Available languages

Taxonomy tags

Info

References in this case

Share

Highlight in text

Go

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

FRANCIS G. JACOBS

föredraget den 27 oktober 20051(1)

Mål C-222/04

Ministero dell’Economia e delle Finanze

mot

Cassa di Risparmio di Firenze SpA

och

Fondazione Cassa di Risparmio di San Miniato

och

Cassa di Risparmio di San Miniato SpA

…





1.     I detta mål har den italienska domstolen Corte Suprema di Cassazione hänskjutit flera tolkningsfrågor till domstolen som avser frågan huruvida det skattesystem som gäller för enheter som uppstår till följd av privatiseringen av italienska banker i den offentliga sektorn och, närmare bestämt, för de bankstiftelser som ersatt de traditionella sparbankerna, är förenligt med gemenskapsrätten.

2.     Den nationella domstolen vill för det första få klarhet i om dessa bankstiftelser skall betraktas som företag vid tillämpningen av konkurrensreglerna i EG-fördraget och särskilt bestämmelserna om statligt stöd.

3.     Beroende på svaret på denna fråga vill den nationella domstolen sedan veta om det aktuella skattesystemet utgör statligt stöd i den mening som avses i EG-fördraget. I detta sammanhang har den också ifrågasatt giltigheten av ett kommissionsbeslut med en förklaring om att vissa delar av den omtvistade skatteordningen inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

4.     Den nationella domstolen har slutligen begärt att domstolen skall se över den omtvistade skatteordningen mot bakgrund av artikel 12 EG, artikel 43 EG och följande artiklar samt artikel 56 EG och följande artiklar.

 Relevanta gemenskapsrättsliga bestämmelser

5.     I artikel 12.1 EG föreskrivs följande: ”Inom detta fördrags tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördraget, skall all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden.”

6.     Artiklarna 43 EG och 56 EG ingår i tredje delen, avdelning III i fördraget, med titeln ”Fri rörlighet för personer, tjänster och kapital”. Artikel 43 EG finns i kapitel 2, ”Etableringsrätt”, och artikel 56 EG i kapitel 4, ”Kapital och betalningar”.

7.     I artikel 43 EG föreskrivs följande:

”Inom ramen för nedanstående bestämmelser skall inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig på en annan medlemsstats territorium förbjudas. Detta förbud skall även omfatta inskränkningar för medborgare i en medlemsstat som är etablerad i någon medlemsstat att upprätta kontor, filialer eller dotterbolag.

Etableringsfriheten skall innefatta rätt att starta och utöva verksamhet som egenföretagare samt rätt att bilda och driva företag, särskilt bolag som de definieras i artikel 48 andra stycket, på de villkor som etableringslandets lagstiftning föreskriver för egna medborgare, om inte annat följer av bestämmelserna i kapitlet om kapital.”

8.     I artikel 56.1 EG och 56.2 EG föreskrivs att ”inom ramen för bestämmelserna i detta kapitel” skall alla restriktioner för kapitalrörelser och betalningar mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna.

9.     I artikel 87.1 EG föreskrivs följande: ”Om inte annat föreskrivs i detta fördrag, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.”

 Tillämpliga nationella bestämmelser

10.   De relevanta nationella bestämmelserna kan sammanfattas på följande sätt.

11.   De två nationella skattebestämmelser som är föremål för detta förfarande är artikel 10a i lag nr 1745 av den 29 december 1962(2) (nedan kallad lag nr 1745/62) och artikel 6 i presidentdekret nr 601 av den 29 september 1973, om skatteförmåner (nedan kallat dekret nr 601/73)(3).

12.   Genom lag nr 1745/62 infördes bland annat kvarhållande på ett konto av en förskottsinbetalning av skatt på utdelningar som betalas av företag. Artikel 10a i denna lag innehåller emellertid ett undantag från denna åtgärd för juridiska personer som styrs av offentlig rätt och stiftelser som inte är skyldiga att betala inkomstskatt och som uteslutande arbetar för socialt välstånd, utbildning, undervisning, studier och vetenskaplig forskning(4).

13.   I artikel 6 i dekret nr 601/73 föreskrivs en 50-procentig sänkning av inkomstskatten för organ som är aktiva inom områdena social- eller hälsovård, utbildning, kultur och liknande sektorer.

14.   Det nationella förfarandet rör tillämpningen av dessa bestämmelser på enheter som uppstår till följd av privatiseringen av kreditinstitut inom den offentliga sektorn i Italien och särskilt på de bankstiftelser som ersatte de traditionella sparbankerna. Denna process inleddes 1990, långt efter det att de två skattebestämmelserna antogs, och den har genomgått två huvudfaser.

15.   Den första fasen inleddes genom lag nr 218 av den 30 juli 1990 och det relaterade lagstiftningsdekret nr 356 av den 20 november 1990 (nedan kallat dekret nr 356/90), och i båda dessa föreskrevs en omstrukturering av banker i den offentliga sektorn till publika bankaktiebolag (nedan kallat den ursprungliga lagstiftningsordningen).

16.   Genom artikel 1 i dekret nr 356/90 fick statliga kreditinstitut, däribland sparbanker (nedan kallade fördelande enheter) rätt att fördela sin bankverksamhet till publika aktiebolag som bildades av dem och i vilka de fortsatte att vara ensamma aktieägare. De nybildade publika aktiebolagen (nedan kallade de mottagande bankerna) drev den bankverksamhet som tidigare hade drivits av de fördelande enheterna.

17.   Enligt artikel 12 i samma dekret skulle de fördelande enheterna uppfylla mål avseende det allmänna intresset och socialt stöd, främst inom områdena vetenskaplig forskning, utbildning, konst och hälsovård.

18.   I samma bestämmelse föreskrevs vidare att de fördelande enheterna kunde utföra all finansiell, kommersiell, fastighetsrelaterad och tillgångsförvaltande verksamhet som var nödvändig för att uppfylla sina mål. De kunde förvalta sitt aktieinnehav i den mottagande banken men var förbjudna att direkt bedriva någon bankverksamhet eller äga något kontrollerande innehav i andra bank- eller finansbolag än den mottagande banken själv.

19.   De fördelande enheterna hade emellertid rätt att förvärva eller avyttra minoritetsinnehav i andra bank- eller finansbolag. För att säkerställa kontinuitet i verksamheten skulle medlemmarna i den fördelande enhetens ledningskommitté eller motsvarande under en övergångsperiod utses till bankens förvaltningsstyrelse, och medlemmarna i dess kontrollerande övervakningsorgan i den fördelande enheten till den mottagande bankens övervakningskommitté.

20.   Artikel 13 i dekret nr 356/90 styrde de fördelande enheternas avstående av aktieinnehav i de mottagande bankerna. En offentlig försäljning av aktier måste ske efter en offentlig börsnotering, även om försäljningen av noterade aktier genom aktiemarknaden var obegränsad upp till en total gräns om en procent av bankens kapital. Försäljning genom något annat förfarande kunde endast ske efter föregående medgivande av finansdepartementet. Ett medgivande krävdes också när den fördelande enheten, även då det var tillfälligt, förlorade kontrollen över majoriteten av de aktier som medförde rösträtter vid den ordinarie bolagsstämman i den mottagande banken till följd av avståendet av aktier. Slutligen skulle den fördelande enheten så snart den hade avyttrat sitt kontrollerande innehav kunna förvärva ett kontrollerande innehav i ett annat bankbolag, under förutsättning att finansdepartementet gav sitt föregående medgivande.

21.   Den andra huvudfasen i privatiseringsprocessen började med de ändringar som infördes i den ursprungliga lagstiftningsordningen genom lag nr 461 av den 23 december 1988(5). Lagstiftningsdekret nr 153 av den 17 maj 1999 (nedan kallat dekret nr 153/99), som antogs på grundval av denna lag, innehöll detaljerade genomförandebestämmelser (nedan kallat den nya lagstiftningsordningen).

22.   Genom den nya lagstiftningsordningen infördes väsentliga förändringar av regleringen av bankstiftelser, däribland skärpt kontroll.

23.   Genom artikel 1 i dekret nr 153/99 kodifieras den befintliga praxisen och fördelande enheter omdefinieras som stiftelser (nedan kallade bankstiftelser).

24.   I artikel 2.1 i samma dekret definieras bankstiftelser som ideella enheter enligt privaträtten, som åtnjuter fullständig ledningsautonomi och vars enda syfte är socialt stöd och främjande av ekonomisk utveckling, i enlighet med sina respektive stadgar.

25.   I artikel 3 föreskrivs att bankstiftelser får sträva efter att uppfylla sina mål med alla metoder som är förenliga med deras rättsliga karaktär enligt definitionen i artikel 2. De får bara kontrollera företag som är direkt ”instrumentella” till uppfyllandet av målen i deras stadgar och uteslutande verkar i de ”relevanta sektorerna” (nedan kallade instrumentella företag). De har inte rätt att utöva bankfunktioner och det är förbjudet för dem att ge antingen direkta eller indirekta subventioner till andra organ eller företag än instrumentella företag.

26.   ”Relevanta sektorer” var enligt artikel 1 i dekret nr 153/99 i dess ursprungliga ordalydelse vetenskaplig forskning, utbildning, konst, bevarande och främjande av kulturarvet, kulturell verksamhet och av miljöresurser, hälsovård och bistånd till underprivilegierade sociala kategorier. Antalet möjliga relevanta sektorer utvidgades senare i slutet av 2001(6).

27.   Enligt den ursprungliga ordalydelsen i artikel 4.3 i dekret nr 153/99 är det förbjudet för medlemmarna i ledningsorganet i en bankstiftelse att bli ledamöter i förvaltningsstyrelsen i en mottagande bank. Denna bestämmelse ändrades i slutet av 2003(7) till att avse personer med administrativa, ledande eller övervakande befattningar i en bankstiftelse att inneha samma befattningar i en mottagande bank eller i företag som kontrolleras av den eller där den har ett aktieinnehav. Dessutom var personer som utförde funktioner som rörde definitionen av en strategi (orientering) i en bankstiftelse förbjudna att inneha dessa befattningar i en mottagande bank.

28.   Enligt den ursprungliga ordalydelsen i artikel 5.1 i dekret nr 153/99 måste en bankstiftelses tillgångar vara helt ägnade att uppfylla dess mål enligt stadgarna och bankstiftelser skulle vid förvaltningen av sina tillgångar iaktta välbetänkta riskkriterier för att bevara sitt värde och uppnå en tillfredsställande avkastning. Genom artikel 11 i lag nr 448/01 tillades senare att tillgångsförvaltningen måste stämma överens med bankstiftelsens ideella karaktär och ske i enlighet med principerna om öppenhet och god moral.

29.   I artikel 6.1 föreskrivs att bankstiftelserna bara får inneha kontrollerande intressen i enheter och företag som har till enda syfte att förvalta instrumentella företag.

30.   I den ursprungliga ordalydelsen av artikel 25.1 och 25.2 i dekret nr 153/99 föreskrevs att ett kontrollerande innehav i mottagande banker inte kunde behållas under en längre tidsperiod än fyra år från dagen för dekretets ikraftträdande. Om ingen försäljning skedde före utgången av denna tidsfrist skulle innehavet kunna behållas under en tidsperiod om ytterligare högst två år.

31.   Kontrollerande innehav i andra företag än mottagande banker, med undantag för instrumentella företag, måste avstås före utgången av den tidsfrist som hade uppställts av övervakningsmyndigheten och i alla händelser före utgången av den fyraårsperiod som avses ovan.

32.   Enligt ändringar som infördes 2001 och 2003 ersattes den ursprungliga fyraårsperioden med en tidsfrist fram till den 31 december 2005. Kontrollerande aktieinnehav i andra företag än mottagande banker, med undantag för instrumentella företag, måste i alla händelser avstås före den 31 december 2005(8).

33.   Enligt artikel 25.3 i dekret nr 153/99 har övervakningsmyndigheten, om bankstiftelserna inte uppfyller dessa tidsfrister, befogenhet att gå vidare med avyttringen av kontrollerande aktieinnehav i den mån det är nödvändigt för att få kontrollen över företaget att upphöra.

34.   När det gäller den tillämpliga skatteordningen föreskrivs i artikel 12.1 i dekret nr 153/99 att bankstiftelser som har anpassat sina stadgar efter dess bestämmelser anses vara icke-kommersiella enheter, även om de strävar efter att uppfylla målen i sina stadgar genom instrumentella företag.

35.   Genom artikel 12.2 i samma dekret utvidgades den ordning som föreskrevs i artikel 6 i dekret nr 601/73, det vill säga den 50-procentiga sänkningen av inkomstskatten för företag(9), till bankstiftelser som hade anpassat sina stadgar till bestämmelserna i dekret nr 153/99 och som verkade i de ”relevanta sektorerna”. Det samma gällde, tills deras stadgar anpassades till kraven i dekret nr 153/99, för bankstiftelser som inte hade karaktären av kommersiella enheter och som i huvudsak hade arbetat för mål som avsåg allmänintresset och socialt stöd inom de sektorer som angavs i artikel 12 i dekret nr 356/90 med senare ändringar.

36.   Slutligen föreskrivs i artikel 12.3 i dekret nr 153/99 att bankstiftelserna förlorar sin icke-kommersiella karaktär och upphör att ha rätt till skatteundantagen om de efter den 31 december 2005 fortfarande har kontroll över en mottagande bank.

 Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

37.   Fondazione Cassa di Risparmio di San Miniato, en bankstiftelse(10), ansökte i enlighet med artikel 10a i lag nr 1745/62 om undantag från kvarhållandet på konto för beskattningsåret 1998 av skatt som skulle betalas på inkomster från dess aktieinnehav i Cassa di Risparmio di San Miniato SpA och Casse Toscane SpA, två banker. Ansökan avslogs av skattemyndigheterna i Toscana på grund av att en bankstiftelses förvaltning av dess aktieinnehav i en mottagande bank var en kommersiell verksamhet som var oförenlig med undantaget enligt artikel 10a i lag nr 1745/62.

38.   Fondazione Cassa de Risparmio di San Miniato, tillsammans med Cassa de Risparmio di San Miniato SpA och Cassa di Risparmio di Firenze SpA, som tog över Casse Toscane SpA (nedan kallade svarandena i tvisten vid den nationella domstolen), ifrågasatte detta beslut, i egenskap av enheter med ansvar för att verkställa kvarhållandet av utdelningar som skulle betalas till Fondazione, utan framgång vid Florens regionala skattedomstol.

39.   Efter överklagan upphävde Toscanas regionala skattedomstol beslutet från den lägre instansen och slog fast att det i den nya lagstiftningsordningen uttryckligen föreskrevs att en ansökan skulle lämnas in avseende de aktuella skatteförmånerna för bankstiftelser. Eftersom det inte fanns några bevis på att den kommersiella verksamhet som bedrivs av Fondazione Cassa di Risparmio di San Miniato hade företräde framför dess mål avseende allmänintresset och socialt stöd anförde domstolen att Fondazione hade rätt till den 50-procentiga nedsättningen av inkomstskatten för företag enligt artikel 6 i dekret nr 601/73 och därför även till undantaget från kvarhållande på konto av skatt som skall betalas för utdelningar i enlighet med artikel 10a i lag nr 1745/62, enbart på grund av dess mål avseende allmänintresset och sociala förmåner inom vissa sektorer(11).

40.   Ministero dell’Economia e delle Finanze överklagade detta beslut till Corte Suprema di Cassazione, som anser att det för att det mål som har förelagts den skall kunna avgöras först är nödvändigt att fastställa huruvida skatteförmånerna för bankstiftelser är förenliga med reglerna och principerna i EG-fördraget, i förhållande till både konkurrensen – särskilt artiklarna 87 EG och 88 EG om statligt stöd – och principerna om icke-diskriminering (artikel 12 EG), etableringsfriheten (artikel 43 EG och följande artiklar) och den fria rörligheten för kapital (artikel 56 EG och följande artiklar).

41.   När det gäller artikel 87 EG och följande artiklar har den nationella domstolen noterat att kommissionen i sitt beslut 2003/146/EG av den 22 augusti 2002 om de skatteåtgärder till förmån för bankstiftelser som Italien har genomfört (nedan kallat kommissionens beslut)(12) granskade de skatteåtgärder som föreskrivs i artikel 12.2 i dekret nr 153/99 mot bakgrund av bestämmelserna om statligt stöd i EG-fördraget. I detta beslut ansåg kommissionen att för bankstiftelser som inte direkt bedrev verksamhet i de relevanta sektorerna utgjorde de granskade nationella åtgärderna inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, eftersom mottagarna inte var företag enligt denna bestämmelse.

42.   Den nationella domstolen har påpekat att det föreligger oenighet på nationell nivå om huruvida bankstiftelser har en kommersiell karaktär.

43.   Medan de italienska skattemyndigheterna hela tiden har gjort gällande att bankstiftelser har en kommersiell karaktär och därför omfattas av den vanliga skatteordningen, hävdade den italienska regeringen inom ramen för det förfarande som ledde fram till antagandet av kommissionens beslut att bankstiftelser inte kunde betraktas som företag vid tillämpningen av EG-reglerna om konkurrens. I det rättsliga sammanhanget har den nationella domstolen påpekat att även dess egen rättspraxis uppvisar inkonsekvenser på denna punkt.

44.   Den nationella domstolen har vidare noterat att enligt viss nationell rättspraxis anses artikel 12.2 i dekret nr 153/99, som utvidgar skatteförmånerna enligt artikel 6 i dekret nr 601/73 till att även omfatta bankstiftelser, bara ha en tolkande karaktär, så att skattefördelen även skulle gälla för beskattningsår som låg före ikraftträdandet av dekret nr 153/99.

45.   Den anser vidare att det är nödvändigt att granska giltigheten av kommissionens beslut. Den har i huvudsak intagit ståndpunkten att kommissionen underlät att tillämpa EG-fördraget på rätt sätt och att bedöma bankstiftelsernas uppgifter, karaktär och roll på den italienska bankmarknaden. Den nationella domstolen anser också att kommissionen inte motiverade sitt beslut tillräckligt och att den underlät att genomföra en korrekt analys av bankstiftelsernas verksamhet i förhållande till förvärv och förvaltning av innehav i andra företag än en mottagande bank.

46.   Enligt den nationella domstolen är det också tydligt att det föreligger en ekonomisk verksamhet till följd av det faktum att kontrollerande innehav i bankföretag överlåts till enheter som bildas särskilt för detta ändamål, att denna situation behålls under en betydande tidsperiod och att intäkter från avyttringen av sådana innehav används för att förvärva och hantera betydande innehav i andra företag för att uppnå olika företagsmålsättningar, däribland ekonomisk utveckling av systemet.

47.   Dessutom söker den nationella domstolen klarhet i huruvida den aktuella skatteordningen inte utgör diskriminering till nackdel för andra företag med verksamhet på den aktuella marknaden och samtidigt ett åsidosättande av principerna om etableringsrätt och den fria rörligheten för kapital.

48.   Mot bakgrund av ovanstående omständigheter har den nationella domstolen beslutat att förklara målet vilande och begära ett förhandsavgörande av domstolen avseende följande frågor:

”1)   Är de gemenskapsrättsliga konkurrensbestämmelserna tillämpliga på ett antal rättssubjekt (så kallade bankstiftelser), som har bildats på grundval av lag nr 218/1990 och av lagstiftningsdekret nr 356/1990 med efterföljande ändringar för att inneha aktier som ger kontroll i bolag som bedriver bankverksamhet och för att förvalta dessa aktier, varvid de kontrollerade bolagen utgör en relativt stor andel av de på marknaden verksamma aktörerna och vinsten från dessa bolag utdelas till de förstnämnda rättssubjekten – även när dessa anförtros uppgifter med samhällsnyttiga ändamål? Skall mot bakgrund av de bestämmelser som införts genom lagstiftningsdekret nr 153/1999, möjligheten för dessa organ att använda inkomsterna från avyttringen av sådana aktier för förvärv och förvaltning av ett betydande antal aktier i andra bolag, även bankbolag, och även aktier som ger kontroll i andra bolag än bankbolag, för olika ändamål, bland andra att främja systemets ekonomiska utveckling, även anses utgöra näringsverksamhet vid tillämpning av de gemenskapsrättsliga konkurrensbestämmelserna?

2)     Skall dessa organ, följaktligen, – enligt de bestämmelser som återfinns i lag nr 218/1990 och i lagstiftningsdekret nr 356/1990 med efterföljande ändringar, samt i reformen som avses i lag nr 461/1998 och lagstiftningsdekret nr 153/1999 – anses omfattas av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna på området för statligt stöd (artiklarna 87 EG och 88 EG), såvitt gäller de för dem förmånliga skattebestämmelserna?

3)     Utgör, vid ett jakande svar på föregående fråga, de bestämmelser om skattelättnad avseende den utdelning som erhålls, vilka är omtvistade i förevarande fall, statligt stöd i enlighet med artikel 87 EG?

4)     Är, vid ett jakande svar på fråga 2, kommissionens beslut av den 22 augusti 2002, i vilket det fastslogs att bestämmelserna om statligt stöd inte är tillämpliga på bankstiftelser, giltigt, med beaktande av de frågor som uppkommit beträffande lagenlighet och huruvida det är bristfälligt motiverat i förevarande mål?

5)     Skall, oavsett huruvida bestämmelserna om statligt stöd är tillämpliga, fastställandet av förmånligare skattebestämmelser beträffande utdelning av vinst från de mottagande bankerna, vilka uteslutande är nationella bolag, som kontrolleras av stiftelserna, vilka erhåller vinsterna, eller från företag i vilka aktier förvärvats med hjälp av inkomsten från avyttringen av aktier i mottagande banker, anses utgöra en positiv särbehandling av de företag i vilka aktier innehas i förhållande till övriga företag på den relevanta marknaden, och innebär det ett åsidosättande av principerna om etableringsfrihet och fri rörlighet för kapital, enligt artikel 12 EG, artikel 43 EG och följande artiklar samt artikel 56 EG och följande artiklar?”

 Bedömning

 Upptagande till sakprövning

49.   De parter som har yttrat sig har gjort invändningar avseende rätten till upptagande till sakprövning av alla de tolkningsfrågor som har hänskjutits av den nationella domstolen.

 Första, andra och tredje frågan

50.   Svarandena i tvisten vid den nationella domstolen har yrkat att domstolen skall förklara att de första tre frågorna inte får tas upp till sakprövning av följande skäl.

51.   För det första rör undantaget enligt artikel 10a i lag nr 1745/62, tvärtemot vad den nationella domstolen har gjort gällande i sitt beslut om begäran om förhandsavgörande, inte en källskatt som sådan utan ett kvarhållande på konto av skatt som skall betalas. För det andra finns varken i denna artikel, som föregick inrättandet av bankstiftelser, eller i någon annan bestämmelse, några bestämmelser om tillämpningen av undantaget i denna artikel för bankstiftelser. För det tredje är de tolkningsfrågor som har ställts av rent internt intresse eftersom de bara har till syfte att slå fast huruvida bankstiftelserna har rätt att utnyttja de skatteförmåner som föreskrivs i artikel 10a i lag nr 1745/62.

52.   Den första och andra av dessa invändningar rör påstått felaktiga tolkningar av den nationella domstolen av de nationella regler som gäller för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen.

53.   Det framgår av fast rättspraxis att enligt artikel 234 EG ligger tolkningen av nationell rätt utanför domstolens behörighet eftersom det ankommer på den nationella domstolen att göra en bedömning av innebörden av de nationella bestämmelserna samt hur de skall tillämpas.(13)

54.   När det gäller svarandenas tredje invändning framgår det också av fast rättspraxis att det uteslutande ankommer på de nationella domstolarna att bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen hos de frågor som ställs till domstolen. Följaktligen är domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts avser tolkningen av gemenskapsrätten.(14)

55.   Av beslutet om hänskjutande förefaller det som om den nationella domstolen inte frågar domstolen huruvida de nationella bestämmelser som är aktuella i förevarande mål gäller för bankstiftelser i Italien – en fråga som den nationella domstolen redan förefaller ha bildat sig en uppfattning om – utan hur dessa nationella bestämmelser förhåller sig till gemenskapens konkurrensregler. Under sådana omständigheter är domstolen skyldig att bistå den nationella domstolen.

56.   Kommissionen har anfört att domstolen inte bör fästa något avseende vid de delar av den första och den tredje tolkningsfrågan som rör dekret nr 153/99. Detta dekret trädde i kraft efter tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen 1998 och saknar därför relevans för tvisten vid den nationella domstolen.

57.   Det framgår av fast rättspraxis att tolkningsfrågor som hänskjuts till domstolen för ett förhandsavgörande endast kan avvisas då det är ”uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de de verkliga omständigheterna i tvisten i målet vid den nationella domstolen eller dess syfte eller när frågan är hypotetisk”.(15)

58.   Jag anser inte att så är fallet här. Trots att de parter som har yttrat sig kanske inte delar dess syn kvarstår faktum att den behöriga nationella domstolen anser att dekret nr 153/99 har relevans för lösningen av den tvist som den har att avgöra. Det framgår också av handlingarna att bestämmelserna i dekretet avseende skatteordningen i en del fall av italienska domstolar har ansetts ha retroaktiv effekt för bankstiftelser, och därmed varit tillämplig före 1998. Tolkningsfrågan enligt gemenskapsrätten avseende dekret nr 153/99 förefaller prima facie relevant för förfarandet vid den nationella domstolen.

59.   Eftersom så är fallet anser jag att de villkor som föreskrivs i domstolens rättspraxis för att anse att den första, andra och tredje frågan inte kan tas upp till sakprövning inte är uppfyllda.

 Fjärde frågan

60.   Svarandena i tvisten vid den nationella domstolen anser att kommissionens beslut har vunnit laga kraft eftersom Italien inte har ifrågasatt det inom de tidsfrister som föreskrivs i artikel 230 EG. De har hänvisat till domen i målet TWD(16) till stöd för denna slutsats.

61.   Jag anser inte att omständigheterna i förevarande mål är analoga med omständigheterna i målet TWD.

62.   I det målet var frågan huruvida klaganden i tvisten vid den nationella domstolen på grund av utgången av en tidsfrist var förhindrad att åberopa rättsstridigheten hos ett kommissionsbeslut till stöd för en talan mot en administrativ rättsakt, varigenom den nationella myndigheten för att genomföra kommissionens beslut återkallade det stöd som klaganden hade mottagit. Domstolen betonade behovet av att säkerställa rättssäkerheten och slog fast att det inte var möjligt för en person som skulle ha kunnat ifrågasätta beslutet, och som lät den i artikel 230 EG tredje stycket föreskrivna tvingande tidsfristen löpa ut, att ifrågasätta lagligheten hos detta beslut vid de nationella domstolarna i samband med en talan som väckts mot de åtgärder som de nationella myndigheterna vidtagit för att genomföra beslutet.

63.   Förevarande mål rör däremot ett kommissionsbeslut som är riktat till Italien, som har en allmän karaktär och vars giltighet inte har ifrågasatts vid den nationella domstolen av någon av de inblandade parterna i tvisten vid den nationella domstolen. Frågan om giltighet har tagits upp på eget initiativ
                                                       av den nationella domstolen vid utövandet av dess rättigheter enligt artikel 234 EG. Därmed föreligger inte i förevarande mål det potentiella rättegångsmissbruket av en part som borde ha ifrågasatt beslutet direkt vid domstolen, men som inte gjorde det, vilket jag anser utgör kärnan i TWD-målet.

64.   I artikel 234 EG föreskrivs ingen tidsfrist för de nationella domstolarna att begära ett förhandsavgörande om giltigheten av rättsakter från gemenskapsinstitutionerna. Enligt rättspraxis kan tolkningsfrågor tas upp till sakprövning om de förefaller relevanta för lösningen av tvisten vid den nationella domstolen och det rättsliga och faktiska sammanhanget förklaras på ett tillräckligt sätt. Det är vid denna bedömning av giltigheten av den gemenskapsrättsakt som avses i beslutet om hänskjutande, som rör fakta i målet, som domstolen kommer att ta hänsyn till alla de faktorer som kan påverka dess giltighet, däribland de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen.

65.   Kommissionen har också anfört att den fjärde frågan inte kan tas upp till sakprövning. I dess beslut granskades huruvida skatteundantagen enligt dekret nr 153/99, vilket trädde i kraft efter den tid som var föremål för tvisten vid den nationella domstolen, var förenliga med reglerna om statligt stöd i fördraget. Dessutom avsåg den andra skatteundantag än det som föreskrivs i artikel 10a i lag nr 1745/62, vilket är den artikel som är föremål för tvisten vid den nationella domstolen. Kommissionens beslut saknar därför relevans för lösningen av tvisten vid den nationella domstolen.

66.   Italien har argumenterat enligt samma linje som kommissionen och påpekat att eftersom kommissionens beslut inte avsåg situationen för bankstiftelser enligt den ursprungliga lagstiftningsordningen saknar giltighetsfrågan betydelse för tvisten vid den nationella domstolen.

67.   Frågorna huruvida artikel 12 i dekret nr 153/99 är retroaktivt tillämplig eller ej, huruvida artikel 6 i dekret nr 601/73 och artikel 10a i lag nr 1745/62 på något sätt är knutna till varandra enligt nationell rätt och huruvida de är relevanta för utgången av målet vid den nationella domstolen är av sådan karaktär att bara den nationella domstolen är behörig att bedöma dem. Dessutom är det inte uppenbart, vilket har diskuterats ovan, att de frågor som ställs saknar relevans för fakta i målet eller föremålet för tvisten vid den nationella domstolen.(17)

68.   Av detta följer att den fjärde frågan också skall anses kunna tas upp till sakprövning.

 Femte frågan

69.   Svarandena i tvisten vid den nationella domstolen har invänt att den femte frågan är alltför vag. Den nationella domstolen har inte angett vilka aspekter av den aktuella nationella lagstiftningen som kan utgöra ett hinder mot utövandet av de friheter som garanteras genom EG-fördraget eller vilka bankbolag eller bankstiftelser som skulle gynnas av en eventuell diskriminering.

70.   Det är riktigt att den femte frågan i sig är något otydlig. Som helhet innehåller dock det omfattande beslutet om hänskjutande de rättsliga och faktiska omständigheter som är nödvändiga för att domstolen skall kunna lämna ett användbart och relevant svar på den femte frågan.(18)

71.   Den femte frågan skall också anses kunna tas upp till sakprövning.

 Prövning i sak

 Första och andra frågan

72.   Genom sin första och andra fråga har den nationella domstolen i huvudsak sökt klarhet i huruvida bankstiftelser, på grund av att de äger och förvaltar kontrollerande innehav i mottagande banker och andra företag, är att betrakta som företag vid tillämpningen av konkurrensreglerna i EG-fördraget, särskilt de regler som avser statligt stöd.

73.   Det förefaller mig som att bankstiftelser är att betrakta som företag enligt gemenskapsrätten i två fall – för det första om de själva utövar ”ekonomisk verksamhet” i den mening som avses i rättspraxis och/eller för det andra om de är direkt eller indirekt involverade i förvaltningen av företag som utövar sådan ekonomisk verksamhet.

 Utövar bankstiftelserna ekonomisk verksamhet?

74.   Det är allmänt känt att domstolen har godkänt ett funktionellt företagsbegrepp för tillämpningen av gemenskapens konkurrensrätt. Huruvida en enhet skall betraktas som ett företag avgörs av om den utövar ”ekonomisk verksamhet”, oavsett enhetens rättsliga form och hur den finansieras.(19) Enligt rättspraxis utövar en enhet ”ekonomisk verksamhet” när den ”erbjuder varor eller tjänster på marknaden”. Domstolen har vidare anfört att den ideella karaktären av enheten i fråga eller det faktum att den har icke-kommersiella syften är irrelevant för frågan huruvida den är att betrakta som ett företag.(20)

75.   För avgörandet av om de italienska bankstiftelserna själva utövar ”ekonomisk verksamhet” i den mening som avses i denna rättspraxis måste deras olika uppgifter och verksamheter enligt de två lagstiftningsordningar som beskrivs ovan undersökas.

 Förvaltning av kontrollerande aktieinnehav

76.   Enligt den ursprungliga lagstiftningsordningen förefaller förvaltningen av ett kontrollerande aktieinnehav i en mottagande bank vara begränsat till försäljning och/eller förvärv av aktieinnehav, utövande av rättigheter som avser aktieinnehavet och användning av avkastningen från det för att uppfylla de mål som avser allmänintresset och socialt stöd i bankstiftelsernas stadgar.

77.   Som kommissionen och svarandena i tvisten vid den nationella domstolen har anfört kan ingen av dessa verksamheter jämställas med ”erbjudande av varor eller tjänster på marknaden”. Vid en strikt tolkning av rättspraxis utgör de därför inte ekonomisk verksamhet vid tillämpningen av EG-fördragets konkurrensregler.

78.   Jag vill emellertid gå längre än denna tolkning. Jag håller med om den italienska regeringens påpekanden att en enhet bör betraktas som ett företag vid tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler inte bara när den erbjuder varor och tjänster på marknaden utan också när den utövar annan verksamhet som är av ekonomisk karaktär och som kan leda till snedvridning på en marknad där det föreligger konkurrens. Som jag har anfört i ett tidigare förslag till avgörande bör tonvikten vid bedömningen av huruvida en verksamhet är av ekonomisk karaktär ligga på huruvida denna verksamhet ”åtminstone i princip, kan bedrivas av ett privat företag i vinstsyfte”.(21)

79.   Denna tolkning motiveras av behovet av att säkerställa att fördragets konkurrensregler får full verkan, särskilt när de tolkas mot bakgrund av sitt underliggande motiv, nämligen att undvika eventuella snedvridningar av konkurrensen på marknaden, vilka orsakas av någon enhets beteende, oavsett om denna är offentlig eller privat. Domstolen har tillämpat denna tolkning när den med hjälp av en kombinerad tolkning av konkurrensreglerna i fördraget, inklusive artikel 3.1 g EG, tillsammans med artikel 10 EG, utvidgade förbudet mot konkurrensbegränsande beteende till åtgärder som vidtas av myndigheter.(22)

80.   Som Italien har noterat, och som antyds i kommissionens beslut(23), kan i förevarande mål möjligheten inte uteslutas att det finns en konkurrensutsatt marknad för att kontrollera aktieinnehav i bankbolag. Vid förvaltningen av sina aktieinnehav skulle bankstiftelser vara viktiga aktörer på en sådan marknad, särskilt eftersom de, med förbehåll för ett godkännande från finansdepartementet, skulle kunna sälja sitt kontrollerade aktieinnehav i en mottagande bank för att förvärva ett nytt i en annan. Sådan verksamhet kan leda till snedvridning av konkurrensen om exempelvis bankstiftelsernas köpställning förbättrades genom statligt stöd eller om de samarbetade med andra företag för att ändra kursen på sitt kontrollerande aktieinnehav. Vid en restriktiv tolkning av rättspraxis, vilket har föreslagits av kommissionen och svarandena i tvisten vid den nationella domstolen, skulle detta konkurrensbegränsande beteende undgå gemenskapens konkurrensregler. Det är uppenbart att en sådan tolkning bör undvikas.

81.   Situationen förefaller vara annorlunda efter ikraftträdandet av dekret nr 153/99. Enligt den nya lagstiftningsordningen – som enligt parternas yttranden vid förhandlingen delvis var motiverad av att den föregående ordningen inte hade uppnått sin målsättning att säkerställa en fullständig åtskillnad mellan bankstiftelser och mottagande banker – får bankstiftelser bara inneha och förvalta kontrollerande aktieinnehav, direkt eller indirekt, i ”instrumentella företag”, vilket direkt främjar förverkligandet av deras mål avseende allmänintresset enligt stadgan och uteslutande är verksamma i de definierade ”relevanta sektorerna”. Aktieinnehav i mottagande banker och andra företag måste avstås före utgången av en fastställd tidsfrist, som senare har förlängts till den 31 december 2005. Om dessa tidsfrister inte iakttas har den övervakande myndigheten befogenhet att beordra obligatorisk avyttring för att få kontrollen över bolaget att upphöra.

82.   Genom införandet av dessa skyldigheter har den nya ordningen till stor del tagit bort bankstiftelsernas möjlighet att påverka marknaden för att kontrollera aktieinnehav, om det finns någon sådan marknad. Det förefaller nu osannolikt att de kommer att snedvrida konkurrensen på denna marknad.

83.   Det ankommer naturligtvis på den nationella domstolen att avgöra om villkoren i punkterna 81 och 82 ovan är uppfyllda och särskilt om det finns en relevant marknad för att kontrollera aktieinnehav.

 Verksamhet som utövas direkt av bankstiftelser i genomförandet av deras mål avseende allmänintresset och socialt stöd

84.   Jag håller med kommissionen om att bankstiftelser i strävan att uppfylla sina mål avseende allmänintresset och socialt stöd får engagera sig i verksamhet som innefattar erbjudande av varor eller tjänster på marknader där det finns konkurrens. De sektorer där bankstiftelserna är aktiva, under både de ursprungliga och de nya ordningarna, exempelvis vetenskaplig forskning, utbildning, konst och hälsovård, arbetar ofta under marknadsvillkor och betjänas av företag i konkurrens som är vinstdrivande.

85.   Eftersom avsaknaden av ett vinstdrivande motiv inte utgör en grund för undantag skulle bankstiftelser under sådana omständigheter kunna betraktas som företag i den mening som avses i rättspraxis.

86.   Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma huruvida bankstiftelser i uppfyllandet av sina mål enligt stadgarna direkt utövar en ekonomisk verksamhet som består i att erbjuda varor eller tjänster på en marknad där det finns konkurrens. Om så är fallet måste bedömas från fall till fall.

 Bankstiftelser som moderenheter till företag

87.   Enligt domstolens rättspraxis måste ett ”företag” tolkas som en beteckning för en ”ekonomisk enhet” vid tillämpningen av konkurrensrätten.(24) När ett dotterbolag inte fritt kan bestämma sitt uppträdande på marknaden utan utför instruktioner som lämnas direkt eller indirekt av moderbolaget som helt eller delvis kontrollerar det, bildar de en ekonomisk enhet och bör behandlas som en sådan vid tillämpningen av gemenskapens konkurrensrätt.(25)

88.   Ett liknande resonemang ligger bakom rättspraxis om begreppet ekonomisk verksamhet som utvecklades genom domstolens rättspraxis om sjätte mervärdesskattedirektivet, vilken har åberopats av kommissionen till stöd för dess argument att ett företag som uteslutande ägnar sig åt att förvärva delägarskap i andra företag utan att direkt eller indirekt delta i förvaltningen av dessa, förutom att utöva de rättigheter som nämnda företag har i egenskap av aktieägare, inte utövar en ekonomisk verksamhet i den mening som avses i sjätte mervärdesskattedirektivet.(26) Härav följer att ett bolag som direkt eller indirekt förvaltar sådana företag utövar en ekonomisk verksamhet.

89.   Eftersom mottagande banker tydligt utgör företag vid tillämpningen av fördragets konkurrensregler skulle bankstiftelser enligt den ursprungliga lagstiftningsordningen också betraktas som företag om deras innehav åtföljdes av ett direkt eller indirekt engagemang i förvaltningen av dessa mottagande banker. Domstolen har som möjligt bevis på ett sådant engagemang identifierat tillhandahållandet av tjänster avseende administration, bokföring och data till dotterbolagen.(27)

90.   Om dessa omständigheter föreligger i förevarande mål eller ej är en fråga som skall bedömas av den nationella domstolen från fall till fall. När den nationella domstolen gör det skall den bedöma de befogenheter som bankstiftelserna hade över de mottagande bankerna och hur dessa befogenheter skulle kunna utövas, eller faktiskt har utövats, enligt de tillämpliga nationella reglerna. Jag anser att det förhållandet att bankstiftelser hade ett majoritetsaktieinnehav, kunde utse en del av medlemmarna i sin egen ledning och sina egna kontrollorgan till förvaltningsstyrelsen och övervakningskommittén i sina mottagande banker och att kontinuiteten i verksamheten, trots att det bara var under en övergångsperiod, mellan bankstiftelser och kontrollerade mottagande banker måste garanteras, bör balanseras mot förbudet mot att bankstiftelser blir ”direkt” involverade i någon bankverksamhet eller i någon annan verksamhet som inte är relaterad till deras mål avseende allmänintresset och socialt stöd enligt sina stadgar.

91.   Införandet av den nya lagstiftningsordningen förefaller å andra sidan ha försvagat de sätt på vilka bankstiftelser skulle kunna utöva ett ”avgörande inflytande” på sina mottagande banker. Det ankommer naturligtvis på den nationella domstolen att avgöra om så är fallet. Jag anser att den nationella domstolen vid sin bedömning bör ta hänsyn till att medlemmarna i bankstiftelsernas ledningsorgan nu uttryckligen är förbjudna att agera som ledamöter i förvaltningsstyrelsen i en bank, och att detta förbud senare utvidgades 2003 till lednings- eller övervakningsbefattningar i företag som kontrolleras av den mottagande banken eller där den har ett aktieinnehav och till personer som fastställer strategin i bankstiftelsen. Den nationella domstolen bör också ta hänsyn till att bankstiftelser uttryckligen är förbjudna att utöva bankverksamhet och att antingen direkt eller indirekt genomföra någon form av finansiering, ersättning eller subvention till enheter som har vinstdrivande syften eller till förmån för andra företag, av vilka slag de än är, än instrumentella företag.

92.   När det gäller förhållandena till instrumentella företag enligt den nya lagstiftningsordningen, kommer bankstiftelser om de till följd av de rättigheter som uppstår genom deras aktieinnehav kan utöva ett avgörande inflytande på dessa företag, i enligt med den rättspraxis som anges ovan(28) att betraktas som företag, naturligtvis under förutsättning att de instrumentella företagen själva är att betrakta som företag. Den omständigheten att instrumentella företag inte får vara vinstdrivande och måste vara verksamma i en av de relevanta sektorerna utesluter inte möjligheten att de kan arbeta genom att erbjuda varor eller tjänster i sektorer där det finns konkurrens mellan privata parter. Om så är fallet skulle bankstiftelser, på grund av sitt avgörande inflytande över de instrumentella företagen, också utöva en ekonomisk aktivitet och omfattas av konkurrensreglerna i EG-fördraget.

93.   Slutligen, som den italienska regeringen har påpekat, när bankstiftelser inte har anpassat sina stadgar till eller ännu inte avstått från sina kontrollerande aktieinnehav enligt kraven i den nya lagstiftningsordningen är de överväganden som jag har utvecklat när det gäller den gamla ordningen fortfarande giltiga.

 Den tredje frågan

94.   Den nationella domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida systemet med skatteförmåner och skattelättnader enligt beskrivningen i beslutet om hänskjutande utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 EG.

95.   Kommissionen har anfört att om mottagarna av skatteundantaget – bankstiftelserna – skulle vara att betrakta som företag skulle skatteordningen i princip utgöra statligt stöd enligt artikel 87.1 EG om den inte var motiverad av arten eller funktionen av det system som den ingår i.

96.   Italien har godtagit att om artikel 12 i dekret nr 153/99 tolkas som att den utvidgar de skatteförmåner som föreskrivs i artikel 6 i dekret nr 601/73, i kombination med artikel 10a i lag nr 1745/62, retroaktivt för bankstiftelser enligt den ursprungliga lagstiftningsordningen, utgör dessa skatteförmåner statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

97.   Svarandena i tvisten vid den nationella domstolen har anfört att den omtvistade skatteordningen inte uppfyller det selektivitetsvillkor som är nödvändigt för att det skall utgöra statligt stöd enligt artikel 87.1 EG.

98.   Jag anser att de aktuella skatteförmånerna, om de beviljas företag i den mening som avses i den rättspraxis som diskuterats i samband med den första och den andra frågan(29), skulle utgöra statligt stöd enligt artikel 87.1 EG.

99.   Enligt rättspraxis anses åtgärder som i olika former minskar de avgifter som normalt belastar ett företags budget och som, utan att det är fråga om subventioner i ordets strikta bemärkelse, är av samma karaktär och har identiskt lika effekter, utgöra stöd enligt artikel 87.1 EG.(30)

100. Bland dessa åtgärder finns skatteförmåner som beviljas av medlemsstater, trots att de inte i strikt bemärkelse innefattar en överlåtelse av statliga resurser. Skatteförmåner uppfyller kriteriet att ge en kostnadsfri fördel genom att placera de personer som de gäller för i en mer gynnsam ekonomisk situation än andra skattebetalare.(31) Genom att skattelättnaden utvidgas till att omfatta bankstiftelser förefaller den omtvistade åtgärden göra just det för deras förmånstagare.

101. Det är irrelevant huruvida skattefördelen består i att bankstiftelserna undantas från en källskatt, såsom påstås i beslutet om hänskjutande, eller att skatt som skall betalas kvarhålls på ett konto, som de parter som har yttrat sig har anfört. I båda fallen ges en kostnadsfri fördel till de som omfattas av undantaget – antingen att fullständig skatt inte betalas eller ett betydande uppskov med denna betalning.

102. När det gäller det selektivitetskriterium enligt vilket åtgärden måste gynna vissa företag eller viss produktion anser jag att kommissionen har rätt i sitt påstående att det prima facie förefaller som om artikel 10a i lag nr 1745/62 uppfyller detta, genom att vissa företag gynnas på grund av deras rättsliga karaktär (stiftelser eller enheter som styrs av offentlig rätt) och den specifika sektor (utbildning, folkhälsa osv.) inom vilka de är verksamma.

103. Samma resonemang kan användas när det gäller artikel 12 i dekret nr 153/99 i samband med artikel 6 i dekret nr 601/73, i den mån som den utvidgar den 50-procentiga nedsättningen av inkomstskatten för bankstiftelser på villkoret att de begränsar sin verksamhet till de relevanta sektorerna.

104. Enligt domstolens rättspraxis skall den nationella domstolen emellertid ta hänsyn till huruvida dessa skattebestämmelser kan vara motiverade på grund av arten eller systematiken i det system i vilket de ingår. Om så vore fallet skulle de inte omfattas av artikel 87.1 EG.(32) Utvidgningen av de omtvistade skatteförmånerna till att även omfatta bankstiftelser förefaller uppstå till följd av det mål som eftersträvas i den nationella lagstiftningen, det vill säga att gynna vissa enheter med syften avseende allmänintresset eller socialt stöd, och inte utifrån den interna logiken i skattereglerna eller beskattningstekniken. Om så är fallet skulle de fördelar som beviljas bankstiftelserna uppfylla selektivitetskriteriet.

105. Slutligen är enligt rättspraxis den omständigheten att målen med de aktuella åtgärderna avser sociala förmåner och allmänintresset irrelevant för frågan huruvida de skall betraktas som statligt stöd eller ej enligt artikel 87.1 EG.(33)

106. Förutsatt att de andra delarna i begreppet statligt stöd – det vill säga snedvridning av konkurrensen och att handeln mellan medlemsstaterna påverkas – föreligger och skatteförmånerna inte är motiverade av systemets art eller systematik, vilket det ankommer på den nationella domstolen att bedöma, skulle därmed de aktuella skatteförmånerna i tvisten vid den nationella domstolen, oavsett om undantaget rör kvarhållande av skatt som skall betalas på ett konto eller nedsättning av inkomstskatt, uppfylla villkoren för att betraktas som statligt stöd enligt artikel 87.1 EG om de beviljas till ”företag” i den mening som avses i fördragets konkurrensregler enligt diskussionen i samband med den första och den andra frågan.

 Fjärde frågan

107. Genom sin fjärde fråga har den nationella domstolen begärt att domstolen skall avgöra giltigheten av kommissionens beslut.

108. Giltigheten av kommissionens beslut måste bedömas med hänvisning till dess specifika föremål, det vill säga analysen av den nya lagstiftningsordningen.

109. Några inledande anmärkningar förefaller nödvändiga. Rättspraxis är inte helt konsekvent när det gäller omfattningen av domstolens granskning. Om ett kommissionsbeslut innefattar en komplicerad ekonomisk bedömning, har rättspraxis i allmänhet innehållit en begränsning av domstolens roll till en prövning av huruvida förfarandereglerna följts och motiveringsskyldigheten uppfyllts, av riktigheten av de materiella omständigheterna, samt av att någon uppenbart felaktig bedömning inte gjorts och av att kommissionen inte gjort sig skyldig till maktmissbruk, och gemenskapens domstolar har förhindrats att ersätta sin egen ekonomiska bedömning med kommissionens.(34) Denna rättspraxis rör kommissionens beslut som har antagits enligt artiklarna 81.3 EG och 87.3 EG, där kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, men även enligt artikel 87.1 EG.(35)

110. I andra fall har domstolen emellertid anfört att eftersom begreppet statligt stöd ”är av juridisk beskaffenhet och att det således skall tolkas utifrån objektiva kriterie r …skall gemenskapsdomstolarna, i princip och med beaktande av såväl de konkreta omständigheterna i målet som den tekniska eller komplicerade karaktären av de bedömningar som kommissionen har gjort, utöva en fullständig kontroll i frågor som avser huruvida en åtgärd faller inom tillämpningsområdet för artikel [87.1] i fördraget”.(36)

111. Jag lutar därför mot en djupare granskning av domstolen av kommissionens beslut om huruvida en statlig åtgärd utgör statligt stöd enligt artikel 87.1 EG, trots att det onekligen kan ge upphov till praktiska problem i förfaranden enligt artikel 234 EG. Jag anser att den objektiva karaktären av begreppet statligt stöd och det förhållandet att kommissionen, tvärtemot dess exklusiva och stora utrymme för skönsmässig bedömning enligt artiklarna 87.3 EG eller 81.3 EG, delar rollen att tolka och tillämpa artikel 87.1 EG, även om det sker i olika syften, med de nationella domstolarna, innebär att domstolens granskningsbefogenheter inte skall begränsas till några specifika grunder. Som en följd härav får gemenskapsdomstolarna när så är lämpligt ersätta kommissionens ekonomiska bedömning, hur komplicerad den än är, med sin egen.

112. Ett motsatt resonemang skulle inte heller stämma överens med det förhållandet att domstolen har krävt att de nationella domstolarna skall göra en fullständig ekonomisk bedömning av alla relevanta faktorer vid prövningen av om en statlig åtgärd utgör statligt stöd enligt fördraget.(37)

113. Det är emellertid inte nödvändigt att avgöra frågan här eftersom jag inte anser att kommissionens beslut under några omständigheter skulle kunna betraktas som ogiltigt.

114. Det är uppenbart att det korrekta förfarandet iakttogs. Tillvägagångssättet och skälen för att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG har förklarats tydligt i kommissionens beslut.(38)

115. I rättspraxis anges att ”[d]en motivering som krävs enligt artikel 253 EG skall vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och det skall klart och tydligt framgå av denna hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen till den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. … Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 253 EG inte skall ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området.”(39)

116. Beslutet inleds med en bedömning av de omtvistade åtgärder som föranledde kommissionen att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG. Därefter följer en noggrann beskrivning av bankstiftelsernas behörighet, roller och funktioner enligt den nya ordningen samt av de aktuella skatteförmånerna. Det innehåller också yttranden från mottagarna av beslutet, Italien, samt en sammanfattning av de kommentarer som har lämnats av utomstående intressenter.

117. Mot denna bakgrund har kommissionen gått vidare till att utveckla det juridiska resonemang på vilket den har grundat sina slutsatser, däribland inte bara en hänvisning till, utan en kortfattad diskussion om den rättspraxis som har åberopats som stöd för det.(40) Jag anser att resonemanget är uttryckt på ett ”klart och tydligt sätt” och därför uppfyller domstolens krav.

118. När det gäller skyldigheten att uppge fakta på ett korrekt sätt måste det noteras att beslutet om hänskjutande inte innehåller ett ifrågasättande av de faktiska uttalandena av kommissionen, utan i stället av dess rättsliga bedömning mot bakgrund av konkurrensreglerna i fördraget. I alla händelser är det, såsom har nämnts ovan, uppenbart att de faktiska omständigheterna har beskrivits tillräckligt och därför brister kommissionens beslut inte heller i detta avseende.

119. Det finns enligt min mening inte heller några grunder för att slå fast att kommissionen har gjort fel i sin ekonomiska bedömning av de aktuella nationella åtgärderna. Den nationella domstolen har i huvudsak kritiserat kommissionen för att den inte tagit tillräcklig hänsyn till de effekter som bankstiftelsernas förvaltning, och eventuella avyttring, av deras kontrollerande aktieinnehav i mottagande banker skulle kunna få på bankmarknaden, särskilt mot bakgrund av deras uppgift avseende ”ekonomisk utveckling av systemet”. Den nationella domstolen har också kritiserat kommissionen för att den inte har undersökt förhållandet mellan bankstiftelserna och deras ”instrumentella företag” på rätt sätt.

120. Punkterna 36–39, 43–45 och 48–50 i kommissionens beslut avser undersökningen av dessa frågor.

121. På grundval av denna undersökning slog kommissionen fast att skyldigheten att avstå från alla kontrollerande innehav inom en specifik tidsgräns, tillsammans med de skyldigheter och begränsningar som införs genom den nya lagstiftningsordningen för medlemmarna i bankstiftelsernas interna organ och deras chefer när det gäller deras relationer med mottagande banker – särskilt förbudet mot att uppfylla administrativa, ledningsrelaterade eller övervakande skyldigheter i mottagande banker eller något annat finans- eller bankbolag – och begränsningarna avseende förvaltningen av deras tillgångar, innebar en skarpare gräns mellan bankstiftelser och finansinstitut, och bidrog därmed till att ”minska de farhågor som kommissionen uttryckte i beslutet om att inleda förfarandet”.(41) Kommissionen slog fast att förvaltningen av deras tillgångar inte var en ekonomisk verksamhet och att bankstiftelserna därför inte kunde anses som företag i den mening som avses i artikel 87.1 EG.(42)

122. Kommissionen noterade också att bankstiftelserna inte hade rätt till något eget kontrollerande aktieinnehav i andra företag än instrumentella företag. I det sistnämnda fallet anförde kommissionen att när verksamheten i instrumentella företag bestod i att erbjuda tjänster på en marknad där det finns konkurrens kan bankstiftelsernas möjligheter ”att kontrollera företag … snedvrida konkurrensen och deras verksamhet kan inte helt vara undandragen all kontroll i konkurrenshänseende”.(43) Kommissionen slog fast att ”[v]ad beträffar möjligheten för stiftelserna att förvärva kontroll över instrumentella företag blir de inte av detta skäl företag om och i den mån det inte innebär ett direkt deltagande från själva stiftelserna i de kontrollerade företagens verksamhet”.(44)

123. På grund av detta beslutade kommissionen att bankstiftelser inte var att betrakta som företag vid tillämpningen av artikel 87.1 EG om de inte utövade en ekonomisk verksamhet i den mening som avses i rättspraxis, det vill säga genom att erbjuda varor eller tjänster på en marknad där det finns konkurrens, även om det var fråga om en av de ”relevanta sektorerna”.

124. Trots den nationella domstolens misstankar, och som antyds i mitt resonemang ovan(45), håller jag i huvudsak med om kommissionens bedömning och slutsats när det gäller bankstiftelsers art enligt den nya lagstiftningsordningen. Jag anser inte att beslutet om hänskjutande bidrar med några ytterligare rättsliga eller ekonomiska element eller en alternativ analys som skulle kunna skapa tvivel kring den bedömning som kommissionen har gjort.

125. När det gäller den nationella domstolens oro över att kommissionens analys inte ger tillräcklig vikt åt bankstiftelsernas uppgift när det gäller ”systemets ekonomiska utveckling” framgår det av fast rättspraxis att statliga åtgärder inte skall betraktas som statligt stöd på grund av deras syften utan på grund av deras effekter. Det förhållandet att bankstiftelser som en av sina uppgifter har ”systemets ekonomiska utveckling” gör inte i sig att de blir företag vid tillämpningen av konkurrensreglerna i EG-fördraget.

126. Jag slår därför fast att kommissionens beslut inte är felaktigt på grund av en felaktig bedömning.

127. Mot bakgrund av ovanstående överväganden är svaret på den fjärde frågan att det inte finns skäl att ogiltigförklara kommissionens beslut 2003/146.

 Femte frågan

128. Ordalydelsen i den femte frågan är inte helt tydlig. Om den tolkas i samband med beslutet om hänskjutande framgår det emellertid att den nationella domstolen vill få klarhet i huruvida de aktuella skatteförmånerna i tvisten vid den nationella domstolen skulle kunna utgöra sådan diskriminering som är förbjuden enligt artikel 12 eller kränka etableringsrätten enligt artikel 43 och följande artiklar och den fria rörligheten för kapital enligt artikel 56 och följande artiklar i EG-fördraget, varav båda utgör specifika uttryck för icke-diskrimineringsprincipen.

129. Även om frågor om direkta skatter på gemenskapsrättens nuvarande stadium inte omfattas av gemenskapens behörighet, skall medlemsstaterna icke desto mindre iaktta gemenskapsrätten när de utövar sin behörighet, vilket innefattar iakttagande av bestämmelserna om etableringsrätt och den fria rörligheten för kapital.(46)

130. Trots att det i slutändan ankommer på den nationella domstolen att avgöra omfattningen hos de nationella bestämmelserna framgår det av handlingarna i målet att de aktuella skatteförmånerna inte är specifikt avsedda för bankstiftelser. Artikel 10a i lag nr 1745/62 omfattar inte bara utdelningar som härrör från bankverksamhet, utan den är allmänt tillämplig på utdelningar som har erhållits i Italien av icke-kommersiella enheter med mål som avser socialt stöd eller allmänintresset. Denna bestämmelse gäller för all utdelning som erhålls i Italien av alla enheter som uppfyller de kriterier som anges i bestämmelsen, oavsett var de har sitt säte.

131. Detsamma gäller för den 50-procentiga nedsättningen av inkomstskatten till förmån för icke-kommersiella enheter med mål avseende socialt stöd eller allmänintresset, vilket enligt artikel 12 i dekret nr 153/99 även omfattar bankstiftelser som har anpassat sina stadgar till dess allmänna bestämmelser och som utövar verksamhet i de ”relevanta sektorerna”. Bankstiftelser får rätt till den eftersom de uteslutande arbetar för att uppfylla mål som avser allmänintresset och socialt stöd. Sådana skatteförmåner förefaller beviljas alla enheter som omfattas av inkomstskatt för företag i Italien och som uppfyller villkoren, oberoende av nationalitet eller var de har sitt säte.

132. Sammanfattningsvis finns det ingenting i beslutet om hänskjutande som tyder på att de aktuella nationella lagbestämmelserna i sig är direkt eller indirekt diskriminerande på ett sätt som strider mot artikel 12 EG, eller utgör hinder mot etableringsrätten eller den fria rörligheten för kapital enligt artikel 43 EG och följande artiklar respektive artikel 56 EG och följande artiklar.

133. Mot bakgrund av ovanstående överväganden bör den femte frågan besvaras på så sätt att en skatteordning, i vilken det föreskrivs att bankstiftelser, på grund av deras mål avseende allmänintresset och socialt stöd, skall åtnjuta skatteförmåner med avseende på inkomster som har intjänats i Italien, utan åtskillnad till följd av nationalitet eller var bankstiftelserna har sitt säte, inte utgör ett åsidosättande av artikel 12, artikel 43 och följande artiklar samt artikel 56 och följande artiklar i EG-fördraget.

 Förslag till avgörande

134. Mot bakgrund av ovanstående överväganden skall frågorna från Corte Suprema di Cassazione besvaras på följande sätt:

1)     (Fråga 1 och 2) Bankstiftelser enligt lag nr 218 av den 30 juli 1990 och det relaterade lagstiftningsdekretet nr 356 av den 20 november 1990, i deras senaste lydelse, samt lag nr 461 av den 23 december 1998 och lagstiftningsdekret nr 153 av den 17 maj 1999, i deras senaste lydelse, skall betraktas som företag vid tillämpningen av konkurrensreglerna i EG-fördraget, och särskilt artikel 87.1 EG om statligt stöd, om de utövar ekonomisk verksamhet i den mening som avses i domstolens rättspraxis. Så är fallet

–       om det vid förvaltningen av deras kontrollerande aktieinnehav i mottagande banker för något annat företag finns en relevant marknad där privata företag kan utöva samma verksamhet för att göra en vinst,

eller

–       om de vid uppfyllandet av sina mål enligt stadgarna som rör allmänintresset och socialt stöd erbjuder varor eller tjänster på en marknad där det finns konkurrens,

eller

–       om de på grund av de rättigheter som följer av deras kontrollerande aktieinnehav eller på något annat sätt direkt eller indirekt blir involverade i förvaltningen av företag som själva utövar ekonomisk verksamhet i den mening som avses i rättspraxis.

2)     (Fråga 3) Under förutsättning att de andra delarna av begreppet statligt stöd föreligger – det vill säga en snedvridning av konkurrensen och att handeln mellan medlemsstaterna påverkas – och att skatteförmånerna inte är motiverade av systemets art eller funktion, vilket det ankommer på den nationella domstolen att bedöma, skulle den aktuella skatteordningen i tvisten vid den nationella domstolen uppfylla villkoren för att betraktas som statligt stöd enligt artikel 87.1 EG om de ges till ”företag” i den mening som avses i fördragets konkurrensregler, vilket har diskuterats i samband med den första och den andra frågan.

3)     (Fråga 4) Det finns inga skäl att ogiltigförklara kommissionens beslut 2003/146/EG.

4)     (Fråga 5) En
                                                            skatteordning i vilken det föreskrivs att
                                                            bankstiftelser, på grund av deras mål avseende allmänintresset och socialt stöd, skall åtnjuta skatteförmåner med avseende på inkomster som har intjänats i Italien, och vilken är tillämplig utan åtskillnad till följd av nationalitet eller var bankstiftelserna har sitt säte, utgör
                                                            inte ett åsidosättande av artikel 12, artikel 43 och följande artiklar samt artikel 56 och följande artiklar i EG-fördraget.

1 – Originalspråk: engelska.

2 – Istituzione di una ritenuta d'acconto o d'imposta sugli utili distribuiti dalle società e modificazioni della disciplina della nominatività obbligatoria dei titoli azionari (GURI nr 5 av den 7 januari 1963, s. 61), med tillägg genom artikel 6 i lagdekret nr 22/1967 av den 21 februari 1967, nuove disposizioni in materia di ritenuta d'acconto o d'imposta sugli utili distribuiti dalle società (GURI nr 47 av den 22 februari 1967, s. 1012), omvandlat till lag, med ändringar, genom lag nr 209 av den 21 april 1967 (GURI nr 101 av den 22 april 1967, s. 2099).

3 – Disciplina delle agevolazioni tributaire (GURI nr 268 av den 16 oktober 1973, s. 3).

4 – I sitt beslut om begäran om förhandsavgörande har den nationella domstolen beskrivit artikel 10a som ett undantag från källskatt, inte från ett kvarhållande på ett konto av en förskottsinbetalning av skatt. Se punkterna 51 och 101 nedan.

5 – Genom vilken det italienska parlamentet till regeringen delegerade uppgiften att omorganisera civilrättsliga och skatterelaterade lagbestämmelser som gäller för de fördelande enheter som avses i artikel 11.1 i lagstiftningsdekret nr 356, samt skatteordningen för verksamhet som avser omstrukturering av banker. GURI nr 4 av den 7 januari 1999, s. 4.

6 – Genom artikel 11 i lag nr 448 av den 28 december 2001, om 2002 års statsbudget, tillades följande till de relevanta sektorerna: familj och relaterade värderingar, ungdomars uppväxt och utveckling, utbildning och undervisning, inklusive förvärv av publikationer för skolor, frivillig- och välgörenhetsarbete, filantropi, religion och andlig utveckling, stöd till äldre, civila rättigheter, förebyggande av brott och allmän säkerhet, livsmedelssäkerhet och jordbruk av hög kvalitet, social utveckling och byggande av sociala bostäder på lokal nivå, konsumentskydd, civilt skydd, folkhälsa, förebyggande och rehabiliterande sjukvård, idrott, förebyggande och rehabilitering av narkotikamissbruk, mentala och psykologiska tillstånd, vetenskaplig och teknisk forskning, miljöskydd, konst, kulturell verksamhet och kulturarv.

7 – Lag nr 350 av den 24 december 2003 om 2004 års statsbudget.

8 – Artikel 11 i lag nr 448/01 av den 28 december 2001 och artikel 4 i lagdekret nr 143 av den 24 juni 2003, omvandlat till lag, med ändringar genom lag nr 212 av den 1 augusti 2003.

9 – Se punkt 13 ovan.

10 – Beskrivningen av tvisten vid den nationella domstolen i beslutet om begäran om förhandsavgörande av den nationella domstolen skiljer sig på några punkter från den som har lämnats av de parter som har yttrat sig. Den nationella domstolen har i sitt beslut om begäran om förhandsavgörande inte nämnt att tvisten på nationell nivå rör en begäran om undantag från skatt som har lämnats in för 1998 och därför föregår antagandet av dekret nr 153/99. Bara de parter som har yttrat sig har gjort denna iakttagelse. Redogörelserna av den roll som de olika parterna har spelat i tvisten vid den nationella domstolen sammanfaller inte alltid. I beslutet om begäran om förhandsavgörande nämns exempelvis Cassa di Risparmio di San Miniato SpA i stället för dess innehav Fondazione som ursprunglig sökande. Det förefaller av de yttranden som har lämnats in av de andra parterna att det i själva verket var Fondazione som var källan till den ursprungliga begäran om detta undantag. Dessa skillnader påverkar dock inte föremålet för talan i väsentlig grad. Se även punkterna 51 och 101 nedan.

11 – Det förefaller finnas en koppling mellan dessa två bestämmelser enligt nationell rätt. Se punkt 67 nedan.

12 – EUT L 55, 2003, s. 56.

13 – Se bland annat dom av den 7 december 1995 i mål C-45/94, Ayuntamiento de Ceuta (REG 1995, s. I-4385), punkt 26.

14 – Se bland annat dom av den 12 april 2005 i mål C-145/03, Keller (REG 2005, s. I-0000), punkt 33.

15 – Se bland annat dom av den 5 februari 2004 i mål C-380/01, Gustav Schneider (REG 2004, s. I-1389), punkt 22, samt däri angiven rättspraxis.

16 – Dom av den 9 mars 1994 i mål C-188/92, TWD Textilwerke Deggendorf (REG 1994, s. I-833; svensk specialutgåva, volym 15, s. 59).

17 – Se punkterna 57 och 58 ovan samt däri angiven rättspraxis.

18– Se dom av den 22 maj 2003 i mål C-18/01, Korhonen (REG 2003, s. I-5321), punkt 20, samt däri angiven rättspraxis.

19 – Dom av den 23 april 1991 i mål C-41/90, Höfner (REG 1991, s. I-1979; svensk specialutgåva, volym 11, s. 135), punkt 21. Se även den senare domen av den 28 juni 2005 i de förenade målen C-189/02 P, C-202/02 P, C-205/02 P, C-208/02 P och C-213/02 P, Dansk Rørindustri (REG 2005, s. I-0000), punkt 112, samt däri angiven rättspraxis. Se även mitt förslag till avgörande av den 22 maj 2003 i de förenade målen C-264/01, C-306/01, C-354/01 och C-355/01, AOK (REG 2004, s. I-2493), punkt 25.

20 – Se bland annat dom av den 16 november 1995 i mål C-244/94, FFSA (REG 1995, s. I-4013), punkt 21, och av den 23 mars 2000 i de förenade målen C-180/98 och C-184/98, Pavlov (REG 2000, s. I-6451), punkt 117, samt däri angiven rättspraxis.

21 – Se mitt förslag till avgörande i målet AOK (ovan fotnot 19), punkt 27, samt däri angiven rättspraxis.

22 – Se dom av den 11 april 1989 i mål 66/86, Ahmed Saeed (REG 1989, s. 803; svensk specialutgåva, s. 9), punkt 48, samt däri angiven rättspraxis, och av den 9 juni 1994 i mål C-153/93, Delta (REG 1994, s. I-2517), punkt 14, samt däri angiven rättspraxis.

23 – Punkt 9, tredje strecksatsen.

24 – Dom av den 12 juli 1984 i mål 170/83, Hydrotherm (REG 1984, s. 2999), punkt 11. Se även domen i målet Dansk Rørindustri (ovan fotnot 19), punkt 112, samt däri angiven rättspraxis. På liknande sätt har förstainstansrätten anfört följande: ”Förstainstansrätten finner att artikel 85.1 i EEG-fördraget, genom att bl.a. förbjuda företag att ingå avtal eller delta i samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden, riktar sig till ekonomiska enheter som var och en består av en sådan enhetlig organisation av personliga, materiella och immateriella faktorer som på ett varaktigt sätt efterstävar ett bestämt ekonomiskt mål och som kan medverka till en överträdelse i den mening som avses i denna bestämmelse.” Dom av den 10 mars 1992 i mål T-11/89, Shell mot kommissionen (REG 1992, s. II-757; svensk specialutgåva, volym 12, s. II-47), punkt 311.

25 – Dom av den 12 januari 1995 i mål T-102/92, Viho (REG 1995, s. II-17), punkt 51. Se även dom av den 24 oktober 1996 i mål C-73/95P, Viho (REG 1996, s. I-5457, punkt 16 och där angiven rättspraxis, och dom av den 31 oktober 1974 i mål 15/74, Centrafarm (REG 1974, s. 1147; svensk specialutgåva, volym 2, s. 367), punkt 41. Det är också värt att nämna att enligt artikel 3 i förordning (EEG) nr. 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT L 257, 1990, s. 13) (koncentrationsförordningen) anses ett dotterbolag inte vara självständigt om det finns en möjlighet för moderbolaget att ”utöva ett avgörande inflytande på ett företag”. Se även kriterierna för konsolidering av konton mellan moder- och dotterbolag i sjunde direktivet om bolagsrätt (rådets direktiv 83/349/EEG av den 13 juni 1983) (EGT L 193, 1983, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 119) och förslaget till avgörande av generaladvokaten Warner i målet Commercial Solvents, där han föreslog som tumregel att när ett moderbolag har ett majoritetsinnehav i dotterbolaget är dotterbolaget i princip inte självständigt (förslag till avgörande av den 22 januari 1974 i de förenade målen 6/73 och 7/73 (REG 1974, s. 223; svensk specialutgåva, volym 2, s. 229), punkterna 262– 265).

26 – Dom av den 14 november 2000 i mål C-142/99, Floridienne et Berginvest (REG 2000, s. 9567), punkterna 17–19, samt däri angiven rättspraxis. Jag håller med om att för sammanhangets och enhetlighetens skull bör samma begrepp inom olika gemenskapsrättsliga områden som allmän regel ha samma betydelse, om inte annat är motiverat till följd av karaktären eller de specifika egenskaperna hos det område där detta begrepp införs och som kan motivera en ad hoc-tolkning. I just detta fall förefaller det rimligt att godta kommissionens påstående att rättspraxis avseende sjätte mervärdesskattedirektivet kan vara analogt tillämplig vid tillämpningen av konkurrensreglerna.

27 – Domen i målet Floridienne et Berginvest (ovan fotnot 26), ibidem.

28 – Fotnoterna 24, 25 och 26 ovan.

29 – Se punkterna 73–93 ovan.

30 – Se bland annat dom av den 19 maj 1999 i mål C-6/97, Italien mot kommissionen (REG 1999, s. I-2981), punkt 15, samt däri angiven rättspraxis.

31 – Dom av den 15 mars 1994 i mål C-387/92, Banco Exterior de España (REG 1994, s. I-877), punkt 14. Se även dom av den 19 september 2000 i mål C-156/98, Tyskland mot kommissionen (REG 2000, s. I-6857), punkterna 25 och 26, samt däri angiven rättspraxis.

32 – Se bland annat dom av den 29 april 2004 i mål C-308/01, GIL Insurance Ltd (REG 2004, s. I-4777), punkt 72, samt däri angiven rättspraxis.

33 – Ovan fotnot 20.

34 – Se bland annat dom av den 29 februari 1996 i mål C-56/93, Belgien mot kommissionen (REG 1996, s. I-723), punkt 11, samt däri angiven rättspraxis, av den 14 januari 1997 i mål C-169/95, Spanien mot kommissionen (REG 1997, s. I-135), punkt 34, av den 12 december 1996 i mål T-380/94, AIUFASS (REG 1996, s. II-2169), punkt 56, av den 28 februari 2002 i mål T-395/94, Atlantic Container (REG 2002, s. II-875), punkt 257, och av den 25 juni 1998 i de förenade målen T-371/94 och T-394/94, British Airways (REG 1998, s. II-2405), punkt 79.

35 – Se, när det gäller förstainstansrätten, dom av den 12 december 2000 i mål T-296/97, Alitalia (REG 2000, s. II-3871), punkt 105, av den 15 september 1998 i de förenade målen T-126/96 och T-127/96, BFM (REG 1998, s. II-3437), punkt 81, av den 21 oktober 2004 i mål T-36/99, Lenzing (REG 2004, s. II-0000), punkt 150, av den 12 december 1996 i mål T-358/94, Air France (REG 1996, s. II-2109), punkterna 71 och 72. Domstolen har också resonerat i samma bana i sin dom av den 8 maj 2003 i de förenade målen C-328/99 och C-399/00, Italien och SIM mot kommissionen (REG 2003, s. I-4035), punkt 39. Alla dessa fall rörde kommissionens ”test av privata investerare”, vilket innefattar en komplicerad ekonomisk bedömning, för att avgöra om de aktuella statliga åtgärderna utgjorde statligt stöd enligt artikel 87.1 EG. Se även domen i målet Belgien mot kommissionen (ovan fotnot 34).

36 – Dom av den 16 maj 2000 i mål C-83/98 P, Frankrike mot Ladbroke Racing och kommissionen (REG 2000, s. I-3271), punkt 25 (min kursivering). Se även dom av den 17 oktober 2002 i mål T-98/00, Linde (REG 2002, s. II-3961), punkt 40. Förstainstansrätten har sammanfattat sin tolkning av rättspraxis i sin dom av den 16 september 2004 i målet Valmont, där den anförde att undantaget från principen om en fullständig kontroll av domstolen i frågor som avser huruvida en åtgärd faller inom tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG görs när det rör sig om komplicerade ekonomiska bedömningar, varvid domstolsprövningen begränsas (mål T-274/01 (REG 2004, s. II-0000), punkt 37).

37 – Dom av den 11 juli 1996 i mål C-39/94, SFEI (REG 1996, s. I-3547), punkt 62.

38 – Punkt 9.

39 – Se bland annat dom av den 7 mars 2002 i mål C-310/99, Italien mot kommissionen (REG 2002, s. I-2289), punkt 48, samt däri angiven rättspraxis.

40 – Punkterna 44 och 49.

41 – Punkt 43.

42 – Punkt 59.

43 – Punkt 49.

44 – Punkt 52.

45 – Se punkterna 81 och 82 samt 91–93 ovan.

46 – Dom av den 11 mars 2004 i mål C-9/02, de Lasteyrie du Saillant (REG 2004, s. I-2409), punkt 44, samt däri angiven rättspraxis.