelser som kan anses vara tillämpliga i målet är inte av avgörande betydelse. I beslutet om begäran om förhandsavgörande hänvisas faktiskt till de gemenskapsrättsliga bestämmelser som åberopades av parterna i målet vid den nationella domstolen. Domstolen har vidare uttalat att den under förfarandet för begäran om förhandsavgörande, i syfte att kunna bistå den nationella domstolen för begäran om förhandsavgörande, även kan beakta gemenskapsrättsliga bestämmelser som den nationella domstolen inte har omnämnt i sin fråga.(10) Således avser jag nu pröva den hänskjutna frågan.

10 Som vi har sett har de italienska myndigheterna krävt dröjsmålsränta på både den avgift och den mervärdesskatt som skulle erläggas. Jag kommer först att pröva huruvida kravet på dröjsmålsränta i förhållande till avgiften är förenligt med gemenskapsrätten. Därefter kommer jag att pröva huruvida kravet på dröjsmålsränta i förhållande till mervärdesskatten är förenligt med gemenskapsrätten.

Dröjsmålsränta i förhållande till importtullen

11 Det står klart att artiklarna 12, 13 och 30 i fördraget, som Pezzullo har åberopat i målet vid den nationella domstolen, inte är tillämpliga i det här fallet, eftersom de avser handeln inom gemenskapen och inte handeln med tredje land. Likaledes gäller att artiklarna 9 och 38 i fördraget, som Pezzullo också har hänvisat till i målet vid den nationella domstolen, inte är direkt relevanta i detta mål.

12 Den grundläggande gemenskapsåtgärd som vid den avgörande tidpunkten var tillämplig på de produkter som är i fråga här är rådets förordning (EEG) nr 2727/75 av den 29 oktober 1975 om den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål (nedan kallad "förordningen")(11). Genom förordningen, som ersatte rådets förordning nr 120/67/EEG om den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål(12), inrättas ett enhetligt prissystem som stöds av ett system med externa skyddsåtgärder. I förordningen föreskrivs i synnerhet en avgift på import från tredje land ägnad att jämna ut den prisskillnad som råder mellan tredje länder och gemenskapen.(13)

13 I artikel 18.2, som utgör en del av avdelning II i förordningen med rubriken "Handel med tredje länder", föreskrivs att:

"Såvida inte annat föreskrivs i denna förordning eller rådet, på förslag av kommissionen, med kvalificerad majoritet fattar beslut om undantag från denna förordning, skall följande vara förbjudet:

- Införande av tullar eller avgifter med motsvarande verkan.

- Tillämpning av någon kvantitativ restriktion eller åtgärd med motsvarande verkan."

14 Den nationella domstolen hänvisar enbart till frågan om huruvida den dröjsmålsränta som har krävts för perioden mellan den temporära och den slutgiltiga importen är förenlig med gemenskapsrätten. Den ifrågasätter inte att den avgift som de italienska tullmyndigheterna krävde att Pezzullo skulle betala för den slutgiltiga importen av biprodukterna från framställningen i sig är förenlig med gemenskapsrätten. Den hänskjutna frågan ger i sin tur upphov till frågan huruvida dröjsmålsräntan är en avgift med motsvarande verkan som en tull och, om så är fallet, huruvida denna avgift omfattas av undantaget i artikel 18.2 i förordningen.

15 Domstolen har gett begreppet avgift med motsvarande verkan som en tull i artikel 9 och följande i fördraget en vid tolkning. Den har uttalat att varje avgift i pengar, oavsett hur liten den är och hur den används, som ensidigt påförs varor på grund av att de passerar en gräns, och som inte utgör en tull i egentlig mening, utgör en avgift med motsvarande verkan. Detta är fallet även om avgiften inte uppbärs till förmån för staten och saknar diskriminerande eller skyddande verkan, och till och med även om produkten som är föremål för avgiften inte konkurrerar med någon inhemsk produkt.(14)

16 Enligt domstolens rättspraxis har begreppet avgift med motsvarande verkan som en tull samma innebörd i jordbruksbestämmelser som i bestämmelserna i fördraget.(15) Begreppet skall vidare tolkas på samma sätt, oavsett om den ifrågavarande handeln sker inom gemenskapen eller med tredje land.(16) Likväl har domstolen slagit fast att när avgifter med motsvarande verkan som en tull avskaffas i fråga om handel med tredje land är syftet med och den rättsliga grunden för detta inte desamma som de som utgör grunden för och motiverar ett förbud mot sådana avgifter i handeln inom gemenskapen.(17) Förbudet som rör handeln inom gemenskapen återfinns i artikel 9 i själva fördraget och är ovillkorligt och absolut, eftersom det avser att upprätta den fria rörligheten för varor inom gemenskapen. Vad däremot gäller handeln med tredje land, måste frågan om det är nödvändigt att avskaffa, upprätthålla, ändra eller införa avgifter med motsvarande verkan bedömas i förhållande till såväl den gemensamma handelspolitikens krav som till de krav på harmonisering av villkoren för import från tredje land som är en följd av upprättandet av den gemensamma tulltaxan. Förbudet är således inte absolut vad gäller handeln med tredje land och när det ålägger ett sådant förbud kan rådet bevilja undantag eller göra avvikelser från detta. Som framgått tidigare innehåller artikel 18.2 en uttrycklig hänvisning till sådana avvikelser.

17 Även om det antogs att den ifrågavarande dröjsmålsräntan utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull, skulle den likväl vara förenlig med gemenskapsrätten, eftersom den faller inom ramen för den avvikelse som föreskrivs i artikel 18.2 genom orden "Då inte ... rådet på förslag av kommissionen fattar ett avvikande beslut med kvalificerad majoritet". Så är fallet på grund av rådets direktiv 69/73/EEG av den 4 mars 1969 om harmonisering av bestämmelser i lag eller annan författning rörande aktiv förädling(18) (nedan kallat "direktivet") som var tillämpligt vid den avgörande tidpunkten och enligt vilket medlemsstaterna får utkräva dröjsmålsränta.

18 Direktivet upphävdes den 1 januari 1987 genom rådets förordning (EEG) nr 1999/85 av den 16 juli 1985 om aktiv förädling.(19) Denna förordning upphävdes den 1 januari 1994 genom en tullkodex för gemenskapen.(20) Varken förordning nr 1999/85 eller tullkodexen var tillämplig när de händelser som har gett upphov till förevarande förfarande ägde rum.

19 Direktivet innehåller gemensamma regler för åtgärder i samband med aktiv förädling och syftar till att uppnå en begränsad harmoniseringsnivå för att säkerställa en enhetlig tillämpning av den gemensamma tulltaxan.(21) I artikel 2 definieras förfarandet för aktiv förädling som ett tullförfarande varigenom importerade varor som inte uppfyller kraven i artiklarna 9 och 10 i fördraget kan användas utan att underkastas tullar, avgifter med motsvarande verkan eller jordbruksavgifter, när de är avsedda för återexport från gemenskapens tullområde helt eller delvis i form av förädlingsprodukter.(22)

20 Undantag från tullar, avgifter med motsvarande verkan och jordbruksavgifter kan enligt artikel 3 ges i enlighet med en av de två följande metoderna. Varorna kan underkastas ett tullförfarande enligt vilket erläggande av avgift suspenderas så länge varan befinner sig inom gemenskapens tullområde. Alternativt skall säkerhet ställas för den tull som importvaran är belagd med, varvid återbetalning måste ske vid exporten av de förädlingsprodukter som har erhållits. De behöriga myndigheterna i respektive medlemsstat kan själva bestämma vilket förfarande de skall tillämpa och i de fall där det första förfarandet väljs kan dessa myndigheter kräva att säkerhet ställs.

21 I lydelsen av artikel 15 föreskrivs att behöriga myndigheter kan tillåta att förädlingsprodukter eller produkter som omfattas av förfarandet för aktiv förädling övergår till fri omsättning om omständigheterna berättigar till det och då särskilt i fråga om företag som har en kontinuerlig produktion för både gemenskapsmarknaden och externa marknader.(23) Artikel 16 lyder enligt följande:

"När varor övergår till fri omsättning i enlighet med villkoren i artikel 15.1 a eller artikel 15.1 b första strecksatsen skall de tullar, avgifter med motsvarande verkan eller jordbruksavgifter som skall erläggas för förädlingsprodukter, produkter som befinner sig i ett mellanstadium eller varor i oförändrat skick vara desamma som för importvaran i enlighet med den kurs eller till det belopp som gäller för den dag då den relevanta tullhandlingen kommer de behöriga myndigheterna tillhanda och på grundval av det värde för tulländamål och andra taxeringsregler som har fastställts eller godkänts som gällande denna dag, utan beaktande av eventuella räntor"(24) (min kursivering).

22 Av artikel 16 i direktivet framgår sålunda uttryckligen att medlemsstaterna har möjlighet att kräva dröjsmålsränta på betalning av importtullar och jordbruksavgifter för de produkter som har hänförts till förfarandet för aktiv förädling. Det skall påpekas att enligt en särskild rapport från revisionsrätten om gemenskapens förfarande för aktiv förädling(25), avseende förhållandet i åtta medlemsstater, var det enbart Italien som konsekvent krävde ränta och då enligt en räntesats som var lägre än marknadsräntan.(26)

23 Direktivet utgör en bestämmelse om en avvikelse i den mening som avses i artikel 18.2 i förordningen. Den omständigheten att direktivet antogs före förordningen hindrar inte detta från att utgöra en sådan bestämmelse. Denna inställning får stöd genom domstolens dom i målet Delstaten Berlin mot Wigei(27). I det målet hade domstolen att ta ställning till frågan huruvida avgifter för utförande av hälsokontroll vid import av partier av färskt kycklingkött från Ungern utgjorde avgifter med motsvarande verkan som en tull som inte var förenliga med artikel 11.2 i rådets förordning (EEG) nr 2777/75 om den gemensamma organisationen av marknaden för fjäderfäkött.(28) Lydelsen av artikel 11.2 var identisk med artikel 18.2 i förordningen. Domstolen påpekade särskilt att även om artikel 11.2 innehöll ett förbud mot andra tullar än de som föreskrivs i den gemensamma tulltaxan eller nationella avgifter med motsvarande verkan, var detta förbud endast tillämpligt förutsatt att det inte förelåg någon bestämmelse av motsatt innehåll i förordning nr 2777/75 eller att rådet med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen inte hade beslutat om undantag. Domstolen avgjorde att en bestämmelse i ett tidigare direktiv, nämligen artikel 15 i rådets direktiv 71/118/EEG av den 15 februari 1971 om hälsoproblem som påverkar handeln med färskt fjäderfäkött(29), utgjorde ett undantag i den mening som avses i artikel 11.2 i förordning nr 2777/75 från förbudet mot att medlemsstaterna inför avgifter med motsvarande verkan som en tull.

24 Det skall erinras om att det i artikel 18.2 i förordningen hänvisas till undantag som beslutats av rådet "med kvalificerad majoritet", medan direktivet har antagits på grundval av artikel 100 i fördraget genom enhälligt beslut. Då det i artikel 18.2 emellertid förskrivs en möjlighet för rådet att med kvalificerad majoritet besluta om undantag, kan dessa i än högre grad beslutas av rådet enhälligt. I målet Delstaten Berlin mot Wigei godtog domstolen att direktiv 71/118 innehåller en bestämmelse om undantag i den mening som avses i artikel 11.2 i förordning nr 2777/75 trots att detta direktiv med stöd av artiklarna 100 och 43 i fördraget hade antagits av rådet genom enhälligt beslut.

25 I vilket fall som helst och även om det av någon anledning inte skulle godtas att direktivet innehåller en bestämmelse om undantag i den mening som avses i artikel 18.2, kan detta likväl utgöra ett giltigt undantag från det förbud mot tullar och avgifter med motsvarande verkan som föreskrivs i förordningen. Detta förbud skall tolkas mot bakgrund av andra gemenskapsåtgärder och oberoende av det undantag som uttryckligen föreskrivs i artikel 18.2. Förordningen är en generell åtgärd om upprättandet av en gemensam organisation av marknaden för spannmål och den kan inte tolkas så att den medför att artikel 16 i direktivet, som innehåller en särskild regel avseende förfarandet för aktiv förädling, inte blir tillämplig.

26 Följaktligen anser jag att även om det antas att den ifrågavarande dröjsmålsräntan utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull, är den inte förbjuden enligt förordningen. De italienska myndigheterna har således inte brutit mot gemenskapsrätten genom att kräva att Pezzullo skall erlägga dröjsmålsränta.

27 Mot bakgrund av ovanstående slutsats är det inte helt nödvändigt att pröva huruvida den ifrågavarande dröjsmålsräntan utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull. I detta avseende räcker det med att komma med följande anmärkningar.

28 Enligt min uppfattning är det tveksamt huruvida man i fråga om produkter som temporärt har importerats till gemenskapen enligt förfarandet för aktiv förädling och där biprodukterna från denna förädling sedan övergår till fri omsättning kan anse att dröjsmålsränta som uttagits på den avgift vid import som skall erläggas för perioden mellan den tillfälliga och den slutgiltiga importen utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull.

29 Förordningen bör tolkas på så sätt att skyldigheten att erlägga avgift vid import uppstår i samband med importen av produkterna till gemenskapen. Härav följer i princip att dröjsmålsränta skall erläggas för det fall att avgift vid import inte betalas i samband med att produkterna importeras. Som den italienska regeringen har understrukit, utgör skyldigheten att erlägga dröjsmålsränta en naturlig följd av dröjsmålet med betalningen av avgiften, då syftet med skyldigheten är att undanröja den ekonomiska fördel som importören skulle ha åtnjutit genom ett sådant dröjsmål samt att säkerställa att syftet med avgiften vid import uppnås. Dröjsmålsränta kan således inte anses utgöra en avgift med motsvarande verkan som en tull. Bedömningen kan bli annorlunda om räntesatsen är orimligt hög.

30 Skall andra överväganden göras då varor importeras till gemenskapen enligt förfarandet för aktiv förädling? Enligt min uppfattning är så inte fallet. Syftena med förfarandet för aktiv förädling ger stöd för slutsatsen att dröjsmålsränta inte utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull. Det bakomliggande syftet med ett sådant förfarande, vare sig detta har upprättats på nationell nivå eller på gemenskapsnivå, är att säkerställa att tullhinder som är avsedda att skydda en inhemsk marknad inte fungerar på ett sådant sätt att det medför svårigheter för exportindustrin. I synnerhet vad gäller förfarandet för aktiv förädling är avsikten att säkerställa att en exportör som använder sig av varor från tredje land för tillverkning av produkter avsedda för export inte försätts i ett ofördelaktigt läge internationellt sett, genom att ge exportören möjlighet att förvärva dessa varor på samma villkor som företag i tredje land.(30) Det är uppenbart att syftet med förfarandet för aktiv förädling inte är att möjliggöra för en importör att låta produkter från tredje land övergå till fri omsättning inom gemenskapen, utan att fullt ut betala de avgifter vid import som ålagts genom förordningen, vars syfte är att skydda gemenskapens jordbruksmarknader.

31 Detta klargörs också i direktivet. Som vi har sett får material som har importerats enligt förfarandet för aktiv förädling eller produkter som framställts genom ett sådant förfarande enligt direktivet under vissa omständigheter övergå till fri omsättning inom gemenskapen. I direktivet föreskrivs en möjlighet att låta varor övergå till fri omsättning "om omständigheterna berättigar till det", men där anges inga särskilda kriterier eller begränsningar. I revisionsrättens särskilda rapport om gemenskapens förfarande för aktiv förädling framhålls att i direktivets anda avsågs ett frisläppande inom den gemensamma marknaden att ske i ett undantagsfall, när det var motiverat på grund av förändrade marknadsvillkor.(31) I rapporten anges följande:

"Det kan knappast ha varit meningen att gynna de förädlare som säljer på gemenskapsmarknaden och som använder råmaterial från tredje land genom att på gemenskapens bekostnad bevilja dem anstånd med betalningen av avgifter vid import under flera månader. För att undvika ett sådant resultat bör antingen strängare regler införas för att begränsa övergången till konsumtion till ett minimum eller, alternativt, skall införandet av en räntebestämmelse övervägas."(32)

32 Det är värt att anmärka att man från revisionsrättens sida anser att det skulle vara obligatoriskt att erlägga ränta enligt gällande marknadsräntor när förädlingsprodukten övergår till fri omsättning inom gemenskapen. Detta skulle uppväga de fördelar i fråga om betalningsflöde som suspensionssystemet är förenat med.(33) Producenter enligt förfarandet för aktiv förädling skulle sålunda jämställas med andra producenter vid försäljning på gemenskapsmarknaden, men skulle inte påverkas vid export utanför gemenskapen, och detta är syftet med direktivet.(34)

Dröjsmålsränta på mervärdesskatt

33 Enligt min uppfattning har kommissionen rätt i sitt påstående att mervärdesskattereglerna skiljer sig på denna punkt från dem som tillämpas i fråga om importtull. I artikel 10.3 i det sjätte mervärdesskattedirektivet(35) föreskrivs följande:

"Vid införsel inträder skattskyldigheten, och skatten kan tas ut vid den tidpunkt då varorna kommer in på landets territorium som detta fastställs i artikel 3.

Om de införda varorna är föremål för tullar, jordbruksavgifter eller avgifter med likvärdig verkan som har fastställts enligt en gemensam politik, får medlemsstaterna koppla samman skattskyldighetens inträde och skatteuttaget med de regler som gäller för dessa gemenskapsavgifter.

Om de införda varorna inte är föremål för några av dessa gemenskapsavgifter, får medlemsstaterna tillämpa gällande tullbestämmelser för att bestämma tidpunkten för skattskyldighetens inträde och uttaget av skatt.

Om varorna omfattas av något av de regelverk för införsel som anges i artikel 16.1 A eller för transitering eller tillfällig införsel, inträder skattskyldigheten och tidpunkten för skatteuttaget först när varorna upphör att omfattas av dessa regler och deklareras för inhemskt bruk."

34 Enligt artikel 16.1 A e är sista stycket i artikel 10.3 tillämpligt i fråga om förfarandet för aktiv förädling.(36)

35 I mervärdesskattedirektivet föreskrivs sålunda uttryckligen att skattskyldigheten inträder och skatt kan tas ut först vid den tidpunkt då varorna inte längre omfattas av dessa regler och deklareras för inhemskt bruk. Enligt artikel 10.1 b kan uttag av skatt göras när skattemyndigheten enligt lag får rätt att i ett givet ögonblick göra anspråk på skatt från den skattskyldige, vilket inte hindrar att tidpunkten för betalning får skjutas upp. Således utgör detta det tillfälle då ränta på grund av utebliven betalning av skatt tidigast kan börja löpa.

36 Särdragen i mervärdesskattesystemet kan kanske förklara varför mervärdesskatt inte kan tas ut förrän de ifrågavarande varorna upphör att omfattas av förfarandet för aktiv förädling. Till skillnad från importtull utgör inte mervärdesskatt en kostnad för importören som denne inte får ersättning för. I den mån varor används i samband med den skattskyldiga personens skattepliktiga transaktioner, skall han enligt artikel 17.2 i det sjätte mervärdesskattedirektivet ha rätt att dra av erlagd mervärdesskatt från den mervärdesskatt han skall betala på dessa varor. I artikel 17.1 föreskrivs att avdragsrätten inträder samtidigt som skattskyldigheten för avdragsbeloppet. En importör som erlägger skatt i samband med importen är således berättigad till ett fullständigt och omedelbart skatteavdrag under förutsättning att han använder varorna i samband med skattepliktiga transaktioner. En importör som utnyttjar förfarandet för aktiv förädling är inte berättigad till avdrag förrän skatten kan tas ut i samband med att detta förfarande upphör. Det skulle således inte vara befogat att kräva ränta från den tidpunkt då den ursprungliga importen ägde rum.

Förslag till avgörande

37 Följaktligen anser jag att den hänskjutna frågan bör besvaras enligt följande:

Vid den tidpunkt då den i målet aktuella importen ägde rum förelåg inte hinder enligt gemenskapsrätten för att kräva dröjsmålsränta på importtull för perioden mellan den temporära och den slutgiltiga importen, men däremot förelåg hinder för att kräva sådan ränta på den mervärdesskatt som skulle erläggas med avseende på importen.

(1) - EGT nr L 281, s. 1.

(2) - EGT nr L 58, s. 1.

(3) - Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter - Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT nr L 145, 1977, s. 1).

(4) - Förordning av den 20 april 1962 om det gradvisa upprättandet av den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål (EGT nr 13, 1962, s. 933) [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå].

(5) - Rådets förordning nr 120/67/EEG av den 13 juni 1967 om den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål (EGT nr L 117, s. 2269).

(6) - Se fotnot 1.

(7) - Se fotnot 2.

(8) - Se dom av den 26 januari 1993, Telemarsicabruzzo m.fl. (C-320/90, C-321/90 och C-322/90, Rec. s. I-393), beslut av den 19 mars 1993, Banchero (C-157/92, Rec. s. I-1085), av den 9 augusti 1994, La Pyramide (C-378/93, Rec. s. I-3999), av den 23 mars 1995, Saddik (C-458/93, REG s. I-511) och av den 7 april 1995, Grau Gomis m.fl. (C-167/94, REG s. I-1023, rättat genom beslut av den 6 juni 1995, ännu inte publicerad i rättsfallssamlingen).

(9) - Dom av den 3 mars 1994 (C-316/93, Rec. s. I-763).

(10) - Se till exempel dom av den 2 februari 1994, Verband Sozialer Wettbewerb mot Clinique Laboratories och Estée Lauder (C-315/92, Rec. s. I-317, punkt 7).

(11) - Se fotnot 1. Förordningen har sedan dess blivit ändrad.

(12) - Se fotnot 5.

(13) - Se det tionde övervägandet i ingressen samt artikel 13-20.

(14) - Dom av den 1 juli 1969, Diamantarbeiders mot Brachfeld (2/69 och 3/69, Rec. s. 211, punkt 15-18), och av den 25 januari 1977, Bauhuis mot Nederländerna (46/76, Rec. s. 5, punkt 10).

(15) - Se dom av den 10 oktober 1973, Variola mot Amministrazione Italiana delle Finanze (34/73, Rec. s. 981, punkt 3).

(16) - Dom av den 5 oktober 1995, Aprile mot Amministrazione delle Finanze dello Stato (C-125/94, REG s. I-2919, punkt 39-41).

(17) - Dom av den 28 juni 1978, Simmenthal mot Amministrazione delle Finanze dello Stato (70/77, Rec. s. 1453, punkt 21-23).

(18) - Se fotnot 2.

(19) - EGT nr L 188, s. 1. Se även kommissionens förordning (EEG) nr 2228/91 av den 26 juni 1991 om bestämmelser för genomförandet av förordning (EEG) nr 1999/85 om aktiv förädling (EGT nr L 210, s. 1).

(20) - Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT nr L 302, s. 1).

(21) - Se det andra övervägandet i ingressen till direktivet.

(22) - Förädlingsprodukter definieras i artiklarna 2.3 och 24 i direktivet. Dessa omfattar produkter som erhållits genom bearbetning av varor, däribland uppförande eller montering av varorna eller anpassning av varorna till andra varor.

(23) - Se artikel 15.1 a och 15.1 b första strecksatsen.

(24) - Såsom ett undantag föreskrivs i artikel 18 att rådet efter beslut med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen skall upprätta en lista över förädlingsprodukter och produkter som befinner sig i ett mellanstadium som i samband med att de övergår till fri omsättning skall beläggas med de tullar, avgifter med motsvarande verkan eller jordbruksavgifter som gäller för dem och inte med dem som gäller för importvaror.

(25) - EGT nr C 88, 1983, s. 3.

(26) - EGT nr C 88, 1983, punkt 19.

(27) - Dom av den 22 januari 1980 (30/79, Rec. s. 151).

(28) - EGT nr L 282, s. 77.

(29) - EGT nr L 55, s. 23.

(30) - Se revisionsrättens rapport, nämnd i fotnot 25, punkt 2. Se även dom av den 29 juni 1995, Hauptzollamt Heilbronn mot Temic Telefunken Microelectronic (C-437/93, REG s. I-1687, punkterna 18 och 19).

(31) - Se punkt 17 i revisionsrättens rapport, nämnd i fotnot 25.

(32) - Ibidem.

(33) - Enligt direktivet kan befrielse från tull, avgifter med motsvarande verkan och jordbruksavgifter beviljas antingen enligt suspensionssystemet eller enligt restitutionssystemet. De nationella myndigheterna kan själva bestämma vilket system som skall tillämpas (se artikel 3).

(34) - Revisionsrättens rapport, nämnd i fotnot 25, punkt 19. Se emellertid kommissionens svar på revisionsrättens yttrande om gemenskapens förfarande för aktiv förädling (EGT nr C 88, 1983, s. 9, punkt 17-19).

(35) - Nämnd i fotnot 3.

(36) - Medan den engelska versionen är tvetydig, framgår bestämmelsens innebörd tydligt i de andra språkversionerna.