Available languages

Taxonomy tags

Info

References in this case

Share

Highlight in text

Go

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

PAOLO MENGOZZI

föredraget den 18 december 2014(1)

Mål C-560/13

Finanzamt Ulm

mot

Ingeborg Wagner-Raith, i egenskap av arvinge efter Maria Schweier

(begäran om förhandsavgörande från Bundesfinanzhof (Tyskland))

”Icke hänskjuten tolkningsfråga – Fri rörlighet för kapital – Artikel 73c i EG-fördraget – Artikel 57 EG – ’Standstill–klausul’ – Tredjeland – Utomeuropeiska länder och territorier (ULT) – En medlemsstats lagstiftning vilken föreskriver schablonbeskattning av inkomster från en utländsk investeringsfond som inte överlämnar en utförlig underrättelse om investerarnas vinster (’schwarze Fonds’) – Tillhandahållande av finansiella tjänster – Direktinvesteringar”





I –    Inledning

1.        Genom förevarande begäran om förhandsavgörande vill Bundesfinanzhof (Tyskland) få klarhet i räckvidden av uttrycket ”kapitalrörelser till eller från tredjeland som gäller direktinvesteringar [eller] tillhandahållande av finansiella tjänster” som föreskrivs i artikel 73c i EG-fördraget och, från och med den 1 maj 1999, i artikel 57.1 EG.(2)

2.        Målet som gav upphov till förevarande begäran om förhandsavgörande, i vilken parterna är Ingeborg Wagner-Raith, som är arvtagare till Maria Schweier, och Finanzamt Ulm, handlar om beskattning av inkomster av kapital från andelar i investeringsfonder med säte på Caymanöarna för beskattningsåren 1997–2003.

3.        Det framgår att under hela den aktuella perioden reglerades beskattningen i Tyskland av andelsägare i investeringsfonder i lagen om försäljning av andelar i utländska investeringsfonder och beskattning av inkomster från andelar i utländska investeringsfonder (Gesetz über den Vertrieb ausländischer Investmentanteile und über die Besteuerung der Erträge aus ausländischen Investmentanteilen, nedan kallad AuslInvestmG)(3), i vilken det görs skillnad på tre olika utländska investeringsfonder, som vanligtvis benämns som ”vita”, ”gråa” och ”svarta” fonder utifrån hur dessa fonder förhåller sig till bestämmelserna i AuslInvestmG.

4.        En fond ansågs således i enlighet med 17 § stycke 3 AuslInvestmG omfattas av den första kategorin om det utländska investeringsbolaget antingen hade meddelat den tyska tillsynsmyndigheten sin avsikt att till allmänheten i Tyskland distribuera andelar i utländska investeringsfonder, eller, om det rörde sig om introduktion av andelar för handel på en tysk börs eller på den reglerade marknaden, befullmäktigat en företrädare med hemvist i Tyskland samtidigt som de dessutom fullgjorde vissa skyldigheter avseende delgivning och offentliggörande. I förevarande fall beskattades andelsinnehavarna enligt samma principer om insyn som gäller för innehavare av andelar i en fond som har upprättats av ett tyskt investeringsbolag, det vill säga som om de själva direkt hade uppburit inkomsterna från deras andelar i den kollektiva portföljen.(4) Beskattningsunderlaget grundades på utdelningarna av de faktiska vinsterna och på vissa inkomster som kunde likställas med dessa utdelningar.(5)

5.        Om ett utländskt investeringsbolag inte uppfyllde kraven i 17 § stycke 3 AuslInvestmG, men hade framställt bevis i form av handlingar på de vinster som faktiskt utdelades och på vissa ”inkomster som anses som utdelade” och dessutom befullmäktigade en företrädare med hemvist i Tyskland med tillämpning av 18 § stycke 2 AuslInvestmG, omfattades fonden av den så kallade ”gråa” fondkategorin. I det fallet beskattades innehavarna av andelarna i princip på samma sätt som för de ”vita” fonderna, i enlighet med 18 § stycke 1 AuslInvestmG.

6.        Om ett utländskt investeringsbolag varken uppfyllde kraven i 17 § stycke 3 AuslInvestmG eller i 18 § stycke 2 i samma lag, ansågs fonden som en så kallad ”svart” fond, där beskattningen av andelsägarna reglerades i 18 § stycke 3 AuslInvestmG. I förevarande bestämmelse föreskrevs ett schablonbelopp som ansågs ha utdelats till andelsägarna och som tillskrevs dem. Schablonbeloppet utgjorde 90 procent av den värdeökning som skedde mellan det första och senaste återköpspriset av de investeringsandelar som fastställts under kalenderåret, med minst 10 procent av det återköpspris som fastställts under räkenskapsåret. Om ett sådant återköpspris inte hade fastställts, tillämpades det börsnoterade priset eller marknadsvärdet. Schablonbeloppet var tvingande och det var inte möjligt att framlägga motbevisning som utgjordes av bland annat bokföringshandlingar som intygade att inkomster uppburits men inte delats ut till andelsinnehavarna.

7.        Det är just med anledning av tillämpningen av systemet för schablonbeskattning som avser inkomster av kapital från ”svarta” fonder som tvisten i det nationella målet har uppkommit.

8.        Maria Schweier, som innehade en depå i LGT Bank in Liechtenstein AG (nedan kallad LTG Bank) som bland annat innehöll andelar i investeringsfonder med säte på Caymanöarna, deklarerade sina inkomster för åren 1997–2003 till de tyska skattemyndigheterna och bifogade handlingar som LGT Bank ställt till hennes förfogade och stödde sig därvid på 18 § stycke 3 AuslInvestmG.

9.        De tyska skattemyndigheterna ändrade taxeringsbeslutet för de aktuella åren, och för varje enskilt år fastställde de beloppet för Maria Schweiers kapitalinkomster från fonderna hos LGT Bank, som sammanlagt översteg 623 000 euro.

10.      Maria Schweier gav in ett klagomål mot beslutet och gjorde gällande att schablonbeskattningen i 18 § stycke 3 AuslInvestmG stred mot den fria rörligheten för kapital och yrkade att de tyska skattemyndigheterna skulle göra en bedömning av hennes faktiska inkomster med tillämpning av 18 § stycke 1 i samma lag och ställde de handlingar och beräkningar som behövdes för detta till förfogande.

11.      Efter att de tyska skattemyndigheterna avslagit klagomålet, överklagade Maria Schweier till Finanzgericht i Baden-Württemberg som i stor utsträckning biföll talan genom att anse att 18 § stycke 3 AuslInvestmG stred mot den fria rörligheten för kapital. Nämnda instans ändrade följaktligen beräkningen av de kapitalinkomster som Maria Schweiers uppburit under de tre berörda beskattningsåren genom att grunda sig på de faktiska vinsterna som hon hade uppskattat. Det totala beloppet som Finanzgericht beaktade var nära 285 000 euro.

12.      Skattemyndigheterna överklagade till Bundesfinanzhof och gjorde gällande att 18 § stycke 3 AuslInvestmG omfattades av ”standstill-klausulen” i artikel 57.1 EG vad gäller kapitalrörelser mellan medlemsstaterna och tredjeland. Enligt skattemyndigheterna borde bestämmelsen tillämpas på ett mål som det nationella målet, eftersom de fall som omfattas av AuslInvestmG avser antingen tillhandahållande av finansiella tjänster eller begreppet direktinvesteringar i den mening som avses i artikel 57.1 EG.

13.      Trots att Bundesfinanzhof ansåg att AuslInvestmG uppfyllde de tidsmässiga och personliga villkoren i artikel 57.1 EG, då denna lagstiftning väsentligen var oförändrad sedan den 31 december 1993 och avsåg andelar i investeringsfonder vars förvaltningsbolag hade sitt säte i ett tredjeland, framgick det att det materiella villkoret inte var uppfyllt, vilket borde leda till att skattemyndighetens överklagande ogillades. Enligt den hänskjutande domstolen var det nämligen otvivelaktigt att även om artikel 57.1 EG inte var tillämplig på det nationella målet som nämnda domstol anser, var det uppenbart att schablonbeskattningen i 18 § stycke 3 AuslInvestmG, i förening med att det dels var omöjligt för en investerare att visa omfattningen av sina faktiska inkomster om en investeringsfond inte uppfyllde villkoren i 17 § stycke 3 i samma lagstiftning, dels att ingen företrädare hade utsetts i enlighet med 18 § stycke 2 AuslInvestmG, stred mot den fria rörligheten för kapital som föreskrivs i artikel 56 EG och kunde inte motiveras i enlighet med artikel 58 EG eller av tvingande skäl av allmänintresse. Därmed och med hänvisning till domen i målet Cilfit m.fl.(6), ansåg den hänskjutande domstolen att det inte var nödvändigt att ställa en tolkningsfråga om artiklarna 56 EG och 58 EG.

14.      Då däremot det fortfarande rådde vissa tvivel om omfattningen av det materiella tillämpningsområdet för artikel 57.1 EG, i synnerhet med anledning av domen i målet VBV – Vorsorgekasse(7) som avsåg tolkningen av begreppet direktinvestering, beslutade Bundesfinanzhof att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

”1.      Utgör den fria rörligheten för kapital i artikel 56 EG vid innehav av andelar i tredjelandsfonder hinder mot en nationell bestämmelse (i det aktuella fallet 18 § stycke 3 AuslInvestmG), enligt vilken utdelningen till inhemska innehavare av andelar i utländska investeringsfonder under vissa förutsättningar även ska omfatta fiktiva intäkter motsvarande 90 procent av skillnaden mellan det första och det senaste återköpspriset under året, dock minst 10 procent av det senaste återköpspriset (eller börs- eller marknadsvärdet), eftersom bestämmelsen, som i stort sett har varit oförändrad sedan den 31 december 1993, har samband med tillhandahållande av finansiella tjänster, i den mening som avses i standstill-klausulen i artikel 57.1 EG?

Om den första frågan inte ska besvaras jakande:

2.      Utgör andelar i en sådan i ett tredjeland registrerad investeringsfond alltid en direktinvestering, i den mening som avses i artikel 57.1 EG, eller beror svaret på frågan på om innehavet ger investeraren möjlighet, på grund av nationella bestämmelser i den stat där investeringsfonden är registrerad eller av andra skäl, att effektivt medverka i förvaltningen eller kontrollen av investeringsfonden?”

15.      Den tyska och den italienska regeringen, Förenade kungarikets regering samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden beträffande dessa frågor. Ingeborg Wagner-Raith, den tyska regeringen och kommissionen yttrande sig även vid förhandlingen som ägde rum den 20 november 2014, vid vilken övriga berörda parter inte var företrädda.

II – Bedömning

A –    Omfattningen av begäran om förhandsavgörande

16.      Såsom framgår tydligt av ordalydelsen och motiveringen i beslutet om hänskjutande, vill den hänskjutande domstolen endast få klarhet i hur artikel 57.1 EG ska tolkas, och inte artikel 56 EG som vi vet förbjuder alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredjeland.

17.      I och med att den hänskjutande domstolen ansåg att det var uppenbart att det skattesystem som är aktuellt i det nationella målet strider mot den fria rörligheten för kapital, som föreskrivs i bestämmelsen, fann förevarande domstol nämligen att det utan minsta tvetydighet var onödigt att ställa en fråga till domstolen i det hänseendet.

18.      Domstolen ska således i sitt svar utgå från förutsättningen att det aktuella skattesystemet som är tillämpligt på innehavare av andelar i så kallade svarta investeringsfonder i princip strider mot artikel 56 EG.

19.      Som jag tidigare har haft tillfälle att konstatera, har domstolen visserligen ibland möjlighet att – med siktet inställt på att ge den nationella domstolen ett användbart svar och trots förevarande domstols avgränsning av sin begäran om förhandsavgörande – pröva huruvida en unionsrättslig bestämmelse som inte har nämnts i denna begäran, mot bakgrund av den faktiska situationen i det nationella målet och de argument som har anförts under förfarandet, ändå kan vara tillämplig i det aktuella fallet. På samma sätt har domstolen inte tvekat att omformulera de hänskjutna frågorna för att vid tolkningen av unionsrätten inkludera en eller flera bestämmelser på begäran av parterna eller ex officio.(8)

20.      Oavsett hur legitimt och lovvärt detta tillvägagångssätt, som kommissionen anser ska tillämpas i förevarande fall, är, ska det dock vara förenligt med den inriktning inom praxis enligt vilken det endast ankommer på den hänskjutande domstolen att bestämma föremålet och innehållet i de frågor som den avser att hänskjuta till domstolen.(9) Tillvägagångssättet ska även överensstämma med den rättspraxis, som den hänskjutande domstolen för övrigt hänvisade till, enligt vilken en hänskjutande domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, inte är skyldig att systematiskt ställa en fråga till domstolen avseende tolkningen av den unionsrättsliga bestämmelsen i ett mål som den ska avgöra, i synnerhet om den ifrågavarande rättsfrågan har avgjorts genom domstolens praxis eller om den korrekta tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel.(10)

21.      I ett fall som det nu aktuella där domstolen, trots att den ska avgöra en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, ändå inte har fått i uppgift av den hänskjutande domstolen att besvara samtliga unionsrättsliga frågor som uppkommit vid den hänskjutande domstolen, anser jag att domstolen i princip ska vara återhållsam genom att begränsa sig till att endast besvara de hänskjutna tolkningsfrågor som avser artikel 57 EG och inte utvidga föremålet för begäran om förhandsavgörande till den fråga som avsiktligen inte ställdes, nämligen den som avser tolkningen av artikel 56 EG.

22.      Såsom jag angett i punkt 19 i mitt förslag till avgörande i målet Fonnship och Svenska Transportarbetareförbundet(11), framgår det nämligen av domstolens praxis att domstolen hittills systematiskt avhåller sig från att ändra eller utvidga innehållet i en begäran om förhandsavgörande i förhållande till den ram som har angetts av den hänskjutande domstolen, om den uttryckligen eller underförstått har avstått från att hänskjuta (ytterligare) en fråga om tolkningen av unionsrätten till domstolen som uttryckligen har tagits upp av en av parterna i det nationella målet.

23.      Denna inriktning vederlades inte genom domen i målet Fonnship och Svenska Transportarbetareförbundet (12), eftersom domstolen, som avgjorde målet i stor avdelning, begränsade sig till att besvara den fråga som den nationella domstolen, som utgjorde sista instans, hade ställt.

24.      Trots att den processuella problematiken i förevarande mål har uppkommit i ett annat sammanhang än det som var aktuellt i målet Fonnship och Svenska Transportarbetareförbundet, skiljer de dock inte sig åt i en sådan utsträckning att det är lämpligt att föreslå att domstolen ska avgöra den fråga som inte hänsköts.

25.      För det första medför den omständigheten att den fråga som den nationella domstolen inte hänsköt i princip och logiskt sett måste avgöras innan den fråga som nämnda domstol har valt att ställa till domstolen, medan den motsatta situationen var aktuell i målet Fonnship och Svenska Transportarbetareförbundet, inte enligt min mening några särskilda konsekvenser.

26.      Såsom jag redan sagt och som den italienska och Förenade kungarikets regering mycket väl förstod i sina skriftliga yttranden, är det nämligen helt möjligt att domstolen, för att besvara frågan, begränsar sig till antagandet att det aktuella skattesystemet strider mot artikel 56 EG. När domstolen har besvarat den hänskjutna frågan ankommer det på den hänskjutande domstolen att – om det är nödvändigt – i sitt slutgiltiga avgörande bekräfta den bedömningen av tillämpningen av artikel 56 EG som den gjorde i begäran om förhandsavgörande.

27.      I detta avseende skiljer sig för övrigt inte situationen åt från den som domstolen ställdes inför i målet Pedro IV Servicios.(13) I det målet hade nämligen en tolkningsfråga ställts till domstolen om undantagsförordningar, genom vilka artikel 81.3 EG genomfördes, för grupper av exklusiva inköpsavtal och vertikala avtal mellan företag, trots att den hänskjutande domstolen inte alls hade hänskjutit frågan, som nödvändigtvis skulle prövas innan, om de avtal som var aktuella i målet faktiskt stred mot artikel 81.1 EG.

28.      Domstolen konstaterade att det inte fanns några hinder för domstolen att besvara de hänskjutna tolkningsfrågorna om gruppundantagsförordningar, utan att därförinnan behöva göra en detaljerad ekonomisk och juridisk undersökning av tillämpningsvillkoren av artikel 81.1 EG och mot bakgrund av den rättspraxis som bygger på domen i målet Cilfit m.fl. (EU:C:1982:335)(14), och begränsade sig till att endast besvara de frågor som hade ställts.

29.      Det är riktigt att i motsats till de omständigheter som låg till grund för målen Pedro IV Servicios å ena sidan och Fonnship och Svenska Transportarbetareförbundet å andra sidan, i vilka de nationella domstolarna inte hade preciserat hur de hade tänkt sig att avgöra de frågor som inte hänsköts till domstolen, har den hänskjutande domstolen otvetydigt i sin motivering i begäran om förhandsavgörande uppgett att den har för avsikt att underkänna de tyska skattemyndigheternas och den tyska regeringens ståndpunkt att det system som föreskrivs i artikel 18 § stycke 3 AuslInvestmG var förenligt med artikel 56 EG eller motiverades av tvingade skäl av allmänintresse.

30.      Jag anser inte att det härav ska härledas att den hänskjutande domstolen hade för avsikt att få en uttrycklig bekräftelse från domstolen på det svar den föreslog att ge på den icke-hänskjutna frågan. Den hänskjutande domstolen anser nämligen mycket riktigt, genom att specifikt hänvisa till de nationella domstolarnas utrymme för skönsmässig bedömning, inbegripet i sista instans sedan domen Cilfit m.fl. EU:C:1982:335), att det mot bakgrund av domstolens praxis är uppenbart att artikel 18 § stycke 3 AuslInvestmG strider mot den fria rörligheten för kapital i artikel 56 EG.

31.      I denna inställning till ärligt och lojalt samarbete uppfattar jag snarare en vilja att främst ge medlemsstaternas regeringar och de berörda parter som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol som underrättas om begäran om förhandsavgörande och sedan domstolen själv möjligheten att bestrida den tolkning som försvaras av den hänskjutande domstolen om det svar som denna domstol föreslår på den icke-hänskjutna frågan vilar på en uppenbart felaktig tolkning av unionsbestämmelserna eller om det är tydligt att den grundar sig på felaktiga rättsliga förutsättningar.

32.      I ett sådant fall anser jag nämligen att det är mycket viktigt, med beaktande av behovet att säkerställa en enhetlig tolkning av unionsrätten och att skydda enskildas rättigheter, att domstolen kan korrigera sådana fel som begåtts av en domstol som avgör ett mål såsom sista instans, även om de har ett samband med en fråga som en domstol i en sådan instans avsiktligen avstod från att ställa.(15)

33.      Så är emellertid inte fallet i förevarande mål.

34.      Den hänskjutande domstolens bedömning, som är långt ifrån att vara uppenbart felaktig, förtjänar nämligen att godtas, då det är otvivelaktigt att det aktuella skattesystemet har en mycket avskräckande karaktär, såsom även kommissionen hävdat i sina skriftliga yttranden.

35.      I det aktuella fallet beskattas aldrig andelarna i en nationell investeringsfond schablonmässigt, medan andelarna i en utländsk fond beskattas på det sättet. Svarta fonder var rent av tvungna att beskattas på det sättet, utan att andelsinnehavarna gavs någon som helst möjlighet att bevisa sina faktiska inkomster. Såsom illustreras av situationen för de kapitalinkomster som klaganden i det nationella målet uppburit, är det schablonmässiga underlaget betydligt högre än beskattningsunderlaget för de faktiska inkomsterna från vita eller gråa fonder, både vad gäller hela perioden mellan åren 1997–2003 och varje enskilt beskattningsår.

36.      Domstolen fann för övrigt i den nyligen meddelade domen van Caster(16) att den tyska lagstiftningen, som från och med år 2003 ersatte det skattesystem som är aktuellt i det nationella målet, stred mot den fria rörligheten för kapital.

37.      Domstolen slog fast, genom att grunda sig på sin praxis, att den fria rörligheten för kapital utgör hinder för nationell lagstiftning som den som var aktuell i målet, enligt vilken en skattskyldig persons avkastning från en utländsk investeringsfond ska schablonbeskattas när den utländska investeringsfonden inte har iakttagit den skyldighet att delge och offentliggöra vissa upplysningar som föreskrivs i denna lagstiftning, vilken tillämpas utan åtskillnad på inhemska och utländska fonder, i den mån som nämnda lagstiftning inte ger den skattskyldige möjlighet att redogöra för omständigheter eller tillhandahålla upplysningar av vilka vederbörandes faktiska avkastning framgår.(17)

38.      Det är obestridligt att en sådan bedömning åtminstone kan överföras på det system som genomfördes genom 18 § stycke 3 AuslInvestmG.

39.      Slutligen borde inte denna bedömning påverkas av omständigheten i det nationella målet att Maria Schweier hade förvärvat andelar i investeringsfonder med hemvist i ett utomeuropeiskt land eller territorium som tillhör Förenade kungariket, i förevarande fall Caymanöarna(18), som är bland de länder och territorium som inledningsvis var förtecknade i bilaga IV till EEG-fördraget, och därefter, till följd av Förenade kungarikets anslutningsakt, i bilaga II till EG-fördraget.(19)

40.      Det ska erinras om att sedan Europeiska ekonomiska gemenskapen bildades har inte de utomeuropeiska ländernas och territoriernas rättsliga status överhuvudtaget ändrats.(20) Trots att dessa enheter i juridiskt och/eller konstitutionellt hänseende är knutna till en medlemsstat, omfattas de inte av fördragens territoriella tillämpningsområde, såsom framgår av artikel 277.3 i EEG-fördraget och av artikel 299.3 i EG-fördraget, samtidigt som de åtnjuter ”den särskilda associeringsordning som fastställts i fjärde delen” i respektive fördrag. Detta fortsätter att gälla enligt EUF-fördraget.(21)

41.      Syftet med förevarande särskilda ordning ska vara att säkerställa främjandet av den ekonomiska och sociala utvecklingen i de utomeuropeiska länderna och territorierna samt att upprätta nära ekonomiska förbindelser mellan dem och gemenskapen (Europeiska unionen) som helhet.(22)

42.      En sådan särskild associeringsordning av länder och territorier, som tillhör vissa medlemsstater men som inte är europeiska, medför ett visst antal problem vad gäller att jämställa dem med medlemsstater eller tredjeländer för att avgöra om de allmänna bestämmelserna i fördraget är tillämpliga på dem. Domstolen har inte gett en entydig lösning på dessa problem, vilket troligtvis beror på dessa enheters hybridkaraktär och att associeringsbanden mellan de utomeuropeiska länderna och territorierna och unionen är av ett eget slag (sui generis).(23)

43.      Domstolen utgår, åtminstone vad gäller tillämpningen av de grundläggande fria rörligheter som är erkända i unionsrätten, i sitt resonemang från att konstatera att de utomeuropeiska ländernas och territorierna med anledning av sin särskilda associeringsordning inte omfattas av de allmänna bestämmelserna i unionsrätten utan uttrycklig hänvisning.(24)

44.      Trots att det inte i den fjärde delen av de efter varandra följande fördragen finns någon bestämmelse om den fria rörligheten för kapital, drog domstolen ändå inte slutsatsen att dessa bestämmelser inte var tillämpliga på de utomeuropeiska länderna och territorierna. Eftersom denna frihet även omfattar tredjeländer, hade det nämligen minst sagt varit olämpligt om de enheter som ingår i en särskild associeringsordning som syftar till att upprätta nära ekonomiska förbindelser med unionen inte kunde komma i åtnjutande av en sådan frihetsordning som specifikt utsträcker sig till tredjeländer. Det är därför domstolen i domen i målet Prunus och Polonium, som handlade om beskattning för direktinvestering i Frankrike av ett bolag som hade sitt säte på Brittiska Jungfruöarna, fann att de utomeuropeiska länderna och territorierna omfattades av liberaliseringen av kapitalrörelser i artikel 63 FEUF i deras egenskap av tredjeländer(25), även om jag anser att det vore mer korrekt att ange att de utomeuropeiska länderna och territorierna omfattades av en liberalisering av kapitalrörelser som var likvärdig med den som hade medgetts till tredjeländer, med hänsyn till att deras status var av ett särskilt slag.

45.      Domstolens bedömning i domen i målet Prunus och Polonium (EU:C:2011:276), genom vilken tillämpningen av artikel 63 FEUF utsträcktes till de utomeuropeiska länderna och territorierna, är nämligen giltig för kvalificeringen av om en nationell åtgärd utgör en restriktion för kapitalrörelser mellan medlemsstaterna och de utomeuropeiska länderna och territorierna, såvitt ingen annan specifik bestämmelse, eller en bestämmelse som åtminstone har ett motsvarande tillämpningsområdet som artikel 63 FEUF, reglerar dessa kapitalrörelser.

46.      Så var det inte under tiden som förflöt från det att Maastricht-fördraget trädde i kraft, det vill säga från och med att principen om kapitalrörelser även liberaliserades gentemot tredjeland som föreskrevs i artikel 73b i EG-fördraget, till och med den 2 december 2001, eftersom rådet inte med stöd av den fjärde delen i EG-fördraget antog något beslut om en frihetsordning för den fria rörligheten för kapital mellan medlemsstaterna och de utomeuropeiska länderna och territorierna, som var likvärdig med den som var tillämplig på tredjeland. Den 2 december 2001 trädde dock rådets beslut 2001/822/EG av den 27 november 2001 om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna med Europeiska gemenskapen (det sjunde ULT-beslutet)(26) i kraft. Domstolen har nyligen i domen i målet X och TBG(27) funnit att artikel 47.1 i ULT-beslutet har särskilt stor räckvidd, vilken är i närheten av räckvidden för artikel 56 EG vad gäller relationerna mellan medlemsstaterna och tredjeländer.

47.      Även om Maria Schweiers investeringar, som, vilket jag redan har påpekat, avser perioden mellan åren 1997–2003, till viss del omfattas av artikel 73b i EG-fördraget och till viss del av artikel 47.1 i det sjunde ULT-beslutet, förändrar det inte att det system som föreskrivs i 18 § stycke 3 AuslInvestmG anses som restriktivt mot bakgrund av dessa bestämmelser.

48.      Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen avstår från att pröva den fråga som den hänskjutande domstolen inte hänsköt och som avser tolkningen av artikel 56 EG.

B –    De hänskjutna frågorna och tolkningen av artikel 57.1 EG

49.      Genom dessa två frågor undrar den hänskjutande domstolen i huvudsak om ”standstill-klausulen” i artikel 57.1 EG, som särskilt avser restriktioner för den fria rörligheten för kapital i förhållande till tredjeland, är tillämplig på ett skattesystem som det nu aktuella.

50.      I första meningen i bestämmelsen anges att ”[b]estämmelserna i artikel 56 [inte ska] påverka tillämpningen gentemot tredje land av restriktioner som är i kraft den 31 december 1993 enligt nationell lagstiftning … för sådana kapitalrörelser till eller från tredje land som gäller direktinvesteringar, … [eller] tillhandahållande av finansiella tjänster …”.

51.      För att tillämpa denna bestämmelse, enligt vilken medlemsstaterna får bibehålla restriktioner för kapitalrörelserna, ska följaktligen följande tre kumulativa villkor vara uppfyllda: Ett personligt kriterium, det vill säga att den aktuella nationella åtgärden avser en eller flera tredjeländer eller tillämpas på dessa. Ett tidsmässigt kriterium, det vill säga att de aktuella restriktionerna var i kraft den 31 december 1993. Ett materiellt kriterium, nämligen att de berörda kapitalrörelserna inbegriper en av de uttömmande uppräknade åtgärderna i artikel 57.1 första meningen EG.(28)

52.      Förevarande bestämmelse är även tillämplig på det sammanhang som avser kapitalrörelser mellan medlemsstaterna och de utomeuropeiska länderna och territorierna, även efter den 2 december 2001. I artikel 47.2 i det sjunde ULT-beslutet anges nämligen bland annat att medlemsstaterna och de utomeuropeiska länderna och territorierna ska ha rätt att vidta de åtgärder som i tillämpliga delar anges i artikel 57 EG, i enlighet med de villkor som fastställs där.(29)

1.      Det tidsmässiga och personliga kriteriet i artikel 57.1 EG

53.      Varken den hänskjutande domstolen eller de berörda parter som inkommit med skriftliga yttranden har visat någon tveksamhet kring huruvida de två första kriterierna var uppfyllda.

54.      Det saknas nämligen skäl att uppehålla sig vid tidskriteriet, eftersom skattesystemet i 18 § stycke 3 AuslInvestmG, såsom den hänskjutande domstolen och kommissionen påpekade, fanns redan år 1969, utan att ha genomgått någon väsentlig förändring sedan dess.(30)

55.      Även det personliga kriteriet är uppfyllt, eftersom villkoren i artikel 57.1 EG, såsom jag nyss har påpekat, under alla omständigheter antingen är direkt tillämpliga eller tillämpliga med stöd av artikel 47.2 i det sjunde ULT-beslutet på de utomeuropeiska länderna och territorierna, oavsett om de anses som tredjeländer eller om de helt enkelt jämställs med dem.

56.      Jag anser inte heller att uppfyllandet av det personliga kriteriet i artikel 57.1 EG påverkas av den omständigheten att Maria Schweiers andelar i de aktuella investeringsfonderna och inkomsterna därifrån var placerade i ett finansinstitut som med all sannolikhet hade sin hemvist i en stat som är part i avtalet av den 2 maj 1992 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet(31) (nedan kallat EES-avtalet), i förevarande fall Furstendömet Liechtenstein, mot vilken medlemsstaterna sedan den 1 maj 1995 som bekant inte längre kan åberopa artikel 57.1 EG, vilket var den dag då EES-avtalet trädde i kraft avseende den staten.(32)

57.      Om medlemsstaterna, oberoende av kriterierna i den nationella lagstiftningen, inte hade möjligheten att åberopa artikel 57.1 EG när kapitalrörelser från eller till ett tredjeland passerade genom en medlemsstat eller en stat som är part i EES-avtalet, skulle nämligen bestämmelsen fråntas det väsentliga av sin ändamålsenliga verkan. Ingen av parterna har för övrigt hävdat motsatsen.

58.      För övrigt, såsom framgår av beslutet om hänskjutande beror tillämpningen av 18 § stycke 3 AuslInvestmG framför allt på var investeringsfondernas förvaltningsbolag har sitt säte, i förevarande fall på Caymanöarna, och inte var värdepapperen är placerade.(33)

59.      Som jag påpekat ovan, är räckvidden av tillämpningsområdet för det materiella kriteriet i artikel 57.1 EG det centrala i den hänskjutande domstolens frågeställning.

2.      Det materiella kriteriet i artikel 57.1 EG

60.      Den hänskjutande domstolen frågar specifikt domstolen vilken betydelse som ska ges uttrycket ”kapitalrörelser … som gäller direktinvesteringar … [eller] tillhandahållande av finansiella tjänster” för att, mot bakgrund av situationen i det aktuella målet, kunna avgöra om skattesystemet i 18 § stycke 3 AuslInvestmG, kunde bibehållas i enlighet med artikel 57.1 EG.

61.      Jag anser att ett positivt svar ska ges på den första frågan som avser begreppet ”tillhandahållande av finansiella tjänster”, vilket borde – om domstolen delar denna åsikt – leda till att den andra frågan om begreppet direktinvesteringar inte behöver besvaras. Beträffande den sista punkten kan i vart fall den hänskjutande domstolens tveksamheter snabbt avhjälpas.

a)      Uttrycket ”tillhandahållande av finansiella tjänster” i den mening som avses i artikel 57.1 EG

62.      Genom den första frågan ska det avgöras om skattesystemet i 18 § stycke 3 AuslInvestmG kan bibehållas i en situation som den nu aktuella med motivering att detta system är tillämpligt på kapitalrörelser som gäller tillhandahållande av finansiella tjänster i den mening som avses i artikel 57.1 EG.

63.      Samtidigt som den hänskjutande domstolen påpekade att domstolen ännu inte hade klargjort detta uttryck, anser den nämnda domstol, mot bakgrund av det är nödvändigt att tolka artikel 57.1 EG restriktivt, att endast de bestämmelser som avser själva tillhandahållaren av finansiella tjänster från tredjeland och som fastställer villkoren och metoderna för tillhandahållandet av finansiella tjänster, har ett samband med förevarande uttryck, med under alla omständigheter undantag för nationella bestämmelser som syftar till att beskatta investerare.

64.      Medan kommissionen ansluter sig till förevarande tolkning, anser den tyska och den italienska regeringen samt Förenade kungarikets regering att den är felaktig. Dessa tre berörda parter anser i huvudsak dels att begreppet tillhandahållande av finansiella tjänster kan innefatta åtgärder som avser mottagaren av tjänsten och dels att det i förevarande fall finns ett nära samband mellan föremålet för den nationella åtgärden, nämligen beskattningen av innehavaren av andelarna i den utländska investeringsfonden, och fondernas agerande som inte uppfyller kraven i 17 § stycke 3 och 18 § stycke 2 AuslInvestmG. Den nationella skattelagstiftningen avser med andra ord tillhandahållande av finansiella tjänster, eftersom investeringsfonden åtminstone indirekt uppmanas att rätta sig efter de nationella bestämmelserna om insyn som anges i den lagstiftningen.

65.      För egen del vill jag först erinra om att jag redan haft tillfälle att framföra ett antal synpunkter på begreppet ”tillhandahållande av finansiella tjänster” i artikel 57.1 EG i mitt förslag till avgörande i Emerging Markets Series of DFA Investment Trust Company.(34)

66.      När det saknas en definition av det aktuella begreppet är det, såsom jag preciserade i förevarande förslag till avgörande, korrekt att förutsätta att de berörda tjänsterna är sådana som tillhandahålls av finansinstitut, såsom banker, försäkringsbolag, investeringsbolag och andra institut av liknande slag. En investeringsfond (eller närmare bestämt, bolaget som sköter förvaltningen) tillhör utan tvivel denna kategori av institut.

67.      Mot bakgrund av ordalydelsen i artikel 57.1 EG vidhåller jag dessutom att tillämpningsområdet endast utsträcker sig till kapitalrörelser som ”gäller” tillhandahållande av finansiella tjänster och inte tvärtemot, tillhandahållande av finansiella tjänster som gäller eller innebär kapitalrörelser. Denna skillnad är avgörande. Det är nämligen endast de nationella åtgärder som åtminstone huvudsakligen avser kapitalrörelser som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 57.1 EG. De nationella åtgärder som huvudsakligen avser tillhandahållande av finansiella tjänster omfattas inte, eftersom de ska prövas mot bakgrund av fördragets bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster, vilka som bekant varken utsträcker sig till relationer med tredjeländer eller med utomeuropeiska länder och territorier.(35)

68.      När det i artikel 57.1 EG nämns att den avser kapitalrörelser som gäller tillhandahållande av finansiella tjänster, handlar det följaktligen inte enligt min mening om att i artikels tillämpningsområde inbegripa nationella åtgärder som avser villkoren eller metoderna för tillhandahållandet av tjänster. Om det var fallet, skulle nämligen en sådan åtgärd helt enkelt inte omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna om den fria rörligheten för kapital och således inte av artikel 57.1 EG, utan av bestämmelserna om tillhandahållande av tjänster.

69.      Artikel 57.1 EG kan inte tolkas så, att den endast återger den generella avgränsningen i fördraget mellan tillämpningsområdet för bestämmelserna om tillhandahållande av tjänster, även om de endast är ”finansiella”, och för bestämmelserna om kapitalrörelser. Trots att reservationen i artikeln ska tolkas restriktivt,(36) vilket den tyska regeringen inte anser, måste ändå denna reservation kunna bibehålla sin ändamålsenliga verkan.

70.      Det är skälet till att artikel 57.1 EG gör förbehåll för kapitalrörelser som ”gäller”, det vill säga innebär eller föranleder, ett tillhandahållande av finansiella tjänster.(37)

71.      Kapitalrörelserna i målet Emerging Markets Series of DFA Investment Trust Company (EU:C:2013:710), som avsåg beskattning i Polen av andelar som en investeringsfond i ett tredjeland innehade i polska bolags kapital, innebar inte att investeringsfonden tillhandahöll en finansiell tjänst till de aktuella bolagen. Jag preciserade dessutom i mitt förslag till avgörande att den omtvistade nationella åtgärden inte heller avsåg kapitalrörelser med anknytning till investeringsfondens tillhandahållande av finansiella tjänster till sina andelsägare – oavsett om dessa hade hemvist i en medlemsstat eller i ett tredjeland. Således kunde inte artikel 57.1 EG åberopas.(38)

72.      Domstolen behövde inte pröva denna problematik, eftersom ”standstill-klausulen” i artikel 57.1 EG med rätta inte tillämpades av endast det skälet att den polska lagstiftning som var aktuell i det målet inte uppfyllde tidskriteriet i artikeln.(39)

73.      De aktuella kapitalrörelserna i det här målet, nämligen transaktioner genom vilka andelarna förvärvas i investeringsfonder i ett utomeuropeiskt land eller territorium från vilken investeraren erhåller utdelning som omfattas av den omtvistade schablonbeskattningen, innebär nödvändigtvis enligt mig att de berörda investeringsfonderna tillhandahåller finansiella tjänster till investeraren. Utan dessa tjänster har nämligen förvärvet av dessa andelar helt enkelt inte någon betydelse, i synnerhet i det fall där en icke institutionella investerare utnyttjar urvalet av placeringsmöjligheter utifrån olika relevanta kriterier, vilket investeraren generellt sett fråntas om denne beslutar att investera direkt på kapitalmarknaden. För övrigt är det just dessa finansiella tjänster som optimerar och ökar de vinster på grundval av vilka den nationella beskattningen skulle kunna ha beräknats.

74.      Den omständigheten att den nationella åtgärden i första hand avser investeraren och inte tillhandahållaren som sådan påverkar inte detta konstaterande då det avgörande kriteriet i artikel 57.1 EG avser det direkta orsakssambandet mellan kapitalrörelserna och tillhandahållandet av finansiella tjänster, och den avser inte det personliga tillämpningsområdet för den omtvistade nationella åtgärden eller dess samband med tillhandahållaren snarare än mottagaren av sådana tjänster. Om dessa rörelser med nödvändighet föranleder ett sådan tillhandahållande ska artikel 57.1 EG tillämpas, under förutsättning att de andra kriterierna i bestämmelsen är uppfyllda.

75.      I motsats till vad kommissionen hävdade vid förhandlingen tyder för övrigt inget på att medlemsstaternas skattelagstiftning inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 57.1 EG, eller numera artikel 64.1 FEUF. Detta styrks av att domstolen i domen i målet Holböck(40) Welte, Prunus och Polonium (EU:C:2011:276), Welte (EU:C:2013:662) och Emerging Markets Series of DFA Investment Trust Company (EU:C:2014:249), prövade bestämmelsens tillämplighet när sammanhanget gällde nationella skattebestämmelser.

76.      Jag anser därmed att den första tolkningsfrågan ska besvaras så, att en nationell lagstiftning, såsom 18 § stycke 3 AuslInvestmG, som i stort sett varit oförändrad sedan den 31 december 1993 och som under vissa förutsättningar föreskriver schablonbeskattning för inhemska innehavare av andelar i investeringsfonder i tredjeländer och utomeuropeiska länder och territorier som jämställs med tredjeländer, har samband med kapitalrörelser som gäller tillhandahållande av finansiella tjänster i den mening som avses i artikel 73c i EG-fördraget, och, från och med den 1 maj 1999, artikel 57.1 EG.

77.      Under dessa förutsättningar behöver inte den andra frågan besvaras, vilken endast ställdes om den första frågan besvarades nekande.

78.      Det är således endast i andra hand, för det fall domstolen inte skulle godta det förslag som nyss lagts fram, som jag kommer att pröva den andra fråga som den nationella domstolen hänsköt till domstolen.

b)      Begreppet ”direktinvesteringar” i den mening som avses i artikel 57.1 EG

79.      Såsom jag preciserade i mitt förslag till avgörande i målet Emerging Markets Series of DFA Investment Trust Company(41) definieras inte begreppet direktinvesteringar i EG-fördraget. Domstolen har därför hittills utgått från definitionerna i nomenklaturen i bilaga 1 till rådets direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförandet av artikel 67 i EEG-fördraget(42) och de därtill hörande förklaringarna.(43)

80.      Enligt dessa definitioner avser begreppet direktinvesteringar investeringar som görs av fysiska eller juridiska personer och som har till syfte att upprätta varaktiga och direkta relationer mellan den person som tillhandahåller kapitalet och det företag som får tillgång till kapitalet för sin ekonomiska verksamhet.(44)

81.      Dessa definitioner ligger till grund för domstolens distinktion, såvitt avser kapitalrörelser, mellan ”direkta investeringar” i form av delägande i ett företag genom innehav av aktier som ger möjlighet att faktiskt ta del i ledningen och kontrollen av företaget och ”portföljinvesteringar” som innebär förvärv av värdepapper på kapitalmarknaden med det enda syftet att genomföra en penningplacering, utan avsikt att inverka på ledningen eller kontrollen av företaget.(45)

82.      Båda dessa kategorier av investeringar utgör kapitalrörelser, men endast direkta investeringar, inbegripet därav följande utdelning, omfattas av det undantag som är tillåtet enligt artikel 57.1 EG.(46)

83.      Trots att den hänskjutande domstolen a priori är benägen att vid tillämpningen av artikel 57.1 EG följa förevarande gränsdragning mellan direktinvestering och portföljinvestering, då den i förevarande fall anser att situationen för innehavarna av andelar i investeringsfonder i princip inte omfattas av den första kategorin, undrar den hänskjutande domstolen likväl om inte domstolen genom domen VBV – Vorsorgekasse(47) av den 7 juni 2012 förändrade, eller rent av upphävde denna rättspraxis.

84.      Jag har redan prövat och underkänt ett sådant argument i mitt förslag till avgörande i Emerging Markets Series of DFA Investment Trust Company.(48) Den polska regeringen framförde argumentet, men domstolen hade inte anledning att besvara det.

85.      Således begränsar jag mig i detta avseende i huvudsak till att hänvisa till övervägandena i nämnda förslag. Det ska särskilt erinras om att domen i målet VBV – Vorsorgekasse (EU:C:2012:327) avsåg begränsningar för en juridisk person (yrkesanknuten försäkringskassa), en institutionell investerare med säte i Österrike, att förvärva andelar i en värdepappersfond med säte i en annan medlemsstat, vilket var en transaktion som domstolen i inledning i sitt resonemang kvalificerade som en ”direktinvestering”. Domstolen hade dock enbart att tolka artikel 63 FEUF, och inte artikel 64.1 FEUF, som ersatte artikel 57.1 EG. Även om artikel 63 FEUF har ett ytterst vidsträckt tillämpningsområde, och ett visst mått av variation kan tolereras såvitt avser användningen av de termer som betecknar de olika kategorierna av kapitalrörelser, kan detta däremot inte godtas vad avser de kategorier som räknas upp i artikel 64.1 FEUF, eftersom den artikeln, som jag har påpekat, i enlighet med rättspraxis ska tolkas strikt med tanke på att den innehåller ett undantag från en unionsrättslig frihetsordning.(49) Då inte någon tolkningsfråga om artikel 64.1 FEUF hade hänskjutits till domstolen, var det uppenbart att domstolen inte hade för avsikt att utvidga innebörden av begreppet direktinvestering till den mening som avses i förevarande bestämmelse.

86.      I likhet med vad kommissionen har hävdat i sina skriftliga yttranden, kan det förvisso inte helt uteslutas att en innehavare av andelar i en investeringsfond faktiskt kan ta del i ledningen och kontrollen av bolaget som förvaltar dessa fonder på ett sådant sätt att det utifrån omständigheterna i det enskilda fallet kan konstateras att det handlar om en direktinvestering.

87.      Tyvärr går det inte utifrån de faktiska och rättsliga omständigheterna i domen i målet VBV – Vorsorgekasse (EU:C:2012:327) att försäkra sig om att det var fallet vad gällde den österrikiska yrkesanknutna kassans förvärv av andelar i en värdepappersfond med hemvist i Luxemburg.

88.      Det framstår dock under alla omständigheter som åtminstone riskabelt att anta, med beaktande av den typ och den omfattning av Maria Schweiers investering, att hon hade förvärvat andelar som gav henne en rätt att kontrollera de investeringsfonder vars förvaltningsbolag hade hemvist på Caymanöarna. Det är mot bakgrund av uppgifterna i målet mer troligt att Maria Schweier i egenskap privat investerare endast deltog i en gemensam portfölj som dessa fonder hade upprättat, med enbart den avsikten att göra en finansiell placering. Det framgår att skattesystemet i 18 § stycke 3 AuslInvestmG är tillämpligt på sådana portföljinvesteringar.

89.      Jag anser följaktligen att domen i målet VBV – Vorsorgekasse (EU:C:2012:327) inte påverkar tolkningen av begreppet direktinvesteringar som avses i artikel 57.1 EG och att, mot bakgrund av samtliga rättsliga och faktiska omständigheter i målet, undantaget i bestämmelsen inte kan åberopas om målet i den nationella domstolen inte avser ”kapitalrörelser till eller från [ett] tredje land som gäller direktinvesteringar”.

III – Förslag till avgörande

90.      Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som Bundesfinanzhof (Tyskland) har hänskjutit på följande sätt:

”En nationell lagstiftning, såsom 18 § stycke 3 i lagen om försäljning av andelar i utländska investeringsfonder och beskattning av inkomster från andelar i utländska investeringsfonder (Gesetz über den Vertrieb ausländischer Investmentanteile und über die Besteuerung der Erträge aus ausländischen Investmentanteilen), som i stort sett varit oförändrat sedan den 31 december 1993 och som under vissa förutsättningar föreskriver schablonbeskattning för inhemska innehavare av andelar i investeringsfonder i tredjeländer och utomeuropeiska länder och territorier som jämställs med tredjeländer, har samband med kapitalrörelser som gäller tillhandahållande av finansiella tjänster i den mening som avses i artikel 73c i EG-fördraget, och, från och med den 1 maj 1999, artikel 57.1 EG.”

1 – Originalspråk: franska.

2 – Förutom där det är nödvändigt för tillämpningen av fördragen i tiden, kommer jag hädanefter i detta förslag till avgörande att endast hänvisa till artikel 57.1 EG av bekvämlighetsskäl, då förutsättningarna i dessa två artiklar inte har ändrats.

3 – BGBl. 1998 I, s. 2820.

4 – I enlighet med bestämmelserna i lagen om investeringsbolag (Gesetz über Kapitalanlagegesellschaften, nedan kallad KAGG), i dess tillämpliga lydelse till och med den 31 december 2013.

5 – Se 38b §§ KAGG.

6 – 283/81, EU:C:1982:335, punkt 21.

7 – Dom VBV - Vorsorgekasse (C-39/11, EU:C:2012:327).

8 – Se mitt förslag till avgörande i målet Fonnship och Svenska Transportarbetareförbundet (C-83/13, EU:C:2014:201, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

9 – Se, bland annat, dom Kerafina-Keramische und Finanz-Holding och Vioktimatiki (C-134/91 och C-135/91, EU:C:1992:434, punkt 16), dom Consiglio nazionale dei geologi och Autorità garante della concorrenza e del mercato (C 136/12, EU:C:2013:489, punkt 29), och dom Belgian Electronic Sorting Technology (C-657/11, EU:C:2013:516, punkt 28).

10 – Se, bland annat, dom Cilfit m.fl. (EU:C:1982:335, punkt 21), dom Pedro IV Servicios (C-260/07, EU:C:2009:215, punkt 36), och dom Boxus m.fl. (C-128/09 – C-131/09, C-134/09 och C-135/09, EU:C:2011:667, punkt 31).

11 – EU:C:2014:201.

12 – C-83/13, EU:C:2014:2053.

13 – C-260/07, EU:C:2009:215.

14 – Idem (punkt 36).

15 – Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande Fonnship och Svenska Transportarbetareförbundet (EU:C:2014:201, punkt 22).

16 – C-326/12, EU:C:2014:2269.

17 – Idem (punkt 58 och domslut).

18 – Ända tills år 2002 hade Caymanöarna status som ”British dependent territory” i enlighet med British Nationality Act 1981 (se bilaga 6 till lagen). År 2002 ändrades denna status namn till ”British overseas territory” med tillämpning av British Overseas Territories Act av den 26 februari 2002.

19 – Förteckningen över de utomeuropeiska länderna och territorierna i bilaga IV till EEG-fördraget ändrades nämligen genom artikel 24 i handlingarna om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands – Akt om anslutningsvillkoren och anpassningarna av fördragen (EGT L 73, 1972, s. 14), däribland inkluderades särskilt Caymanöarna.

20 – Se resonemanget i detta avseende i generaladvokaten Cruz Villalón förslag till avgörande i mål Prunus och Polonium (C-384/09, EU:C:2010:759, punkterna 24–29).

21 – Se artikel 355.2 FEUF.

22 – Se artikel 131 andra stycket i EEG-fördraget, artikel 182 andra stycket i EG-fördraget och numera artikel 198 andra stycket FEUF.

23 – Se generaladvokaten Cruz Villalóns förslag till avgörande i målet Prunus och Polonium (EU:C:2010:759, punkterna 31 – 39).

24 – Dom Prunus och Polonium (C-384/09, EU:C:2011:276, punkt 29) och dom X och TBG (C-24/12 och C-27/12, EU:C:2014:1385, punkt 45).

25 – EU:C:2011:276, punkt 31. Domstolen angav ”tredjeländer” (États tiers), men det vore mer lämpligt att säga tredjeland (pays tiers), men hänsyn till att dessa enheter ur ett folkrättsligt perspektiv saknar suveränitet, och det stämmer för övrigt överens med ordalydelsen i artiklarna 73b och 73c i EG-fördraget, artiklarna 56 EG och 57 EG och artiklarna 63 FEUF och 64 FEUF.

26 – EGT L 314, s. 1. Enligt artikel 63 i beslutet var det tillämpligt till och med den 31 december 2011.

27 – EU:C:2014:1385, punkt 48.

28 – Se, bland annat, mitt förslag till avgörande i målet Emerging Markets Series of DFA Investment Trust Company (C-190/12, EU:C:2013:710, punkt 53).

29 – Se även, för ett liknande resonemang, dom Prunus och Polonium (EU:C:2011:276, punkt 32).

30 – Se slutligen, angående prövningen av det tidsmässiga kriteriet i artikel 57.1 EG, dom Emerging Markets Series of DFA Investment Trust Company (C-190/12, EU:C:2014:249, punkterna 47–52).

31 – EGT L 1, 1994, s. 3.

32 – Se dom Ospelt och Schlössle Weissenberg (C-452/01, EU:C:2003:493, punkt 31) som då avsåg artikel 73c i EG-fördraget.

33 – Trots att Ingeborg Wagner-Raiths advokat vid förhandlingen angav att det endast var LGT Bank som förvaltade de placerade fonderna, framgår inte detta av det hänskjutande beslutet och det förändrar inget av den omständigheten, som den hänskjutande domstolen angav, att investeringsfonderna förvaltades av ett bolag med säte på Caymanöarna, vilket bland annat var det som utlöste tillämpningen av den omtvistade nationella lagstiftningen.

34 – EU:C:2013:710, punkterna 73–79.

35 – Vad gäller att fördragets bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster med tredjeländer inte är tillämpliga, se dom Fidium Finanz (C-452/04, EU:C:2006:631, punkterna 25 och 47). Beträffande de utomeuropeiska länderna och territorierna, tas inte friheten att tillhandahålla tjänster upp i den fjärde delen i fördraget, och i ULT-beslutet anges endast ett långsiktigt mål som består i en gradvis liberalisering av handeln med tjänster som grundar sig på åtagandena inom ramen för Allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS).

36 – Se dom Welte (C-181/12, EU:C:2013:662, punkt 29).

37 – Se mitt förslag till avgörande Emerging Markets Series of DFA Investment Trust Company (EU:C:2013:710, punkt 77).

38 – Idem (punkterna 78 och 79).

39 – Se dom Emerging Markets Series of DFA Investment Trust Company (EU:C:2014:249, punkt 53).

40 – C-157/05, EU:C:2007:297, punkterna 37–45.

41 – EU:C:2013:710, punkterna 60 och 61.

42 – EGT L 178, s. 5; svensk specialutgåva, område 10, volym 1, s. 44.

43 – Se, bland annat, dom Holböck (EU:C:2007:297, punkt 34 och där angiven rättspraxis), och dom Welte (EU:C:2013:662, punkt 32).

44 – Se, bland annat, dom Welte (EU:C:2013:662, punkt 32).

45 – Se, särskilt avseende den distinktion, dom Orange European Smallcap Fund (C-194/06, EU:C:2008:289, punkterna 98–102), dom Glaxo Wellcome (C-182/08, EU:C:2009:559, punkt 40 och där angiven rättspraxis), och dom kommissionen/Portugal (C-212/09, EU:C:2011:717, punkt 47).

46 – Se, för ett liknande resonemang, dom Haribo Lakritzen Hans Riegel och Österreichische Salinen (C-436/08 ochC-437/08, EU:C:2011:61, punkterna 137 och 138), och mitt förslag till avgörande Emerging Markets Series of DFA Investment Trust Company (EU:C:2013:710, punkt 64).

47 – EU:C:2012:327.

48 – EU:C:2013:710, punkterna 69–72. Detta förslag till avgörande föredrogs några dagar efter det att domstolen underrättades om den nu aktuella begäran om förhandsavgörande.

49 – Se dom Welte (EU:C:2013:662, punkt 29).