Available languages

Taxonomy tags

Info

References in this case

References to this case

Share

Highlight in text

Go

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

PHILIPPE LÉGER

föredraget den 7 april 2005 (1)

Förenade målen C-544/03

Mobistar SA

mot

Commune de Fléron

och C-545/03

Belgacom Mobile SA

mot

Commune de Schaerbeek

(begäran om förhandsavgörande från Conseil d'État (Belgien))

”Telekommunikation – Direktiv 97/13/EG – Kommunala bestämmelser om införande av avgift för infrastruktur för mobiltelefoni – Rättsstridighet”





1.     I förevarande mål har Conseil d'État (Belgien) begärt att domstolen skall tolka artikel 49 EG och artikel 3 c i kommissionens direktiv 90/388/EEG av den 28 juni 1990 om konkurrens på marknaderna för teletjänster,(2) i dess lydelse enligt direktiv 96/2/EG(3) (nedan kallat direktivet). Conseil d'État önskar få klarhet i huruvida ovanstående bestämmelser utgör hinder för kommunala bestämmelser om införande av en årlig avgift för GSM-antenner, GSM-master och GSM-pyloner (Global system for mobile communications).

I –    Den aktuella nationella lagstiftningen och förfarandena vid den nationella domstolen

2.     Två förordningar är föremål för prövning vid den nationella domstolen. Den första antogs av Schaerbeeks kommunalförsamling den 8 oktober 1997. I förordningen föreskrivs för beskattningsåren 1997–1999 en årlig avgift för utomhusantenner, det vill säga parabolantenner och GSM-antenner. Avgiften skall erläggas av antennägaren och uppgår till 100 000 BEF (2 478,94 euro) för GSM-antenner och till 5 000 BEF (123,95 euro) för parabolantenner.

3.     Den andra förordningen antogs av Flérons kommunalförsamling den 27 januari 1998. I förordningen införs från och med den 1 januari 1998 under en treårsperiod en årlig avgift för GSM-antenner, GSM-pyloner och GSM-master. Även här skall avgiften erläggas av antennägaren och uppgår även i detta fall till 100 000 BEF (2 478,94 euro) per antenn.

4.     I förevarande fall har bolaget Mobistar SA (nedan kallat Mobistar) och bolaget Belgacom Mobile SA (nedan kallat Belgacom Mobile), båda belgiska mobiltelefonioperatörer, väckt talan mot de ovanstående förordningarna inför Conseil d'État. De har yrkat att de omtvistade avgifterna skall upphävas med motiveringen att de strider mot artikel 49 EG artikel 3 c i direktivet, eftersom de innebär otillåtna inskränkningar när det gäller att utveckla operatörernas telekommunikationsnät och i fråga om friheten att tillhandahålla mobiltelefonitjänster.

II – De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

5.     Direktivet syftar till att avreglera sektorn för telekommunikation och antogs med stöd av artikel 90.3 i EG-fördraget (nu artikel 86.3 EG). Enligt direktivet krävdes inledningsvis att exklusiva eller speciella rättigheter att tillhandahålla telekommunikationstjänster skulle avskaffas med undantag av satellitkommunikation, mobil och vokal telefoni.

6.     Direktivet har därefter ändrats vid ett flertal tillfällen för att från och med år 1994 även omfatta satellitkommunikation.(4) Sedan år 1996 omfattar tillämpningsområdet även mobil- och personkommunikationstjänster och dylika system(5) och även samtliga tjänster för vokal telefoni och telekommunikation inklusive inrättande och drift av nödvändiga nät för att tillhandahålla sådana tjänster.(6)

7.     Vad närmare gäller mobiltelefoni syftade den första ändring som gjordes år 1996 till att ge operatörerna möjlighet att välja grundläggande faciliteter för användningen och utvecklingen av sådana tjänster som deras licenser eller tillstånd tillåter.(7) Ett sådant steg ansågs grundläggande för att övervinna nuvarande snedvridningar av konkurrensen, och framför allt för att skapa möjligheter för dessa operatörer att kontrollera sina omkostnader.(8) I artikel 3 c i direktivet, som infördes genom direktiv 96/2, föreskrevs därför följande:

”Medlemsstaterna skall säkerställa att samtliga restriktioner för operatörer av mobil- och personkommunikationssystem för upprättandet av egen infrastruktur, utnyttjandet av infrastruktur som tillhandahålls av tredje man och gemensam användning av infrastruktur, övriga inrättningar och lokaliteter, med förbehåll för begränsningar i utnyttjandet av sådan infrastruktur till de aktiviteter som deras licenser eller godkännanden gäller, upphävs.”

8.     En del av de bestämmelser som infördes genom dessa direktiv ändrades och ersattes sedan av kommissionens direktiv 2002/77/EG av den 16 september 2002 om konkurrens på marknaderna för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.(9) Det senare direktivet är emellertid inte tillämpligt i förevarande mål i tidsmässigt hänseende.

III – Begäran om förhandsavgöranden

9.     Conseil d'État har beträffande Belgacom Mobiles och Mobistars talan förklarat att frågan huruvida de omtvistade nationella förordningarna är förenliga med direktiv 96/2, som innehåller ett förbud mot restriktioner vad gäller utveckling av nät för mobilkommunikation, medför en tolkning av begreppet restriktion.

10.   Även om detta begrepp enligt Conseil d'État inte har definierats vare sig i artikel 1 eller i artikel 3c i direktivet, framgår det av skälen i ingressen till direktiv 96/2 att de berörda restriktionerna endast är av teknisk art, eftersom det där bland annat anförs exempel såsom ”[avskaffandet av] begränsningarna avseende rätten för mobiltjänstoperatörer att välja grundläggande faciliteter för användningen och utvecklingen av deras nät” (skäl 1), samt det förhållandet att ”beviljade licenser [görs] ... beroende [av] tekniska restriktioner såsom förbud att använda andra infrastrukturer” (skäl 4).

11.   Det finns emellertid enligt Conseil d'État inget som talar för att de restriktioner som medlemsstaterna skall upphäva endast måste vara av teknisk art och inte heller att de tekniska restriktioner som anges i ingressen till direktiv 96/2 skulle vara uttömmande. Artikel 3c avser uttryckligen ”samtliga” restriktioner för infrastrukturen, vilket medför att det föreligger rimligt tvivel om huruvida artikel 3c även skulle kunna omfatta skatteåtgärder som avser infrastrukturen för mobilkommunikation.

12.   Conseil d'État har tillagt att även frågan huruvida de omtvistade avgifterna är förenliga med gemenskapens primärrätt, i förevarande fall artikel 49 EG, är aktuell.

13.   Mot bakgrund härav beslutade Conseil d'État att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1. Skall artikel 49 EG tolkas så att den utgör hinder för bestämmelser som antagits av en nationell myndighet eller av en kommun eller en region och som innebär att det införs en avgift för infrastrukturen för mobil- och personkommunikation som används vid utövandet av en verksamhet för vilken licens eller tillstånd har beviljats?

2. Utgör artikel 3c i … direktivet hinder mot bestämmelser som antagits av en nationell myndighet eller en kommun eller region och som innebär att det införs en avgift för infrastrukturen för mobil- och personkommunikation som används vid utövandet av en verksamhet för vilken licens eller tillstånd har beviljats, med hänsyn till att denna artikel omfattar upphävandet av ’samtliga restriktioner’?”

IV – 

14.   Även om de två frågor som ställts av Conseil d'État enbart avser artikel 49 EG och artikel 3 c i direktivet anser jag, såsom påpekats under förhandlingen vid domstolen, att tvisten vid den nationella domstolen skall slitas med beaktande av ytterligare en text som är tillämplig i förevarande mål, nämligen Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet.(10)

15.   Det följer av direktivets inledning(11) att detta är en del av de åtgärder som vidtagits för att genomföra en fullständig avreglering av teletjänster och infrastrukturer för telekommunikation senast den 1 januari 1998. I direktiv 97/13 fastställs därför gemensamma ramar som är tillämpliga på system för allmän auktorisation och individuella tillstånd som medlemsstaterna beviljar på teletjänstområdet. För att i hög grad bidra till att nya operatörer får tillgång till marknaden,(12) krävs det enligt direktivet att bestämmelserna skall grundas på objektiva, genomblickbara, icke-diskriminerande och proportionerliga urvalskriterier.(13) Mot denna bakgrund föreskrivs i direktiv 97/13 skatterättsliga bestämmelser som syftar till att uppmuntra konkurrens och att begränsa de kostnader som medlemsstater kan påföra företag inom telekommunikationssektorn.

16.   Härav följer att när medlemsstaterna, som i detta fall, beslutar att ta ut en avgift av mobiltelefonioperatörer som innehar en auktorisation eller individuellt tillstånd,(14) skall de ta hänsyn till bestämmelserna i direktiv 97/13. Detta direktiv är således relevant för att slita tvisterna vid den nationella domstolen, eftersom direktivet i sig skulle kunna leda till att Conseil d'État underlåter att tillämpa de omtvistade kommunala bestämmelserna. I enlighet med domstolens rättspraxis(15) föreslår jag därför att domstolen skall tillhandahålla Conseil d'État nödvändiga uppgifter för direktivets tolkning.

A –    Direktiv 97/13

17.   Relevanta bestämmelser i direktiv 97/13 återfinns i artiklarna 6 och 11.

18.   Artikel 6 har rubriken Avgifter och kostnader för förfaranden vid allmän auktorisation. I artikeln föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar de ekonomiska bidragen för tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster enligt bilagan, skall medlemsstaterna säkerställa att de avgifter som tas ut av företag som en del av auktorisationsförfarandena endast är avsedda att täcka de administrativa kostnaderna i samband med utfärdande, handläggning, kontroll och tillsyn av det förfarande för allmän auktorisation som är tillämpligt. Information om sådana avgifter skall offentliggöras på ett lämpligt och tillräckligt detaljerat sätt så att den är lätt tillgänglig.”

19.   Artikel 11 i direktiv 97/13 har rubriken Avgifter och kostnader för individuella tillstånd. Artikeln har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna skall säkerställa att de avgifter som tas ut av företag som en del av auktorisationsförfarandena endast är avsedda att täcka administrativa kostnader i samband med utfärdande, handläggning, kontroll och tillsyn av de tillämpliga individuella tillstånden. Avgifterna för individuella tillstånd skall stå i rimlig proportion till det utförda arbetet och offentliggöras på ett lämpligt och tillräckligt specificerat sätt, så att denna information är lätt tillgänglig.

2. Trots vad som anges i punkt 1 får medlemsstaterna, när det gäller användning av knappa resurser, tillåta sina nationella regleringsmyndigheter att införa avgifter som avspeglar behovet av att säkerställa ett optimalt utnyttjande av dessa resurser. Avgifterna skall vara icke-diskriminerande och särskild hänsyn skall tas till behovet av att främja utvecklingen av innovativa tjänster och konkurrens.”

20.   Domstolen har klargjort bestämmelsernas innehåll och omfattning i sin dom av den 18 september 2003 i de förenade målen Albacom och Infostrada.(16)

21.   Målen gällde prövning av italiensk lagstiftning,(17) varigenom infördes en avgift för installation och utrustning av telekommunikationsnät, tillhandahållande av rösttelefonitjänster, mobilkommunikationstjänster och personkommunikationstjänster. Avgiften togs ut av innehavare av koncession att tillhandahålla teletjänster eller av individuella licenser. Avgiften beräknades utifrån en procentandel av omsättningen av de tjänster och prestationer som tillhandahölls under föregående år. Denna andel utgjorde 3 procent för år 1999, 2,7 procent för år 2000, 2,5 procent för år 2001, 2 procent för år 2002 och 1,5 procent för år 2003.

22.   Två företag med individuella tillstånd, nämligen bolagen Albacom och Infostrada, bestred betalningsskyldighet för den omtvistade avgiften med motiveringen att den, enligt bolagens åsikt, stred mot artikel 11 i direktiv 97/13.

23.   Efter en begäran om förhandsavgörande slog domstolen fast att den omtvistade avgiften inte var hänförlig till något av de fall som föreskrivs i artiklarna 6 och 11 i direktiv 97/13. Avgiften avsåg varken att täcka administrativa kostnader som har samband med auktorisationsförfarande eller att säkerställa användning av knappa resurser. Syftet med den omtvistade avgiften var inte heller att finansiera samhällsomfattande tjänster i den mening som avses i nämnda bestämmelser.(18)

24.   Den italienska regeringen hävdade att den omtvistade avgiften ändå inte kunde anses förbjuden. Eftersom medlemsstaterna enligt artikel 11.2 i direktiv 97/13 får ta ut ytterligare avgifter vid användning av knappa resurser borde det därför enligt samma regering även vara möjligt för dem att ta ut ytterligare avgifter, liksom i detta mål, avsedda för investeringar som gjorts för att säkerställa den allmänna avregleringen av telekommunikationssektorn.(19)

25.   Domstolen fann att detta argument saknade stöd av två skäl. Domstolen konstaterade inledningsvis att ordalydelsen av artikel 11 i direktiv 97/13 föranledde en restriktiv tolkning.(20) Medlemsstaterna skall enligt artikel 11.1 säkerställa att de avgifter som tas ut av företag som en del av auktorisationsförfarandena endast är avsedda att täcka administrativa kostnader som har samband med arbete i anledning av tillståndssystemen. I förhållande till denna allmänna bestämmelse införs genom artikel 11.2 ett undantag som är begränsat till fall med knappa resurser.

26.   Domstolen konstaterade därefter att den gemensamma ram som direktiv 97/13 syftar till att införa skulle sakna ändamålsenlig verkan om det stod medlemsstaterna fritt att bestämma vilka avgifter som företagen inom telekommunikationssektorn skall erlägga.(21) Denna ram syftar till att harmonisera den typ av avgifter som hänger samman med tillståndsförfarandet, och som medlemsstaterna kan ta ut av företag inom teletjänstsektorn, samt dessa avgifters omfattning. Syftet är att avskaffa hindren för att fritt tillhandahålla telekommunikationstjänster och att underlätta betydligt för nya operatörer att komma in på marknaden.(22)Domstolen fann därför att om Republiken Italien tilläts behålla den omtvistade avgiften vore detta detsamma som att återinföra ett betydande hinder för avregleringsförfarandet och skulle därför strida mot syftet med direktiv 97/13.

27.   Härav följer att de avgifter som medlemsstaterna kan påföra telekommunikationsföretagen inom ramen för tillståndsförfarandena eller för själva tillstånden är uttömmande uppräknade. Om den aktuella avgiften inte ingår i någon av de kategorier som avses i direktiv 97/13 är den förbjuden.

28.   I förevarande fall är det utrett att de omtvistade avgifterna inte omfattas av något av de fall som uttryckligen föreskrivs i artiklarna 6 och 11 i direktiv 97/13.

29.   Schaerbeeks kommun och Flérons kommun har i sina skriftliga yttranden förklarat att de omtvistade bestämmelserna hade två syften som inte var lika viktiga.(23) Det första, och huvudsakliga, syftet var av enbart skattemässig natur: kommunerna försöker få tillräckliga inkomster för att täcka samliga kostnader för sin verksamhet. Flérons kommun har även understrukit att de omtvistade avgifterna var av samma art som övriga skatter och avgifter på så sätt att de påförs den skattskyldige på grund av att han utövar ett visst yrke eller en viss verksamhet. Det andra, och underordnade, syftet med de omtvistade bestämmelserna var miljöhänsyn. Kommunerna vill undvika utbredning av utomhusantenner på sitt territorium och önskar kompensation för den skada i estetiskt hänseende som sådana antenner orsakar.

30.   Det står således klart att de omtvistade avgifterna inte ingår i någon av de tre kategorier som avses i artiklarna 6 och 11 i direktiv 97/13. De syftar varken till att täcka de administrativa kostnaderna i samband med auktorisationsförfarandena eller för beviljande av tillstånd eller till att bidra till finansieringen av samhällsomfattande tjänster. Inte heller avser de att säkerställa användningen av knappa resurser i den mening som avses i artikel 11.2 i direktiv 97/13.

31.   Det framgår för övrigt av handlingarna i målet att dessa tre kostnadskategorier täcks av andra avgifter som inrättats genom den kungliga förordningen av den 7 mars 1995 om inrättande och drift av mobiltelefoninät för GSM(24) i ändrad lydelse.(25) I artikel 15.1 i den kungliga förordningen föreskrivs att operatörer som innehar tillstånd skall erlägga en årlig avgift av 10 000 000 BEF (247 893,53 euro) för att täcka ”administrativa avgifter för tillståndet” samt en årlig avgift av 1 000 000 BEF (24 789,35 euro) för ”kostnader för tillhandahållande av frekvenser”. I artikel 15 a i den kungliga förordningen föreskrivs vidare att operatörer som innehar tillstånd skall bidra ekonomiskt till en fond för allmänna telekommunikationstjänster i enlighet med gällande lagar och författningar.

32.   Härav följer att de omtvistade avgifterna inte ingår i någon av de kategorier av avgifter som är tillåtna enligt direktiv 97/13.

33.   Under förhandlingen hävdade emellertid Europeiska gemenskapernas kommission att de omtvistade avgifterna skulle kunna betraktas som kostnader för att säkerställa ett optimalt utnyttjande av knappa resurser i den mening som avses i artikel 11.2 i detta direktiv. De resurserna skulle i sådant fall utgöras av GSM-sändningsantenner.

34.   Ett sådant påstående kan inte godtas enligt min mening. Oavsett det faktum att begreppet knappa resurser i direktiv 97/13 i första hand avser andra komponenter som till exempel disponibla nummer eller, såsom i den kungliga förordningen, radiofrekvenser,(26) är det utrett att de omtvistade avgifterna i förevarande mål inte antagits för att de olika mobiltelefonioperatörerna skall dela GSM-sändningsantennerna. Såsom konstaterats infördes avgifterna huvudsakligen för att uppbära skatteintäkter och endast i andra hand för att kompensera för de olägenheter som dessa antenner orsakar i estetiskt och miljömässigt hänseende.

35.   Under förhandlingen påstod kommissionen även att domen i de ovannämnda förenade målen Albacom och Infostrada inte är tillämplig i förevarande mål. Kommissionen erinrade om att artiklarna 6 och 11 i direktiv 97/13 endast är tillämpliga på kostnader som tas ut ”som en del av auktorisationsförfarandena” och att det i den domen förelåg ett direkt samband mellan innehav av tillstånd och den omtvistade avgiften. Den aktuella avgiften påfördes nämligen telekommunikationsföretag enbart på grund av att de innehade ett tillstånd. Detta samband föreligger emellertid inte i förevarande fall enligt kommissionen, eftersom den omtvistade avgiften inte påförs tillståndsinnehavaren utan antennägaren.

36.   Jag anser liksom Mobistar att detta sätt att resonera är överdrivet formalistiskt. Det är uppenbart att personer som äger GSM-sändningsantenner i praktiken även innehar ett tillstånd eller auktorisation i den mening som avses i direktiv 97/13. Kommissionen har för övrigt inte hänvisat till något fall där infrastruktur för mobiltelefoni innehas av en annan person än den som getts auktorisation att starta eller att driva ett nät för mobiltelefoni enligt en auktorisation eller ett tillstånd.

37.   Mot bakgrund härav anser jag att bestämmelserna i direktiv 97/13 utgör hinder för att behålla de omtvistade avgifterna.

B –    Artikel 49 EG och artikel 3 c i direktivet

38.   Med hänsyn till dessa omständigheter har de frågor Conseil d'Etat ställt beträffande tolkningen av artikel 49 EG och artikel 3 c i direktivet förlorat sitt föremål.

V –    Förslag till avgörande

39.   På grundval av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen skall besvara begäran om förhandsavgöranden som framställts av Conseil d'État enligt följande:

Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet, och särskilt i artikel 11 häri, skall tolkas så att de utgör hinder för kommunala bestämmelser om införande av en årlig avgift för infrastruktur för mobil- och personkommunikation när den som äger infrastrukturen innehar ett tillstånd enligt dessa bestämmelser.

1 – Originalspråk: franska.

2 – EGT L 192, s. 10; svensk specialutgåva, område 13, volym 19, s. 221.

3 – Kommissionens direktiv 96/2/EG av den 16 januari 1996 om ändring av direktiv 90/388 med avseende på mobil- och personkommunikation (EGT L 20, s. 59).

4 – Kommissionens direktiv 94/46/EG av den 13 oktober 1994 (EGT L 268, s. 15; svensk specialutgåva, område 8, volym 2, s. 63).

5 – Direktiv 96/2.

6 – Kommissionens direktiv 96/19/EG av den 13 mars 1996 med avseende på genomförandet av full konkurrens på marknaderna för teletjänster (EGT L 74, s. 13). Direktiv 90/388 har även varit föremål för andra ändringar som infördes genom kommissionens direktiv 95/51/EG av den 18 oktober 1995 med avseende på avskaffande av begränsningarna för användning av kabeltelevisionsnät för tillhandahållande av redan avreglerade teletjänster (EGT L 256, s. 49) och genom kommissionens direktiv 1999/64/EG av den 23 juni 1999 för att säkerställa att telenät och kabeltelevisionsnät som ägs av en enda operatör utgör skilda rättsliga enheter (EGT L 175, s. 39).

7 – Skäl nr 1 i direktiv 96/2.

8 – Ibidem.

9 – EGT L 249, s. 21.

10 – EGT L 117, s. 5. Enligt artikel 25 i direktiv 97/13 skall medlemsstaterna sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författning som är nödvändiga för att följa detta direktiv och offentliggöra de villkor och förfaranden som är knutna till auktorisationer ”så snart som möjligt och i vart fall inte senare än den 31 december 1997”. För perioden mellan direktivets ikraftträdande, den 27 maj 1997, och utgången av fristen för införlivande, den 31 december 1997, vill jag erinra om att medlemsstaterna enligt rättspraxis under denna period ”måste avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det i direktivet föreskrivna resultatet” (dom av den 18 december 1997 i mål C-129/96, Inter-Environment Wallonie, REG 1997, s. I-7411, punkt 45).

11 – Skälen 1, 3 och 5.

12 – Skäl 5.

13 – Skälen 2 och 3.

14 – Det följer av handlingarna i målet att Mobistar och Belgacom Mobile beviljats tillstånd att skapa och utveckla ett GSM-nät i Belgien enligt ett individuellt tillstånd meddelat av ministern med ansvar för telekommunikationsfrågor. Tillstånd beviljades Mobistar den 27 november 1995 (se punkt 3 i Mobistars skriftliga yttrande). Belgacom Mobile beviljades tillstånd den 2 juli 1996 (se punkt 1 i Belgacom Mobistars skriftliga yttrande och kunglig förordning av den 2 juli 1996 om tillstånd för Belgacom Mobile att driva GSM-nät för mobiltelefoni. Denna förordning återfinns som bilaga 1 till yttrandet).

15 – För att kunna ge den domstol som har begärt ett förhandsavgörande ett användbart svar kan EG-domstolen enligt fast rättspraxis behöva ta hänsyn till gemenskapsrättsliga normer som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin begäran (se bland annat dom av den 20 mars 1986 i mål 35/85, Tissier, REG 1986, s. 1207, punkt 9, av den 18 november 1999 i mål C-107/98, Teckal, REG 1999, s. I-8121, punkt 39, av den 16 januari 2003 i mål C-265/01, Pansard m.fl., REG 2003, s. I-683, punkt 19, och av den 22 januari 2004 i mål C-271/01, COPPI, REG 2004, s. I-0000, punkt 27).

16 – Dom av den 18 september 2003 i de förenade målen C-292/01 och C-293/01, Albacom och Infostrada, REG 2003, s. I-9449.

17 – Det rörde sig om artikel 20.2 i lag nr 448 av den 23 december 1998 om bestämmelser om de allmänna finanserna för stabilisering och utveckling (1999 års finanslag) (ordinarie tillägg till GURI nr 302 av den 29 december 1998, s. 5).

18 – Se punkterna 24–28 i domen i de ovannämnda förenade målen Albacom och Infostrada.

19 – Ibidem, punkterna 31 och 32.

20 – Ibidem punkterna 33 och 34.

21 – Ibidem punkt 38. Se härvid även generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande i nämnda förenade mål (punkt 52).

22 – Se punkterna 35–37 i domen i de ovannämnda förenade målen Albacom och Infostrada.

23 – Se sidorna 14–17 i Schaerbeeks kommuns skriftliga yttrande och sidan 8 i Flérons kommuns skriftliga yttrande.

24 – Moniteur belge av den 8 april 1995, nedan kallad den kungliga förordningen.

25 – Se bilaga 2 till Belgacom Mobiles skriftliga yttrande.

26 – Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande i de förenade målen C-327/03 och C-328/03, ISIS Multimedia Net och Firma 02, som ännu inte avgjorts av domstolen.