Available languages

Taxonomy tags

Info

References in this case

Share

Highlight in text

Go

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

CHRISTINE STIX-HACKL

föredraget den 14 juli 20051(1)

Förenade målen C-266/04–C-270/04, C-276/04 och C-321/04–C-325/04

Nazairdis SAS (C-266/04)

Jaceli SA (C-267/04)

Komogo SA (C-268/04 och C-324/04)

Tout pour la maison SARL (C-269/04)

Distribution Casino France SAS (C-270/04)

Bricorama France SAS (C-276/04)

Distribution Casino France 3 SAS (C-321/04)

Société Casino France, som trätt i stället för SA IMQEF, som trätt i stället för SA JUDIS (C-322/04)

Dechrist Holding SA (C-323/04)

Tout pour la maison SARL (C-325/04)

mot

Caisse Nationale de l’organisation autonome d’assurance vieillesse des travailleurs non salariés des professions industrielles et commerciales (Organic)

(begäran om förhandsavgörande från Tribunal des affaires de sécurité sociale de Saint-Étienne (C-266/04–C-270/04 och C-276/04) och från Cour d’appel de Lyon (Frankrike) (C-321/04–C-325/04))

”Artikel 87.1 EG – Skatt beräknad på butiksytan – Tilldelning av skatteintäkter”





Innehållsförteckning

I –   Inledning

II – Nationella bestämmelser

A –   Skatt till stöd för handel och hantverk

B –   Tilldelning av skatteintäkter

1.     Avgångsvederlag

2.     Övrig tilldelning från skatten

a)     Tilldelning till förmån för Fisac

b)     Tilldelning till förmån för grundläggande pensionsförsäkringssystem för egenföretagare inom hantverksyrken och egenföretagare inom industri och handel.

c)     Tilldelning till förmån för CPDC

III – Tvisterna i målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

IV – Bedömning

A –   Inledande anmärkningar om huruvida ansökningarna med begäran om förhandsavgörande kan upptas till sakprövning

B –   Viss detaljhandel som undantas från skatteplikt

1.     Frågans relevans i förhållande till föremålet för tvisterna i målen vid den nationella domstolen.

2.     I andra hand: Beteckningen av viss handel som icke-skattepliktig

C –   Huruvida det finns ett tvingande samband med skatteintäkterna

1.     Parternas svar på domstolens skriftliga fråga

2.     Rättslig bedömning

a)     Rättspraxis

b)     Rättslig analys

D –   Olika ingripanden som det omtvistade skatteuttaget bidrar till att finansiera

1.     De berörda parternas viktigaste argument

2.     Rättslig bedömning

a)     Rättspraxis

b)     Systemet för avgångsvederlag

c)     Den kompletterande tilldelningen till pensionsförsäkringssystemen

d)     De individuella stödåtgärder som beviljas av Fisac och CPDC

V –   Förslag till avgörande


I –    Inledning

1.     Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 87.1 CE. Den har lagts fram inom ramen för förfaranden under vilka det har ifrågasatts om den franska skatten till stöd för handel och hantverk är lagenlig.

II – Nationella bestämmelser

A –    Skatt till stöd för handel och hantverk

2.     Enligt artikel 1 i lag nr 72-657 av den 13 juli 1972 om införande av åtgärder till förmån för vissa kategorier av äldre handelsmän och hantverkare (loi no 72-657 instituant des mesures en faveur de certaines catégories de commerçants et artisans âgés)(2) införs ”stödåtgärder till förmån för aktiva eller pensionerade personer som är anslutna till pensionsförsäkringssystem för hantverksyrken samt yrken inom industri och handel”.

3.     Genom artikel 3.2 i lag nr 72-657, i dess lydelse enligt lag nr 94-1162 av den 29 december 1994 om finanslag för år 1995 (loi no 94-1162 portant loi de finances pour 1995)(3) (nedan kallad lag nr 72-657), införs en skatt till stöd för handel och hantverk (taxe d’aide au commerce et à l’artisanat) (nedan kallad skatten).

4.     Skatten är progressiv och tas ut direkt av detaljhandlare vars butiker är belägna i Frankrike, har en yta som överstiger 400 m² och en årsomsättning som överstiger 460 000 euro. Skattesatserna är progressiva i förhållande till årsomsättningen per m².

5.     Vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i tvisten togs skatten ut av Caisse nationale de l’organisation autonome d’assurance vieillesse des professions industrielles et commerciales (den nationella försäkringskassan för den oberoende organisationen för pensionsförsäkring för egenföretagare inom industri och handel) (nedan kallad Caisse Organic).

B –    Tilldelning av skatteintäkter

1.      Avgångsvederlag

6.     Enligt artiklarna 8–10 i lag nr 72-657 är skatteintäkterna avsedda att finansiera ett speciellt kompensatoriskt stöd till vissa handelsmän och hantverkare när de slutgiltigt lägger ned all verksamhet efter sextio års ålder, under förutsättning att deras tillgångar understiger en viss nivå.

7.     Artikel 106 i lag nr 81-1160 av den 30 december 1981 om finanslag för år 1982, tidigare ändrad genom lag nr 95-95 av den 1 februari 1995 och lag nr 2002-1575 av den 30 december 2002, innebär att detta särskilda kompensatoriska stöd har ersatts av ett avgångsvederlag. Artikel 106 har följande lydelse:

”Handelsmän och hantverkare som har varit anslutna under minst femton år till pensionsförsäkringssystemen för hantverksyrken och yrken inom industri och handel kan, om deras tillgångar understiger en nivå som fastställs genom dekret, på begäran komma i åtnjutande av ett stöd som betalas ut av ovannämnda pensionskassor efter det att följande ålder uppnåtts:

a.      sextio år, när de slutgiltigt lägger ned all verksamhet,

b.      femtiosju år, om de visar att de inte kan komma i åtnjutande av en personlig pensionsförmån som faller ut omedelbart när deras verksamhet läggs ned, utan att det får en menlig inverkan på tillgodoseendet av lokalbefolkningens behov, antingen

–       i samband med en sådan kollektiv aktion som föreskrivs i artikel 4 i lag nr 89-1008 av den 31 december 1989 om utveckling av handels- och hantverksföretag och förbättring av deras ekonomiska, juridiska och sociala miljö, eller

–       i samband med omstruktureringsåtgärder inom handel och hantverk som staten slutfört med tillämpning av artikel 11 i lag nr 82-653 av den 29 juli 1982 om en reformerad planering.

En handelsman eller hantverkare som drabbats av sjukdom eller handikapp som gör honom slutgiltigt oförmögen att fortsätta sin verksamhet befrias från det åldersvillkor som anges i första stycket.

…”

8.     I dekret nr 82-307 av den 2 april 1982 fastställs villkoren för att erhålla avgångsvederlag. Detta dekret har genomförts genom ministerbeslut av den 13 augusti 1996.(4) I artikel 10 i beslutet, i ändrad lydelse enligt beslut av den 3 september 2001 om anpassning av värdet i euro av vissa belopp uttryckta i franc(5), preciseras att ”avgångsvederlaget skall vara mellan 3 140 euro och 18 820 euro för två makar och mellan 2 020 euro och 12 100 euro för ensamstående”.

2.      Övrig tilldelning från skatten

9.     Sedan denna skatt infördes har tilldelningen av intäkterna från skatten påtagligt ökat med anledning av att marknadsandelen för stormarknader har utvecklats och att handelsföretags butiksytor har ökat i Frankrike. Således föreskrivs följande i artikel 4 i lag nr 89-1008 av den 31 december 1989 om utveckling av företag som bedriver handel och hantverk, i dess lydelse enligt artikel 40-I i lag nr 96-1160 av den 27 december 1996 om socialförsäkringens finansiering för år 1997:

”Det organ som ansvarar för uppbörden av [skatten] har rätt att anslå överskottet av dessa skatteintäkter till kollektiva aktioner som syftar till bevarande av handelsmäns verksamhet och av sektorer som berörs av de sociala förändringar som är en följd av handelns utveckling, till aktioner som gynnar övertagande eller omstrukturering av företag som bedriver handel eller hantverk samt till finansiering av grundläggande pensionsförsäkringssystem inom hantverksyrken och yrken inom industri och handel.”

10.   Överskottet av skatteintäkterna har således tilldelats Fonds d’intervention pour la sauvegarde de l’artisanat et du commerce (fond för åtgärder för bevarande av hantverk och handel) (nedan kallad Fisac), grundläggande pensionsförsäkringssystem för egenföretagare inom hantverksyrken och egenföretagare inom industri och handel, samt Comité professionnel de la distribution des carburants (fackkommittén för distribution av bränslen) (nedan kallad CPDC).

a)      Tilldelning till förmån för Fisac

11.   I artikel 2 i dekret nr 95-1140 av den 27 oktober 1995 om tilldelningen av överskottet av intäkterna från skatten till stöd för handel och hantverk (décret no 95-1140 relatif à l’affectation de l’excédent du produit de la taxe d’aide au commerce et à l’artisanat)(6) föreskrivs att en del av överskottet av skatteintäkterna skall avsättas på ett särskilt konto för Fisac.

12.   Fisac skall enligt artikel 1 i dekret nr 95-1140 finansiera dels kollektiva aktioner som syftar till att gynna bibehållande och anpassning av handel och hantverk för att bevara kommersiella initiativ i olika geografiska områden och yrkessektorer och närbelägen service i områden som är lämpliga för socialt liv, dels åtgärder för överlåtelse och omstrukturering riktade till företag som bedriver handel och hantverk vars årsomsättning är lägre än de belopp som fastställts genom beslut av ministern för handel och hantverk.

13.   Enligt artikel 8 i dekret nr 95-1140 skall ”beslut om tilldelning av stöd fattas av ministern för handel och hantverk efter det att en kommitté yttrat sig”, utsedd genom nämnda dekret.

b)      Tilldelning till förmån för grundläggande pensionsförsäkringssystem för egenföretagare inom hantverksyrken och egenföretagare inom industri och handel.

14.   Artikel 40-II i lag nr 96-1160 av den 27 december 1996 om finansiering av socialförsäkringen för år 1997 har kompletterat artikel L. 633–9 i socialförsäkringslagen med punkt 6, i vilken det anges att en andel av skatteintäkterna skall anslås till finansiering av grundläggande pensionsförsäkringssystem för egenföretagare inom hantverksyrken och egenföretagare inom industri och handel. Stödbeloppet skall fördelas mellan Caisse Organic och Caisse nationale d’assurance vieillesse des artisans (nationell pensionsförsäkringskassa för hantverkare) (nedan kallad Caisse Cancava) i förhållande till deras bokförda underskott.

15.   Det belopp av skatten som anslås till finansieringen av ifrågavarande försäkringssystem fastställs årligen genom samfällt beslut av ministern för ekonomi, finans och industri och ministern för arbetsmarknad och solidaritet.

16.   Denna bestämmelse om finansiering av de grundläggande pensionsförsäkringssystemen har upphävts genom artikel 35-IV i lag nr 2002-1575 om finanslag för år 2003.

c)      Tilldelning till förmån för CPDC

17.   CPDC bildades genom dekret nr 91-284 av den 19 mars 1991.(7) I artikel 2 i dekret nr 91-284, i dess lydelse enligt artikel 1 i dekret nr 98-132 av den 2 mars 1998(8), anges att CPDC har följande uppgifter:

”1.      Att utarbeta och genomföra aktionsprogram för omläggning av distributionsnätet för bränslen, förbättra dess produktivitet, modernisera villkoren för dess saluförande och hantering och upprätthålla en jämn distribution över hela det nationella territoriet.

2.      Att hjälpa berörda företag att underlätta genomförandet av de beslutade programmen och att genomföra alla nödvändiga studier.

3.      Att samla information som kan bidra till att ovannämnda syften uppnås och att sprida den inom yrkeskåren.”

18.   Det preciseras i artikel 4 och följande artiklar i dekret nr 91-284 att CPDC:s beslut skall fattas av dess styrelse, att de skall delges regeringens ombud och statens kontrollant och att de blir verkställbara om ingen av dessa inom femton dagar har inlagt sitt veto.

19.   Genom artikel 1 i dekret nr 98-132 förstärks CPDC:s medel genom att det anges att inkomsterna skall kompletteras med en del av överskottet från skatten. Enligt denna bestämmelse skall det ”genom ett samfällt beslut av industriministern, ministern för handel och hantverk och budgetministern varje år fastställas ett tak för de medel som inom denna ram tilldelas fackkommittén för distribution av bränslen”.

20.   Denna förstärkning av CPDC:s medel tilläts av kommissionen genom beslut N 294/97 av den 18 juni 1997 för perioden 1997–2000 avseende en budget på 60 miljoner FRF (omkring 9 147 000 euro)(9).

III – Tvisterna i målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

21.   Den 11 april 2001 väckte var och en av sökandena i de förenade målen C-321/04–C-325/04 talan i fem olika ansökningar vid Tribunal des affaires de sécurité sociale de Saint-Étienne (Frankrike) mot Caisse Organic. Varje talan syftade till återbetalning av belopp som ifrågavarande bolag hade erlagt i form av den aktuella skatten under år 1999 och/eller år 2000. Sökandena ansåg att skatten hade införts i strid med bestämmelserna i artiklarna 87.1 EG och 88.3 EG.

22.   Genom domar av den 27 januari 2003 ogillade Tribunal des affaires de sécurité sociale de Saint-Étienne talan i målen. Nämnda sökande i målen vid den nationella domstolen överklagade då domarna vid Cour d’appel de Lyon (Frankrike).

23.   Den 7 april 2003 väckte sökanden i mål C-276/04 talan vid Tribunal des affaires de sécurité sociale de Saint-Étienne mot Caisse Organic i syfte att erhålla återbetalning av de belopp som sökanden hade erlagt i form av skatt under åren 2000–2002.

24.   Den 11 april 2003 väckte var och en av sökandena i de förenade målen C-266/04–C-270/04 talan vid samma nationella domstol i fem olika ansökningar mot Caisse Organic i syfte att erhålla återbetalning av de belopp som de hade erlagt i form av den aktuella skatten för år 2001.

25.   De hänskjutande domstolarna i dessa mål har frågat sig huruvida skatten har införts i strid med artiklarna 87.1 EG och 88.3 sista meningen EG.

26.   Det var mot denna bakgrund som Cour d’appel de Lyon genom beslut av den 24 februari 2004 beslutade att förklara målen vilande och begärde att domstolen skulle ”uttala sig om huruvida den [skatt] som erlagts av [sökandena i de förenade målen C–321/04–C–325/01] skall betecknas som ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 EG”.

27.   Genom beslut av den 5 april 2004 beslutade Tribunal des affaires de sécurité sociale de Saint-Étienne att förklara målen vilande och att ställa följande tolkningsfråga till domstolen i de förenade målen C–266/04–C–270/04 och C-276/04:

”Skall artikel 87 EG tolkas så, att offentligt stöd som betalas av Frankrike utgör statliga stödordningar när detta sker genom CPDC …, Fisac …, avgångsvederlag för hantverkare och handelsmän samt anslag till finansiering av pensionsförsäkringssystem för egenföretagare inom hantverksyrken och egenföretagare inom industri och handel?”

IV – Bedömning

28.   Det framgår av ingivna skriftliga yttranden, bland annat av dem från kommissionen, sökandena i målen vid den nationella domstolen samt den franska regeringen, att två typer av åtgärder i dessa mål kan betraktas som statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Det gäller dels den omständigheten att viss detaljhandel är undantagen från skyldigheten att erlägga den aktuella skatten, dels olika åtgärder som finansieras genom skatteintäkterna. Inledningsvis skall emellertid undersökas huruvida de båda serierna med begäran om förhandsavgörande kan upptas till sakprövning.

A –    Inledande anmärkningar om huruvida ansökningarna med begäran om förhandsavgörande kan upptas till sakprövning

29.   Genom beslut av domstolens ordförande av den 24 september 2004 förenades alla ovannämnda mål vad gäller förfarandet och domen.

30.   Det bör först och främst preciseras att domstolen även mottagit en begäran, den 16 november 2004, om förhandsavgörande angående skatten från Cour de cassation (Frankrike).(10) Detta mål har vilandeförklarats till dess att dom avkunnats i de nu aktuella målen.

31.   Det har under det skriftliga förfarandet inte ifrågasatts att begäran om förhandsavgörande kan upptas till sakprövning. Jag vill emellertid uppmärksamma att vare sig det beslut om hänskjutande som fattats av Tribunal des affaires de sécurité sociale de Saint-Étienne eller det som fattats av Cour d’appel de Lyon gör det möjligt att inse den reella räckvidden av de gemenskapsrättsliga frågor som rör ifrågavarande bestämmelser i nationell rätt, eftersom Tribunal des affaires de sécurité sociale de Saint-Étienne inte tillhandahåller några som helst klargöranden om dessa bestämmelser och har inskränkt sig till att i tolkningsfrågorna åberopa viss tilldelning av intäkterna från den omtvistade skatten i tolkningsfrågorna och Cour d’appel de Lyon inte preciserar hur intäkterna från ifrågavarande skatt fördelas. Under dessa förhållanden kan endast en jämförelse mellan de båda nationella domstolarnas beslut om hänskjutande ge tillräcklig förståelse av det nationella sammanhanget.

32.   Jag erinrar härvidlag om att den information som tillhandahålls i beslut om hänskjutande enligt fast rättspraxis ”inte bara [skall] göra det möjligt för domstolen att avge ändamålsenliga svar, utan också att ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda möjlighet att inkomma med synpunkter i enlighet med artikel 20 i [EG-stadgan för domstolen]”.(11) Med avseende på denna princip förefaller besluten om hänskjutande från Tribunal des affaires de sécurité sociale de Saint-Ètienne extremt kortfattade då de helt saknar redogörelser för ifrågavarande nationella bestämmelser. Det kan i detta sammanhang inte hänvisas till de skriftliga yttranden som ingetts av parterna och den franska regeringen eftersom övriga medlemsstaters regeringar inte har tillgång till sådana vid den tidpunkt då de upprättar sina eventuella egna yttranden.

33.   Denna brist hos besluten om hänskjutande förtjänar att tas upp, även om den inte hindrar domstolen från att ge ändamålsenliga svar på den nationella domstolens frågor, särskilt med hänsyn till att målen förenats med de mål som är en följd av begäran om förhandsavgörande från Cour d’appel de Lyon.

B –    Viss detaljhandel som undantas från skatteplikt

1.      Frågans relevans i förhållande till föremålet för tvisterna i målen vid den nationella domstolen.

34.   Vad beträffar frågan huruvida den omständigheten att vissa affärer inte påförs denna skatt innebär ett statligt stöd, tvivlar jag på att det är relevant att studera den med avseende på föremålet för förfarandena i den nationella domstolen. Förfarandena har nämligen till föremål begäran om återbetalning av penningbelopp som stormarknader erlagt i form av den aktuella skatten. Även om den skattebefrielse som viss handel åtnjuter utgjorde ett statligt stöd skulle det emellertid ankomma på de sistnämnda att i egenskap av mottagare återbetala stödet. Det eventuella betecknandet av skattebefrielsen som statligt stöd skulle således inte få någon inverkan på skatteuttagets lagenlighet. Jag anser följaktligen inte att det är meningsfullt att domstolen uttalar sig i denna del av frågan.

35.   Det samband som sökandena i målen vid den nationella domstolen försöker upprätta mellan skattebefrielsen för viss handel och deras egen skattskyldighet förefaller mig komma sig av den förvirring som en alltför bokstavlig tolkning av domstolens rättspraxis leder till. Det är nämligen utrett dels att en skattebefrielse eller en befrielse från sociala utgifter kan utgöra ett stöd i den mening som avses i fördraget om det betraktas som en undantagsåtgärd med hänsyn till sitt ändamål eller sin allmänna systematik(12), dels att ”metoden för att finansiera ett stöd kan medföra att hela det stödprogram som finansieras på detta sätt är oförenligt med den gemensamma marknaden. Följaktligen kan prövningen av en stödåtgärd inte ske utan att verkningarna av dess finansieringsmetod beaktas … Tvärtom måste kommissionens prövning av en stödåtgärd med nödvändighet också omfatta finansieringsmetoden om den utgör en del av stödåtgärden”.(13) Enligt min uppfattning kan det inte efter en jämförelse mellan dessa domar påstås att en skattebefrielse – i dess egenskap av finansieringsmetod för stödet – systematiskt måste betraktas som en del av en stödåtgärd.

36.   Jag nämner härvidlag domen av den 13 januari 2005 i målet Streekgewest(14), i vilken domstolen framhöll att det inte fanns något tvingande samband mellan en skatt och finansieringen av befrielse från denna skatt. Domstolen gjorde följande precisering: ”Skatteintäkten har ingen inverkan på stödets storlek. Tillämpningen av skattebefrielsen och dess omfattning är inte beroende av skatteintäkten.”

37.   Sökandena i målen vid den nationella domstolen har under det muntliga förfarandet gjort gällande att ovannämnda mål, på grund av sina speciella omständigheter, inte kan ha avgörande betydelse för förevarande mål. Sökandena har härvidlag anfört att det handlade om allmänna skatterättsliga bestämmelser som syftade till att skydda miljön, skatteintäkter avsedda att tillföras statskassan, avsaknad av konkurrensförhållande mellan de aktörer som var skatteskyldiga och de som var skattebefriade och avsaknad av direkt och oupplösligt samband mellan skatten och en specifik avsedd tilldelning. I förevarande mål gäller det däremot specifika skatterättsliga bestämmelser vars skatteintäkter inte var avsedda att tillföras statens allmänna budget under den berörda perioden. Vidare anslås skatteintäkterna till konkreta åtgärder till förmån för sökandebolagens konkurrenter och det finns ett direkt och oupplösligt samband mellan skatten och det stöd som är resultatet av skattebefrielsen.

38.   Utan att förneka de olikheter som finns mellan den skattebestämmelse som ledde till domen i det ovannämnda målet Streekgewest och den här aktuella skatten, kvarstår inte desto mindre att om den skattebefrielse som föreskrivs i ifrågavarande nationella bestämmelser betraktades som stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG skulle härav inte följa att sökanden hade rätt att vägra att erlägga skatten. När ett stöd består i skattebefrielse till förmån för vissa skattskyldiga är det nämligen inte skatteuttaget som är rättstridigt med avseende på artikel 87 EG och följande artiklar, utan den omständigheten att vissa skattskyldiga befrias från att erlägga skatt. Jag anser följaktligen att utöver de skillnader som föreligger mellan skatten i domen i ovannämnda mål och ifrågavarande skatt, uppställdes en princip i denna dom enligt vilken det inte finns ett tillräckligt samband mellan skatten och stödåtgärden i form av en skattebefrielse. Trots att den skattebefrielse som i förevarande mål är föreskriven i lag nr 72/657 har samma syfte som de olika ändamålen med skatteintäkterna, saknas inte desto mindre ett tillräckligt samband mellan skattebefrielsen och skatteuttaget. Sökandenas argumentation i målen i den nationella domstolen, enligt vilken det föreligger ett nära samband mellan skattebefrielsen och de olika konkreta åtgärder som finansieras genom skatteintäkterna och att det följaktligen krävs, för att artikel 88.3 skall få ändamålsenlig verkan, att det är möjligt att återbetala skatten till nämnda sökande, förefaller mig oklar. Eftersom den beteckning som skall ges de konkreta åtgärder som finansieras genom skatteintäkterna saknar betydelse för den beteckning som skall ges skattebefrielsen med avseende på artikel 87.1 EG, har det knappast någon betydelse huruvida genomförandet av återkravet från de medlemsstaters sida som beviljat stödet, i förekommande fall i form av en skattebefrielse i strid med artikel 88.3 EG, stöter på praktiska svårigheter.

2.      I andra hand: Beteckningen av viss handel som icke-skattepliktig

39.   Den omständigheten att det i förevarande fall är meningslöst att undersöka hur viss detaljhandel i egenskap av icke-skattepliktig skall betecknas med avseende på artikel 87.1 EG kan dock inte tolkas som ett godkännande av ifrågavarande nationella lagstiftning.

40.   Om domstolen likväl önskade uttala sig om hur egenskapen av att vara icke-skattepliktig skulle betecknas dels när det gäller viss detaljhandel, dels när det gäller vissa stormarknader med hänsyn till datumet för etableringen(15), skulle den således noggrant behöva undersöka om ifrågavarande skattebefrielse överensstämde med de syften som eftersträvas i de relevanta nationella bestämmelserna.

41.   Jag erinrar inledningsvis om att det enligt fast rättspraxis inte är tillräckligt att statliga ingripanden är av social karaktär för att dessa genast skall undgå att betecknas som stöd i den mening som avses i artikel 87 EG.(16) I denna artikel ”sker inte någon uppdelning efter skälen för eller målen med de statliga ingripandena, utan de definieras i förhållande till verkningarna”.(17)

42.   Vad beträffar beteckningen statligt stöd anges i rättspraxis att fyra villkor enligt artikel 87.1 EG skall vara uppfyllda. För det första måste det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra måste denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje skall mottagaren av stödet gynnas. För det fjärde skall åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.(18) Likaledes enligt fast rättspraxis måste samtliga villkor i artikel 87.1 EG vara uppfyllda för att en åtgärd skall anses utgöra stöd.(19)

43.   När det gäller befrielse från att erlägga en skatt vars intäkter tjänar till att finansiera statliga ingripanden föreligger det inga tvivel om att de undersökta bestämmelserna skall tillskrivas staten.(20) Med hänsyn till den mekanism som har skapats genom den franska lagstiftningen utgör den omtvistade skatten en inkomstkälla för de av staten utsedda organisationerna, bland dem främst Caisse Organic, och följaktligen skulle ett avstående från en del av dessa inkomster i form av skattebefrielse för vissa aktörer medföra ett inkomstbortfall för staten.

44.   Begreppet stöd är således enligt fast rättspraxis mer allmänt än begreppet subvention, eftersom det inte enbart omfattar sådana konkreta förmåner som subventioner utan även ingripanden som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därigenom, utan att det är fråga om subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och får identiskt lika effekter. Följaktligen är det inte nödvändigt att i varje enskilt fall visa att det förekommit överföringar av statliga medel för att den förmån som beviljats ett eller flera företag skall kunna betraktas som ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.(21)

45.   Det är således i förevarande mål inte uteslutet att den omständigheten att viss handel är befriad från att erlägga den omtvistade skatten kan betraktas som användning av statliga medel. Det finns anledning att kontrollera om, med hänsyn till de omtvistade nationella bestämmelsernas specifika kännetecken, den särbehandling som sker genom den omtvistade lagstiftningen i syfte att påföra skatt i realiteten innebär användning av statliga medel och om det i så fall föreligger en selektiv förmån, det vill säga om denna lagstiftning gynnar vissa företag.

46.   Generaladvokaten Tizzano fann angående denna fråga i sitt förslag till avgörande i målet Ferring(22) att ”man varken kan medge eller a priori utesluta att det förhållandet att bestämda aktörer undantas från en skatt är likvärdigt med att ge en selektiv förmån i den mening som avses i artikel [87 EG]. Svaret måste således sökas från fall till fall, med hänsyn till de särskilda kännetecknen i varje mål och särskilt det befintliga konkurrensförhållandet mellan de berörda aktörerna, syftet med skatten och de verkningar som den åstadkommer.”

47.   Enligt rättspraxis omfattar ”[b]egreppet stöd … emellertid inte åtgärder som medför att företag behandlas olika i fråga om avgifter när denna skillnad följer av det aktuella avgiftssystemets art och funktion”.(23)

48.   Kommissionen, Caisse Organic och den franska regeringen har på denna punkt gjort gällande att skattebefrielsen för handelsmän med liten butiksyta och viss annan handel är berättigad med hänsyn till ifrågavarande skattereglers art och funktion.(24) Det är således inte fråga om selektiva åtgärder i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Kommissionen har härvidlag förklarat att med hänsyn till de svårigheter som småhandlare drabbats av till följd av att det utvecklats nya former för distribution, har den franska statsmakten begärt att stormarknaderna skall visa solidaritet med hänsyn till sin skatteförmåga. Således påförs skatten enligt en tabell med progressiva skattesatser med utgångspunkt i årsomsättningen per m², och det föreskrivs en skattebefrielse för handelsmän med butiksytor som understiger 400 m² eller som har en årsomsättning som är lägre än 460 000 euro och en reducerad skattesats för butiksytor mellan 400 och 600 m². Det är förenligt med arten och funktionen hos ett system som baseras på yrkesmässig solidaritet och fördelningspolitik att skattskyldigheten görs beroende av skatteförmågan. Den franska regeringen har argumenterat på ett liknande sätt. Enligt Caisse Organic är det förenligt med systemets allmänna funktion, vars huvudprincip är att stormarknaderna skall bidra till att närbutiker bevaras, att skattskyldigheten främst beror på butiksytans storlek med en korrigering baserad på verksamhetens omsättning och omvänt att de företag som inte svarar mot dessa kriterier befrias från skatt.(25)

49.   Sökandena i målen vid den nationella domstolen har däremot anmärkt att även om det är konsekvent att befria handelsmän med liten skatteförmåga, det vill säga de som har en låg omsättning, från skatt, förhåller det sig annorlunda – och detta oberoende av butiksyta – med den handel som ingår i stora distributionsnät och även med de i innerstaden belägna stormarknader som åtnjuter skattefrihet på grund av att de etablerats före den 1 januari 1960 (artikel 3 första stycket i lag nr 72-657).

50.   Jag delar endast delvis den analys som kommissionen, den franska regeringen och Caisse Organic förespråkar, vilken enligt min uppfattning innebär att de av det sociala syftet med ifrågavarande lagstiftning drar något förhastade slutsatser om vilken beteckning de olika fallen av skattebefrielse skall ges.

51.   Det tycks mig oundgängligt att, såsom sökandena i målen vid den nationella domstolen har uppmanat oss till, särskilja dessa olika fall och samtidigt hålla i minnet att om även lagens ursprungliga syfte var att göra det möjligt att ge ett avgångsvederlag till hantverkare och handelsmän som uppfyller vissa villkor i fråga om tillgångar, har det överflöd av medel som skatten under tidens lopp gett upphov till tillåtit att intäkterna från den omtvistade skatten tilldelats andra ändamål, bland dem Fisac. En närmare analys av de syften som eftersträvas genom olika finansierade åtgärder, bland annat genom tilldelning av överskottet från skatteintäkterna, avslöjar att det finns en mångfald syften. Även om avgångsvederlag för hantverkare och handelsmän klart ingår i fördelningspolitiken i det system som ledde till att skatten infördes, verkar ingripandena från det allmännas sida inom ramen för Fisac i huvudsak vara avsedda att bevara den – särskilt affärsmässiga – attraktionskraften hos innerstadsmiljöerna som en motvikt till utvecklingen med affärscentra utanför städerna, ett syfte som endast indirekt ingår i ifrågavarande systems fördelningspolitik.

52.   Det visar sig på ett mer allmänt plan att den underliggande frågan i diskussionen är i vilken mån skattebefrielse för vissa aktörer som kommer i åtnjutande av stödåtgärder som finansieras genom intäkterna från samma skatt är förenlig med systemets allmänna funktion i en situation där skattskyldiga aktörer konkurrerar med aktörer som undantagits från skyldigheten att erlägga skatt. Det tycks mig oundgängligt att ge ett nyanserat svar på denna fråga. Även om det kan verka fördelningspolitiskt konsekvent i ett system som präglas av yrkesmässig solidaritet att vissa aktörer är skattebefriade när aktörerna i fråga är mottagare av stödåtgärder som finansieras genom nämnda skatt, förutsätter denna konsekvens åtminstone att kriterierna för definiering av aktörer som skall befrias från skatt ingår i nämnda fördelningspolitik.

53.   Det finns således anledning att fråga sig om de åtskillnader som den nationelle lagstiftaren gör i fråga om skattskyldighet endast hänför sig till olikheterna i skatteförmåga(26) och följaktligen förefaller objektivt motiverade så att det inte sker något avsteg från jämlikheten mellan konkurrerande aktörer.

54.   Jag anser att det i förevarande mål inte är säkert att de åtskillnader som görs i den omtvistade nationella lagstiftningen enbart är en följd av beaktandet av olikheter i skatteförmåga. Kriteriet butiksyta gör det således möjligt för handelsmän som har en butiksyta som understiger de i de nationella bestämmelserna övre gränserna, men en betydande omsättning därför att de tillhör en mycket känd affärskedja, att inte bidra till solidaritetsaktionen. Syftet med vitalisering av innerstaden kan inte heller motivera denna olikhet när det gäller behandlingen av större och mindre butiker, eftersom butiksgallerierna innehåller många stora butiker som ingår i sådana affärskedjor.

55.   Skattebefrielsen för stormarknader som etablerats före den 1 januari 1960 är en förmån som, enligt vad sökandena i målet vid den nationella domstolen har förklarat utan att bli motsagda på denna punkt, väsentligen kommer varuhusen i innerstaden till del. Det verkar således som om stormarknader behandlas olika beroende på var de är belägna. Det bör dock påpekas att vidmakthållandet av sådana stormarknader i innerstaden kan smitta av sig på småbutikerna runt omkring, så att nämnda skattebefrielse skulle kunna anses motiverad, såväl med avseende på det införda systemets fördelningspolitik som på syftet med vitalisering av innerstaden.

56.   Det ankommer i vart fall på den nationella domstolen att göra den nödvändiga bedömningen av de faktiska omständigheterna i syfte att jämföra den situation som den skattepliktiga handeln befinner sig i med den skattebefriade handelns situation.

57.   Vad gäller villkoren om inverkan på handeln mellan medlemsstaterna och på konkurrensen, förefaller det som om kommissionen med rätta har hänvisat till domen av den 7 mars 2002 i målet Italien mot kommissionen,(27) i vilken domstolen uttalar att ”när ett stöd som beviljats av staten stärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrentföretag i handeln inom gemenskapen, [anses] de sistnämnda … påverkade av stödet, även när det stödmottagande företaget inte självt deltar i exporten. …

Inte heller när en medlemsstat beviljar stöd till företag som är verksamma inom tjänste- och distributionssektorerna är det nödvändigt att de stödmottagande företagen själva utövar sin verksamhet utanför sagda medlemsstat för att stödet skall påverka handeln mellan medlemsstaterna, särskilt när det är fråga om företag belägna nära gränsen mellan två medlemsstater.

Det förhållandet att ett stöd är av relativt ringa storlek eller att det mottagande företaget är relativt litet utesluter inte a priori att handeln mellan medlemsstaterna kan påverkas”.

58.   Den omständigheten att befrielsen från att erlägga skatt i huvudsak kommer mindre butiker till del utesluter inte att villkoren om verkningarna på handeln mellan medlemsstaterna och påverkan på konkurrensen samtidigt är uppfyllda.

59.   Avslutningsvis anser jag, i första hand, att det inte finns någon anledning att studera vilken beteckning som med avseende på artikel 87.1 EG skall ges de olika fall av skattebefrielse som anges i ifrågavarande nationella lagstiftning. I andra hand bör den nationella domstolen anmodas att jämföra den skattepliktiga handelns situation med den skattebefriades situation med avseende på kriteriet skatteförmåga och med hänsyn till de syften som eftersträvas i ifrågavarande nationella bestämmelser för att kontrollera om villkoret avseende selektivitet är uppfyllt.

C –    Huruvida det finns ett tvingande samband med skatteintäkterna

60.   Redan innan vi studerar vilken beteckning som med avseende på artikel 87.1 EG skall ges de olika åtgärder som åtminstone delvis finansieras genom skatteintäkterna skall jag undersöka om det finns ett tvingande samband mellan skatten och dessa olika åtgärder. I avsaknad av ett sådant samband kan nämligen inte ifrågavarande skatt betraktas som en del av dessa åtgärder, och dessa åtgärders beteckning skulle följaktligen inte ha någon inverkan på återbetalningskraven avseende erlagd skatt, som ingetts till den nationella domstolen.

61.   Eftersom domstolen har avkunnat domar i vilka begreppet tvingande samband klargörs efter det att inlagorna i detta mål kom in, har den anmodat parterna skriftligen att vid förhandlingen uttala sig om ”huruvida det finns ett tvingande samband i den mening som avses i domstolens dom av den 13 januari 2005 i mål C-174/02, Streekgewest (REG 2005, I-0000), punkt 26, och i mål C-175/02, Pape (REG 2005, I-0000), punkt 15, mellan skatten och de olika åtgärder som finansieras med intäkterna från den”.

1.      Parternas svar på domstolens skriftliga fråga

62.   Sökandena i målen vid den nationella domstolen anser att dessa mål skiljer sig särskilt från det ovannämnda målet Streekgewest. Avsaknaden av tvingande samband i det målet berodde på att det gällde allmänna skatterättsliga bestämmelser som syftade till att skydda miljön, att skatteintäkterna var avsedda att tillföras statskassan, att de skattskyldiga aktörerna och de skattebefriade aktörerna inte konkurrerade med varandra och att det inte fanns något direkt och oupplösligt samband mellan skatten och tilldelning till ett specifikt ändamål. I dessa mål däremot gäller det specifika bestämmelser som syftar till att hjälpa vissa kategorier av handelsmän som konkurrerar med dem som är skyldiga att erlägga skatten. Skatteintäkterna har inte påverkat statskassan under den aktuella perioden och skatten tjänar till att finansiera konkreta åtgärder till förmån för sökandenas konkurrenter.

63.   Vad beträffar det stöd som betalas ut genom Fisac har sökandena i målen vid den nationella domstolen anmärkt att Fisac tillförs överskottet från skatteintäkterna och att det genom ministerbeslut fastställs ett tak för de medel som skall anslås för detta ändamål. Detsamma gäller anslagen till pensionsförsäkringssystemet för handelsmän och hantverkare och finansieringen av CPDC.

64.   Sökandena i målen vid den nationella domstolen har även gjort gällande att det finns ett direkt och oupplösligt samband mellan skatten och stödet i form av skattebefrielse och att det därför måste medges att det finns ett tvingande samband mellan skatten och skattebefrielsen för småbutiker. Såväl Caisse Organic som den franska regeringen har tillbakavisat denna analys under åberopande av domen i det ovannämnda målet Streekgewest.

65.   Svaranden i målen vid den nationella domstolen har för sin del gjort gällande att den andel av skatteintäkterna som inte är avsedd att finansiera avgångsvederlaget beror på det varierande belopp som avgångsvederlagen sammanlagt uppgår till och att den olika tilldelningen av denna andel av skatteintäkterna äger rum varje år enligt de nationella myndigheternas skönsmässiga bedömning. Det överskott som är disponibelt för finansiering av andra åtgärder än systemet för avgångsvederlag varierar således. Vidare tillförs detta överskott delvis finansieringen av offentliga ingripanden som i vart fall inte kan betecknas som statliga stödåtgärder, exempelvis dem från Eparecas sida.(28) Vidare förfogar såväl Fisac som CPDC över andra medel än andelen av skatteintäkterna. Slutligen har Caisse Organic betonat att en del av skatteintäkterna alltid direkt kan tas ut och tillföras statens budget. Under dessa förhållanden har inte skatteintäkterna någon direkt inverkan på hur höga beloppen är på de individuella stöd som eventuellt beviljas av Fisac eller CPDC.

66.   Den franska regeringen och kommissionen har väsentligen instämt i denna analys som Caisse Organic har gjort, och de har betonat att det stödbelopp som kan betalas ut av Fisac eller CPDC fastställs och ges ett tak i bestämmelserna, utan att detta på något sätt bestäms i förhållande till skatteintäkterna. Kommissionen har härutöver framhållit att beloppen av de olika slagen av tilldelning från överskotten av skatteintäkterna fastställs i början av året och fortsätter att gälla oavsett hur stora skatteintäkterna är. Det finns således inte heller någon bestämd fördelning fastställd mellan de olika slagen av tilldelning från överskottet av skatteintäkterna.

2.      Rättslig bedömning

a)      Rättspraxis

67.   Domstolen har funnit att begreppet statligt stöd inte bara omfattar vissa skatteliknande avgifter beroende på hur intäkterna från avgiften används(29), utan också själva uttaget av en skatt som utgör en skatteliknande avgift(30).

68.   I nämnda domar anges följande:(31) ”För att en skatt eller en del härav skall anses utgöra del av en stödåtgärd krävs att skatten enligt relevanta bindande nationella bestämmelser är avsedd att finansiera stödåtgärden. Om ett sådant samband föreligger har skatteintäkten en direkt inverkan på stödets storlek och följaktligen även på bedömningen av om stödet är förenligt med den gemensamma marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 1970 i mål 47/69, Frankrike mot kommissionen, REG 1970, s. 487, punkterna 17, 20 och 21; svensk specialutgåva, volym 1, s. 449). För det fall det föreligger ett sådant samband mellan stödåtgärden och dess finansiering har domstolen tidigare slagit fast att anmälan av stödåtgärden, vilken föreskrivs i artikel 93.3 i fördraget, även skall omfatta dess finansieringsmetod för att kommissionen skall kunna göra sin prövning på grundval av fullständiga uppgifter. I annat fall kan det inte uteslutas att en stödåtgärd förklaras vara förenlig med den gemensamma marknaden som inte skulle ha kunnat förklaras vara förenlig om kommissionen hade haft kännedom om finansieringsmetoden (domen i de ovannämnda förenade målen Van Calster m.fl., punkterna 49 och 50, och dom av den 15 juli 2004 i mål C-345/02, Pearle m.fl., REG 2004, s. I -0000, punkt 30).”

b)      Rättslig analys

69.   De olika parterna har på ett samstämmigt sätt redogjort för förfarandet för tilldelning av skatteintäkterna men de har olika uppfattning om vilka slutsatser som skall dras med avseende på kriteriet tvingande samband.

70.   Beträffande det samband som sökandena i målen vid den nationella domstolen har fastställt mellan skattebefrielsen och skatteintäkterna inskränker jag mig till att hänvisa till mina ovan framförda synpunkter.(32)

71.   Vad gäller sambanden mellan skatten och de olika slagen av tilldelning från skatteintäkterna, bör det först nämnas att det inte på allvar kan bestridas att det föreligger ett tvingande samband mellan skatten och finansieringen av systemet för avgångsvederlag. Skatten infördes nämligen i syfte att bland annat finansiera denna förmån för hantverkare och handelsmän som upplevt att värdet på deras rörelse börjat sjunka med anledning av stormarknadernas expansion.

72.   Skiljaktigheterna är således koncentrerade på mekanismen för tilldelning från det överskott av skatteintäkterna som kan uppstå efter det att avgångsvederlag betalats ut till de personer som uppfyller de i lag uppställda villkoren.

73.   Förekomsten av ett tvingande samband skulle kunna vara en följd av att skatteintäkterna tjänar till att finansiera olika ingripanden med allmänna medel. Frågan är härvidlag huruvida den osäkra förekomsten av ett överskott och avsaknaden av fastställd fördelning mellan de olika slagen av tilldelning av det eventuella överskottet utgör ett hinder för att det godtas att det finns ett tvingande samband mellan skatten och nämnda tilldelning.

74.   Det skall undersökas i vilken mån skatteintäkterna direkt påverkar de olika stödåtgärdernas storlek, eller för att citera generaladvokaten Geelhoeds överväganden i hans förslag till avgörande i målen Streekgewest och Pape(33), i vilken mån ’’även stödåtgärden förlora[r] sin särskilda finansieringskälla [om skatten bortfaller]”. Härvidlag har generaladvokaten Geelhoed funnit kriterier som gör det möjligt att fastställa att det finns vad han kallar ett ’’direkt och oupplösligt” samband mellan skatten och det stöd som finansieras med denna skatt och anfört att ett sådant samband är ’’mycket mindre givet i situationer när användningen av intäkterna är föremål för en närmare bedömning av behöriga nationella myndigheter före skatteuttaget, när stödåtgärden endast delvis finansieras med skatten, när skatteintäkterna är avsedda att användas för fler ändamål än endast den relevanta stödåtgärden och när skatten inte särskilt belastar den sektor som stödåtgärden är riktad till”.

75.   Även om det här inte föreligger några tvivel om förekomsten av konkurrens mellan de skattskyldiga aktörerna och dem som kommer i åtnjutande av de åtgärder som finansieras med överskottet av skatteintäkterna verkar dock flera faktorer tala för att det saknas ett direkt och oupplösligt samband mellan skatten och de olika slagen av tilldelning från överskottet av skatteintäkterna.

76.   Den omständigheten att endast en andel av skatteintäkterna, det vill säga nämnda överskott, anslås till finansieringen av statliga ingripanden är inte i sig avgörande. I domen i målet Enirisorse(34) fann domstolen att uttag av en skatt vars intäkter delvis överfördes till ett offentligt företag kunde utgöra ett statligt stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden. Domstolen preciserade att ’’den omständigheten att det eventuellt är rättsstridigt att utta och tilldela en del av avgiften endast rör den del av intäkterna av den avgift som överförs till berört offentligt företag och … påverkar [inte] den till statskassan erlagda avgiften i sin helhet”.

77.   Det verkar däremot ha betydelse att även om de olika slagen av tilldelning från överskottet av skatteintäkterna är noggrant angivna i ifrågavarande nationella lagstiftning, överlåts fördelningen av dem åt behöriga ministrars bedömning, då dessa genom beslut fastställer ett tak för de olika slagen av tilldelning. Vidare förfogar de fonder som beviljar stöd – nämligen Fisac och CPDC – över diverse tillgångar.

78.   Kommissionen har vidare med rätta anmärkt att de belopp som tilldelats Fisac och CPDC genom ministerbeslut fortsätter att gälla oavsett hur stora skatteintäkterna är.

79.   Det är slutligen utrett att beloppet på de ingripanden som finansieras av Fisac och CPDC följer av bestämmelser och inte på något sätt är beroende av hur stort belopp av skatteintäkterna de har tilldelats.

80.   Under dessa förhållanden föreligger det inte något tvingande samband mellan skatten och de ingripanden som finansieras av Fisac och CPDC.

81.   I fråga om det stöd som det har påståtts att handelsmän beviljas i form av utebliven avgiftshöjning, tack vare tilldelningen av en del av överskottet från skatten till finansiering av pensionsförsäkringssystem för egenföretagare inom hantverksyrken och yrken inom industri och handel, är det tillräckligt att slå fast att fastställandet av avgiftsnivån utgör ett skönsmässigt beslut som fattas av förvaltarna av dessa pensionsförsäkringssystem. I avsaknad av direkt eller indirekt samband mellan den del av överskottet från skatteintäkterna som tilldelas detta ändamål och den allmänna inkomstutvecklingen i ifrågavarande pensionsförsäkringskassor måste det konstateras att det helt saknas tvingande samband mellan skatten och tilldelningen av en del av överskottet från skatteintäkterna till dessa organisationer.

D –    Olika ingripanden som det omtvistade skatteuttaget bidrar till att finansiera

82.   Jag skall först undersöka på vilket sätt avgångsvederlaget till förmån för handelsmän och hantverkare som slutgiltigt lägger ned sin verksamhet kan utgöra en stödåtgärd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

83.   Vad angår de ingripanden som överskottet från skatteintäkterna bidrar till att finansiera, skall jag endast i andra hand undersöka om de kan betecknas som statliga stödåtgärder i den mening som avses i artikel 87.1 EG, eftersom det inte finns något tvingande samband mellan skatten och de olika ifrågavarande ingripandena.

1.      De berörda parternas viktigaste argument

84.   Sökandena i målen vid den nationella domstolen har för det första hävdat att avgångsvederlaget utgör ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. De har framhållit den omständigheten att förmånen beviljas företag, det vill säga handelsmän och hantverkare som är aktiva (se förordning av den 13 augusti 1996 om allmänna bestämmelser för tilldelning av det stöd som inrättats till förmån för handelsmän och hantverkare genom artikel 106 i finanslagen för år 1982(35) (arrêté relatif aux règles générales d’attribution de l’aide instituée en faveur des commerçants et artisans par l’article 106 de la loi de finances pour 1982), i vilken följande anges: ’’Sökanden skall visa att han aktivt bedriver affärsverksamhet eller hantverk den dag då ansökan inges”). Avgångsvederlaget snedvrider konkurrensen enligt sökandena. Blotta vetskapen om att vissa handelsmän och hantverkare kommer i åtnjutande av ett avgångsvederlag får nämligen en inverkan på deras kostnader under yrkesverksamheten. Eftersom dessa handelsmän och hantverkare vet att de kommer att erhålla avgångsvederlag kan de minska sina inbetalningar till tilläggspensionssystemet och således få lägre sociala avgifter. En aktiv handelsman eller hantverkare kan använda denna ekonomiska vinst till investeringar som behövs i verksamheten till skillnad från företag som inte får en sådan förmån.(36) Eftersom avgångsvederlaget utgör ett incitament för de personer som svarar mot kriterierna för tilldelning att lägga ned sin verksamhet, får det dessutom en direkt inverkan på konkurrensen eftersom det leder till att antalet ekonomiska aktörer minskar på den berörda marknaden.

85.   Vad gäller, för det andra, tilldelningen av en del av skatteintäkterna till Fisac, har sökandena i målen vid den nationella domstolen hävdat att denna fond syftar till att med hjälp av statliga medel finansiera stödåtgärder till förmån för vissa kategorier av handelsmän och hantverkare. Dessa åtgärder skadar konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna. I likhet med avgångsvederlaget utgör de åtgärder som Fisac genomför statliga stödåtgärder som det enligt artikel 88.3 EG finns en skyldighet att i förväg underrätta kommissionen om.

86.   Vad, för det tredje, angår finansieringen av de grundläggande pensionsförsäkringssystemen för egenföretagare inom hantverksyrken och egenföretagare inom industri och handel, har sökandena gjort gällande att tilldelning av en del av skatteintäkterna till dessa system även har karaktären av statigt stöd. Denna finansiering minskar de kostnader som är förbundna med finansieringen av pensionssystemet för handelsmän och hantverkare som är mottagare av förmånen, eftersom tilldelningen ersätter den höjning av avgifter som skulle ha varit oundviklig med hänsyn till de berörda pensionssystemens svaga ekonomiska ställning. Denna kostnadssänkning kan därmed stärka handelsmännens och hantverkarnas ställning i konkurrenshänseende i förhållande till företag som är anslutna till andra pensionsförsäkringssystem.

87.   För det fjärde har sökandena, angående tilldelningen av en del av skatteintäkterna till CPDC, hävdat att det framgår av de nationella rättsreglerna att denna kommitté, i likhet med Fisac, beviljar statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Vidare har enligt sökandena inte villkoren i kommissionens beslut av den 18 juni 1997 iakttagits. Dels har CPDC fortsatt att betala ut stöd efter den 31 december 2000 utan att någon förlängning av det till och med denna dag godkända stödet blivit föremål för ett nytt tillstånd. Dels har CPDC:s budget systematiskt överskridit de i kommissionens beslut tillåtna beloppen.

88.   Vad gäller tillämpningen av de minimis-regeln, har sökandena understrukit att denna regel – uttalad i meddelanden från kommissionen 1992 och 1996, därefter förklarad i kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse(37) – antogs efter genomförandet av de omtvistade stödåtgärderna.(38) De franska myndigheterna har i vart fall inte iakttagit villkoren för tillämpning av de minimis-regeln. De har nämligen inte informerat de bolag som är stödmottagare om att stödet har karaktär av stöd av mindre betydelse och de har inte heller inrättat något kontrollförfarande för undvikande av att taket för stöd av mindre betydelse överskrids.(39)

89.   Slutligen har sökandena hävdat att det sociala syfte som de franska myndigheterna eftersträvar i samband med genomförandet av olika åtgärder som finansieras med skatteintäkterna inte räcker för att de skall undgå att betecknas som statliga stödåtgärder i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Detta syfte kan således inte motivera att de franska myndigheterna underlät att i förväg underrätta kommissionen i enlighet med artikel 88.3 EG.(40)

90.   Caisse Organic har först understrukit att avgångsvederlaget är en förmån som beviljas enskilda – och inte företag – som tidigare lagt ned all ekonomisk verksamhet. Denna tilldelning från skatteintäkterna kan således inte snedvrida konkurrensen eller påverka handeln mellan medlemsstaterna.

91.   Angående tilldelningen av en del av överskottet från skatteintäkterna till Fisac, har Caisse Organic påpekat att Fisac främst finansierar projekt inom stadsplanering och regionalpolitik. Finansieringen av sådana ändamål omfattas inte av artikel 87.1 EG. I den mån Fisac ger subventioner till företag handlar det om stöd av mindre betydelse som inte behöver delges kommissionen.(41) Svaranden har härvidlag förklarat att när dekret nr 95-1140 var i kraft fick det högsta tillåtna stödbelopp som direkt tilldelades ett företag inte överskrida 60 000 FRF (eller omkring 9 150 euro). Enligt dekret nr 2003-107 av den 5 februari 2003 begränsas detta belopp till 10 000 (och i undantagsfall till 20 000) euro.

92.   Svaranden har i fråga om tilldelningen av en del av överskottet från skatteintäkterna till pensionsförsäkringssystemen hävdat att – eftersom de berörda systemen är obligatoriska grundläggande pensionssystem – denna tilldelning ingår i den politik som präglar varje socialförsäkringssystem som bygger på nationell eller yrkesmässig solidaritet. Svaranden har erinrat om att gemenskapsrätten inte utgör något hinder mot att medlemsstaterna utövar sin erkända frihet att utforma egna socialförsäkringssystem.(42)

93.   Slutligen är även det stöd som beviljas av CPDC av mindre betydelse.

94.   Den franska regeringen har likaledes, beträffande de olika slagen av tilldelning från skatteintäkterna, för det första hävdat att den del som anslås till utbetalning av avgångsvederlag inte utgör ett statligt stöd, eftersom det för att avgångsvederlag skall beviljas krävs att handelsmannen slutgiltigt lagt ned sin verksamhet, såsom framgår av artiklarna 5 och 10 i dekret nr 82-307 av den 2 april 1982.

95.   När det, för det andra, gäller den del av överskottet från skatteintäkterna som tillförs Fisac och CPDC, har den franska regeringen, med hänvisning till förordning nr 69/2001, påpekat att de subventioner som kan betalas ut till företag via Fisac och CPDC är avsedda för närbutiker i känsliga områden och av lägre värde än det tak som anges i nämnda förordning. Det handlar således inte om statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Till stöd för sin argumentation har den franska regeringen vidare hänvisat till kommissionens meddelande av den 14 maj 1997 om rambestämmelser för statligt stöd till företag i missgynnade storstadsområden.(43)

96.   När det, för det tredje, gäller tilldelningen av en del av överskottet från skatteintäkterna till förmån för pensionsförsäkringssystemen för hantverkare och handelsmän, förvaltar de kassor som tilldelas dessa medel (Caisse Organic och Caisse Cancava) grundläggande socialförsäkringssystem som bygger på solidaritet. Eftersom den verksamhet som kassorna bedriver inte utgör någon ekonomisk verksamhet(44) omfattas finansieringen av denna verksamhet inte av artikel 87.1 EG.

97.   Vad angår tilldelningen av skatteintäkterna har kommissionen för det första gjort gällande att hantverkarnas och handelsmännens avgångsvederlag betalas ut efter det att mottagaren lagt ned sin ekonomiska verksamhet. Under dessa förhållanden kan ifrågavarande avgångsvederlag inte snedvrida konkurrensen. Det rör sig om en åtgärd av social karaktär.

98.   Kommissionen anser för det andra i fråga om tilldelningen av en del av skatten till förmån för Fisac att det berörda stödbeloppet är obetydligt och omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 69/2001.

99.   För det tredje syftar tilldelningen av en del av skatteintäkterna till förmån för grundläggande pensionsförsäkringssystem för hantverkare och handelsmän till att säkerställa den ekonomiska jämvikten hos ifrågavarande system. Anslagen utgör inte ett statligt stöd eftersom mottagarna är offentliga organ som har uppdraget att förvalta obligatoriska pensionssystem och inte utgör företag som kan bedriva ekonomisk verksamhet.(45)

100. Vad för det fjärde beträffar tilldelningen av en del av skatteintäkterna till förmån för CPDC, handlar det i likhet med vad som gäller stödet till Fisac om stöd av mindre betydelse.

2.      Rättslig bedömning

a)      Rättspraxis

101. Det har redan erinrats om vilka beståndsdelar som ingår i begreppet stöd.(46)

102. I domen i målet PreussenElektra,(47) erinrade domstolen om att begreppet stöd inte enbart omfattar de fall där stödet ges direkt av staten utan även dem där förmåner ges genom ett offentligt eller privat organ som har utsetts eller inrättats av denna stat. Det kan ”nämligen inte enligt gemenskapsrätten vara tillåtet att genom att helt enkelt skapa självständiga myndigheter med uppgift att distribuera stöd kringgå reglerna om statligt stöd”.(48)

b)      Systemet för avgångsvederlag

103. Det har inte bestritts att ifrågavarande system har till syfte att bevilja förmåner med statliga medel – i detta fall genom organet Caisse Organic, som utsetts av staten för detta ändamål. De parter och berörda som inkommit med yttranden till domstolen har däremot olika åsikter om huruvida mottagarna av ifrågavarande förmåner bedriver ekonomisk verksamhet och/eller om ifrågavarande system påverkar konkurrensen.

104. De finns starka argument för båda ståndpunkterna eftersom det enligt artikel 106 i lag nr 81-1160, i den version som var tillämplig vid tidpunkten för de faktiska omständigheter som ligger till grund för tvisten, krävdes att den som skulle beviljas avgångsvederlag var handelsman eller hantverkare. De som förespråkar den motsatta ståndpunkten kan emellertid göra gällande att det enligt samma artikel krävdes att sagda handelsmans eller hantverkares verksamhet hade upphört för att avgångsvederlag skulle kunna beviljas.

105. Det argument som går ut på att själva utsikten att få ett avgångsvederlag kan påverka de potentiella mottagarnas beslut under deras yrkesverksamhet, i den meningen att de kan minska sina inbetalningar vad gäller tilläggspensionen så att avgångsvederlaget får till följd att deras kostnader sänks, är däremot ohållbart. Beslutet att ansluta sig till ett tilläggspensionssystem avser nämligen inte en normal driftskostnad eftersom det är ett frivilligt beslut från berörda handelsmäns och hantverkares sida. För övrigt krävs det för erhållande av avgångsvederlag att sökanden varit ansluten en viss minsta tid till det grundläggande pensionsförsäkringssystemet. Beslutet att ansluta sig till ett system för tilläggspension fattas dessutom, såsom Caisse Organic med rätta har framhållit vid förhandlingen, långt innan pensionsavgången, och handelsmannen eller hantverkaren har ingen möjlighet att vid denna tidpunkt förutse om han kommer att kunna uppfylla villkoren för erhållande av avgångsvederlag. Slutligen tar sökandena i målen vid den nationella domstolen i sitt argument inte hänsyn till att det för beviljande av avgångsvederlag uppställs stränga krav i fråga om tillgångar med anledning av dess sociala karaktär och att avgångsvederlaget i vart fall inte når upp till tillräckligt höga belopp för att säkerställa uppehället, för handelsmän och hantverkare som lagt ned sin verksamhet, under hela den tid som återstår efter det att de har gått i pension.(49)

106. Det skall slutligen avgöras huruvida avgångsvederlaget kan anses gynna företag i den mening som avses i gemenskapsrätten enbart genom att det ges till handelsmän och hantverkare. I överensstämmelse med domstolens rättspraxis(50) anser jag att det bör fästas avseende vid den berörda förmånens verkningar. Det måste dock slås fast, såsom kommissionen med rätta har betonat,(51) att avgångsvederlaget betalas ut till handelsmannen eller hantverkaren efter det att han lagt ned sin verksamhet och att avgångsvederlaget därför inte kan innebära någon fördel för bedrivandet av nämnda verksamhet. Även om det fanns anledning att anse att avgångsvederlaget gynnar företag har det ändå inte någon märkbar inverkan på konkurrensen med tanke på att handelsmän och hantverkare som tar emot förmånen gör det på grund av sin låga omsättning.

107. Denna slutsats motsägs inte av domen av den 21 juni 2001 i de förenade målen Moccia Irme m.fl. mot kommissionen.(52) I denna dom bekräftade domstolen en dom av förstainstansrätten i vilken ett stöd till nedläggning betecknades som stöd i den mening som avses i artikel 4 i EKSG-fördraget. Efter att ha erinrat om att alla stöd utan begränsningar är förbjudna enligt artikel 4 c i EKSG-fördraget, uttalade domstolen att ”det enligt artikel 4 c i EKSG-fördraget till skillnad från artikel 92.1 i EG-fördraget, inte krävs att stödet snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen för att det skall anses vara oförenligt med den gemensamma marknaden”(53) (min kursivering).

108. Jag konstaterar således att det avgångsvederlag som finns föreskrivet i artikel 106 i lag nr 81-1160 inte omfattas av begreppet stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

c)      Den kompletterande tilldelningen till pensionsförsäkringssystemen

109. I fråga om den tilldelning av en andel av skatteintäkterna till finansieringen av pensionsförsäkringssystemen för handelsmän och hantverkare som anges i lag nr 96-1160, har ett gemensamt synsätt skisserats vid förhandlingen, enligt vilket de kassor som är mottagare av medlen inte skall anses vara företag som kan bedriva ekonomisk verksamhet eftersom de förvaltar obligatoriska grundläggande pensionsförsäkringssystem i enlighet med en solidaritetsprincip. Det är tillräckligt att på denna punkt hänvisa till ovannämnda rättspraxis från domstolen.(54)

110. Sökandena i målen vid den nationella domstolen anser emellertid att den kompletterande tilldelningen till ifrågavarande pensionsförsäkringssystem gynnar handelsmän och hantverkare som är anslutna till dem. Eftersom de berörda pensionskassorna delvis skattefinansieras kan de undvika att höja avgifterna, och de anslutna handelsmännen och hantverkarnas kostnader sänks. Såsom jag redan har uppgett(55) kan denna argumentering inte godtas eftersom det nödvändiga sambandet saknas mellan avgiftsnivån och ifrågavarande tilldelning. I brist på denna kompletterande tilldelning skulle staten således kunna skattefinansiera sagda kassors behov utan att de behövde höja avgifterna.

111. Under dessa förhållanden kan den kompletterande tilldelningen till pensionsförsäkringssystemen inte heller anses omfattas av begreppet stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

d)      De individuella stödåtgärder som beviljas av Fisac och CPDC

112. Det har inte bestritts att Fisac finansierar projekt inom stadsplanering och regionalpolitik som inte omfattas av artikel 87.1 EG, eftersom dessa inte leder till att företag eller verksamhetssektorer får selektiva förmåner.

113. När det gäller de subventioner som beviljas på individuell basis till företag, antingen det sker genom Fisac eller CPDC, är det inte frågan huruvida dessa åtgärder kan ges beteckningen stöd som är det centrala i diskussionen, utan tillämpningen av de minimis-regeln som, om den godtogs, skulle medföra att skyldigheten att underrätta kommissionen upphörde.

114. Det råder inga tvivel om att systemet med stöd av mindre betydelse måste bli föremål för en strikt tolkning såtillvida som det innebär ett undantag från de skyldigheter som följer av artikel 88.3 EG. Det kan bland annat inte tolkas retroaktivt.(56)

115. Den skyldighet att underrätta som följer av artikel 88.3 EG avskaffades med verkan från den 19 augusti 1992 för stöd av mindre betydelse till små och medelstora företag. Enligt punkt 3.2 i gemenskapens rambestämmelser angående små och medelstora företag av år 1992(57) anges följande: ”Utbetalning av stöd för ett särskilt ändamål som inte uppgår till mer än 50 0000 ecu för en given typ av kostnader och stödordningar enligt vilka det stödbelopp som ett givet företag kan erhålla för en given typ av kostnader under en period av tre år begränsas till detta tal, behöver inte längre anmälas i enlighet med artikel 93.3 förutsatt att det finns ett uttryckligt villkor för stödets beviljande, eller i stödordningens närmare föreskrifter om, att ytterligare stöd till samma företag för samma typ av kostnader från andra finansieringskällor eller inom ramen för andra stödordningar inte får leda till att det stöd som företaget mottar uppgår till en högre nivå än tröskelvärdet 50 000 ecu.”

116. Även om Fisacs ingripanden vid tidpunkten för uttaget av den omtvistade skatten var reglerade genom dekret nr 95-1140, särskilt artiklarna 1 och 8, kvarstår dock att det var i artikel 4 i lag nr 89-1008 av den 31 december 1989 om utvecklingen av handels- och hantverksföretagen och om förbättring av deras ekonomiska, juridiska och sociala villkor (loi no 89-1008 relative au développement des entreprises commerciales et artisanales et à l’amélioration de leur environnement économique, juridique et social), den så kallade Doubinlagen,(58) som det för första gången föreskrevs att en andel av det eventuella överskottet från skatten skulle anslås till kollektiva aktioner med syftet att gynna bevarandet och moderniseringen av handel och hantverk inom de sektorer som i särskilt hög grad drabbas av ekonomisk och social omvandling och även till aktioner som gynnar överlåtelse och omstrukturering av företag som bedriver handel eller hantverk.

117. I ovannämnda dekret nr 95-1140 görs endast en ändring av villkoren för tilldelning av det stöd som finansieras med överskottet från skatteintäkterna, och det införs ett öppet konto för Fisac i Caisse Organics bokföring, genom tillämpning av Doubinlagen.

118. Jag anser under dessa förhållanden att den individuella stödordning som förvaltas av Fisac har införts genom bestämmelser som var i kraft före gemenskapens rambestämmelser av år 1992, varför detta individuella stöd i vart fall inte kan anses vara av mindre betydelse.

119. Det förhåller sig inte på samma sätt med de ingripanden som finansieras genom CPDC, eftersom det var först genom dekret nr 98-132, vilket innebar en ändring av dekret nr 91-284 om inrättandet av en fackkommitté för distribution av bränslen, som dess inkomster kompletterades med en del av överskottet från skatteintäkterna. Denna förstärkning av CPDC tillgångar tilläts för övrigt av Europeiska kommissionen avseende perioden 1997–2000,(59) vilket har medgetts av sökandena i målen vid den nationella domstolen.

120. Frågan huruvida senare ingripanden från CPDC sida borde ha blivit föremål för en ny underrättelse till kommissionen beror således på de regler om stöd av mindre betydelse som då var i kraft, i detta fall reglerna i förordning nr 69/2001. Kommissionen har med rätta påpekat att de tak som var tillämpliga på stöd från CPDC var lägre än det tak som föreskrevs i förordning nr 69/2001, redan innan bidragssatsen tillämpades.

V –    Förslag till avgörande

121. Av dessa skäl föreslår jag att tolkningsfrågorna från Tribunal des affaires de sécurité sociale de Saint-Étienne och Cour d’appel de Lyon besvaras på följande sätt:

1)      Artikel 87.1 EG skall tolkas så, att under sådana omständigheter som dem i målen vid de nationella domstolarna omfattar inte begreppet stöd det avgångsvederlag som handelsmän och hantverkare på vissa villkor kommer i åtnjutande av när de lägger ned sin verksamhet.

2)      Under sådana omständigheter som dem i målen vid de nationella domstolarna har prövningen av bestämmelser i nationella lagar och förordningar inte påvisat att det föreligger något tvingande samband mellan skatten för stöd till handel och hantverk och de olika offentliga hjälpinsatser som överskottet från denna skatts intäkter kan bidra till att finansiera efter det att systemet för avgångsvederlag har finansierats.

Christine Stix-Hackl

1 – Originalspråk: franska.

2 – JORF av den 14 juli 1972, s. 7419.

3 – JORF av den 30 december 1994, s. 18737.

4 – JORF av den 29 augusti 1996, s. 12940.

5 – JORF av den 11 september 2001, s. 14495.

6 – JORF av den 29 oktober 1995, s. 15808.

7 – JORF av den 20 mars 1991.

8 – JORF av den 7 mars 1998.

9 – EGT C 395, s. 13.

10 – Mål C-488/04, Galeries de Lisieux. Tolkningsfrågan har följande lydelse: ”Skall gemenskapsrätten tolkas så att sådana avgifter som de avgifter för stöd till handel och hantverk som infördes genom lag av den 13 juli 1972, som tas ut på grundval av den affärsyta i detaljhandelsbutiker som överstiger 400 m2 och som tillförs särskilda konton hos åldersförsäkringssystemet för handlare och hantverkare för att finansiera det särskilda kompensationsstöd, som ersatts av ett avgångsvederlag i enlighet med lag nr 81-1160 av den 30 december 1981, skall definieras som statligt stöd, när det endast tillförs medel från företag som har en affärsyta som överstiger 400 m2 eller en omsättning som överstiger 460 000 euro och när den framtida mottagaren av ersättningen kommer i åtnjutande av en minskning av sina omkostnader som en följd av möjligheten att minska sin eventuella finansiering av ett kompletterande pensionssystem?”

11 – Se, exempelvis, dom av den 1 april 1982 i de förenade målen 141/81–143/81, Holdijk m.fl. (REG 1982, s. 1299; svensk specialutgåva, volym 6, s. 359), punkt 6.

12 – Dom av den 2 juli 1974 i mål 173/73, Italien mot kommissionen (REG 1974, s. 709; svensk specialutgåva, volym 2, s. 321), punkt 33, av den 17 mars 1993 i de förenade målen C-72/91 och C-73/91, Sloman Neptun (REG 1993, s. I-887; svensk specialutgåva volym 14, s. 47), punkt 21, och av den 17 juni 1999 i mål C-75/97, Belgien mot kommissionen, kallat ”Maribel bis och ter” (REG 1999, s. I-3671), punkt 33.

13 – Dom av den 21 oktober 2003 i de förenade målen C-261/01 och C-262/01, van Calster m.fl. (REG 2003, s. I-12249), punkt 49. Se, för ett liknande resonemang, även dom av den 27 november 2003 i de förenade målen C-34/01–C-38/01, Enirisorse (REG 2003, s. I-14243), punkt 44, och av den 15 juli 2004 i mål C-345/02, Pearle m.fl. (REG 2004, s. I-0000), punkt 29.

14 – Dom av den 13 januari 2005 i mål C-174/02, Streekgewest (REG 2005, s. I-0000), punkt 28.

15 – Det framgår av de nationella handlingarna i målen – liksom av pläderingen vid förhandlingen den 2 juni 2005 – att sökandena i målen vid den nationella domstolen anser att deras skattskyldighet är ett konkurrensmässigt handikapp, eftersom många affärskedjor består av affärer med liten butiksyta som inte är skattskyldiga och att de dessutom befinner sig i en konkurrenssituation med varuhusen i innerstaden som likaledes är skattebefriade (i egenskap av affärer som etablerats före den 1 januari 1960 i enlighet med artikel 3 i lag nr 72-657 av den 13 juli 1972).

16 – Dom av den 26 september 1996 i mål C-241/94, Frankrike mot kommissionen (REG 1996, s. I-4551), punkt 21, och av den 29 april 1999 i mål C-342/96, Spanien mot kommissionen (REG 1999, s. I-2459), punkt 23, och domen i det ovan i fotnot 12 nämnda målet Maribel bis och ter, punkt 25.

17 – Dom av den 29 februari 1996 i mål C-56/93, Belgien mot kommissionen (REG 1996, s. I-723), punkt 79, domen i det ovan i fotnot 16 nämnda målet Frankrike mot kommissionen, punkt 20, och domen i det ovan i fotnot 12 nämnda målet Maribel bis och ter, punkt 25.

18 – Dom av den 24 juli 2003 i mål C-280/00, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (REG 2003, s. I-7747), punkt 75, och domen i det ovan i fotnot 13 nämnda målet Pearle m.fl., punkt 33.

19 – Se dom av den 21 mars 1990 i mål C-142/87, Belgien mot kommissionen, kallat Tubemeuse (REG 1990, s. I-959; svensk specialutgåva, volym 10, s. 369), punkt 25, av den 14 september 1994 i de förenade målen C-278/92–C-280/92, Spanien mot kommissionen (REG 1994, s. I–4103), punkt 20, och av den 16 maj 2002 i mål C-482/99, Frankrike mot kommissionen, kallat Stardust (REG 2002, s. I-4397), punkt 68, samt domen i det ovan i fotnot 18 nämnda målet Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg, punkt 74, och domen i det ovan i fotnot 13 nämnda målet Pearle m.fl., punkt 32.

20 – Angående detta villkor, se dom av den 2 februari 1988 i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Van der Kooy m.fl. mot kommissionen (REG 1988, s. 219; svensk specialutgåva, volym 9, s. 305), punkt 35, av den 21 mars 1991 i mål C-303/88, Italien mot kommissionen (REG 1991, s. I-1433; svensk specialutgåva, volym 11, s. 115), punkt 11, och av den 21 mars 1991 i mål C-305/89, Italien mot kommissionen (REG 1991, s. I–1603), punkt 13, samt domen i det ovan i fotnot 19 nämnda målet Stardust, punkterna 24, 50 och följande punkter.

21 – Se bland annat dom av den 15 mars 1994 i mål C-387/92, Banco Exterior de España (REG 1994, s. I-877), punkterna 13 och 14, och av den 19 maj 1999 i mål C-6/97, Italien mot kommissionen (REG 1999, s. I-2981), samt domen i det ovan i fotnot 19 nämnda målet Stardust, punkt 23, och dom av den 14 april 2005 i de förenade målen C-128/03 och C-129/03, AEM och AEM Torino (REG 2005, s. I-0000), punkt 38.

22 – Förslag till avgörande av generaladvokat Tizzano föredraget den 8 maj 2001 inför dom av den 22 november 2001 i mål C-53/00 Ferring (REG 2001, s. I-9067), punkt 39.

23 – Domen i det ovan i fotnot 21 nämnda målet AEM och AEM Torino, punkt 39. Se även bland annat dom av den 26 september 2002 i mål C-351/98, Spanien mot kommissionen (REG 2002, s. I-8031), punkt 42, och av den 29 april 2004 i mål C-159/01, Nederländerna mot kommissionen (REG 2004, s. I-4461), punkt 42.

24 – Se, angående denna fråga, domen i det ovan i fotnot 12 nämnda målet Sloman Neptun, punkt 15, domen i det ovan i fotnot 12 nämnda målet Maribel bis och ter, punkterna 26–39, dom av den 20 september 2001 i mål C-390/98, Banks (REG 2001, s. I-6117), punkt 3, domen i det ovan i fotnot 23 nämnda målet Spanien mot kommissionen, punkt 43, och domen i det ovan i fotnot 23 nämnda målet Nederländerna mot kommissionen, punkt 42.

25 – Caisse Organic har i denna fråga hänvisat till förstainstansrättens dom av den 6 mars 2002 i de förenade målen T-92/00 och T-103/00, Diputación Foral de Álava m.fl. mot kommissionen (REG 2002, s. II-1385), punkt 62.

26 – Angående detta kriterium, se fotnot 18 i mitt förslag till avgörande, föredraget den 28 oktober 2004 i mål AEM och AEM Torino (ovan fotnot 21).

27 – Dom av den 7 mars 2002 i mål C-310/99, Italien mot kommissionen (REG 2002, s. I-2289), punkterna 84–86.

28 – Établissement public national d’Aménagement et de restructuration des espaces commerciaux et artisanaux (offentligt nationellt organ för planering och ombyggnad av affärs- och hantverkscentra).

29 – Se bland annat dom av den 16 december 1992 i mål 17/91, Lornoy m.fl. (REG 1992, s. I-6523), punkt 28.

30 – Se dom av den 27 oktober 1993 i mål C-72/92, Scharbatke (REG 1993, s. I-5509), punkt 20, och domen i det ovan i fotnot 13 nämnda målet Enirisorse, punkt 43.

31 – Domarna i de ovannämnda målen Streekgewest och Pape.

32 – Punkt 35 och följande punkter.

33 – Punkt 32 i förslaget till avgörande.

34 – Ovan fotnot 13.

35– JORF av den 29 augusti 1996, s. 12940.

36 – Sökandena har på denna punkt hänvisat till dom av den 19 september 2000 i mål C-156/98, Tyskland mot kommissionen (REG 2000, s. I-6857), punkterna 29 och 30.

37 – EGT L 10, s. 30.

38 – Sökandena har hänvisat till förslaget till avgörande av generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomer i det ovan i fotnot 13 nämnda målet Pearle m.fl., punkt 87.

39 – Se dom av den 13 juni 2002 i mål C-382/99, Nederländerna mot kommissionen (REG 2002, s. I-5163), och domen i det ovan i fotnot 36 nämnda målet Tyskland mot kommissionen.

40 – Se domen i det ovan i fotnot 12 nämnda målet Italien mot kommissionen, dom av den 15 november 1983 i mål 52/83, kommissionen mot Frankrike (REG 1983, s. 3707), och domen i det ovan i fotnot 12 nämnda målet Maribel bis och ter.

41 – Caisse Organic har hänvisat till punkt 3.2 i kommissionens meddelande av den 20 maj 1992 om gemenskapens rambestämmelser för statligt stöd till små och medelstora företag (EGT C 213, s. 2) och kommissionens meddelande av den 6 mars 1996 om försumbart stöd (EGT C 68, s. 9).

42 – Dom av den 17 februari 1993 i de förenade målen C-159/91 och C-160/91, Poucet och Pistre (REG 1993, s. I-637; svensk specialutgåva, volym 14, s. 27), punkt 6, och av den 26 mars 1996 i mål C-238/94, Garcia m.fl. (REG 1996, s. I-1673), punkt 15.

43 – EGT C 146, s. 6.

44 – Domen i de ovan i fotnot 42 nämnda förenade målen Poucet och Pistre, punkterna 15–18, och dom av den 16 mars 2004 i de förenade målen C-264/01, C-306/01, C-354/01 och C-355/01, AOK Bundesverband m.fl. (REG 2004, s. I-2493), punkt 47.

45 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 1999 i mål C-67/96, Albany (REG 1999, s. I-5751), punkterna 77 och 78.

46 – Se punkt 42 ovan.

47 – Dom av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra (REG 2001, s. I-2099), punkt 58 och där angiven rättspraxis.

48 – Domen i det ovan i fotnot 19 nämnda målet Stardust, punkt 23.

49 – I artikel 10 i ministerbeslut av den 13 augusti 1996 (JORF av den 29 augusti 1996, s. 12940), i dess lydelse enligt beslut av den 3 september 2001 om anpassning av värdet i euro av vissa belopp uttryckta i franc (JORF av den 11 september 2001, s. 14495), anges att ’’avgångsvederlaget skall vara mellan 3 140 euro och 18 820 euro för två makar och mellan 2 020 euro och 12 100 euro för ensamstående” (se även punkt 8).

50 – Se bland annat domen i det ovan i fotnot 12 nämnda målet Maribel bis och ter, punkt 25.

51 – Kommissionen har även hänvisat till sitt meddelande angående omstruktureringen av den italienska vägtransporten (EGT C 211, 1998, s. 5), i vilket den på sidan 14 i EGT C 211 påpekade följande: ’’Statligt stöd till en enskild näringsidkare som upphör med sin verksamhet gynnar inte ett företag på marknaden och påverkar således inte alls konkurrensen eller handeln mellan medlemsstaterna. Bestämmelser av denna typ omfattas [i princip] inte av förbudet i artikel 92.1 fördraget, om det finns garantier för att ett sådant stöd inte under några omständigheter kan återföras, direkt eller indirekt, till vägtransportsektorn.”

52 – Dom av den 21 juni 2001 i de förenade målen C-280/99 P–C-282/99 P, Moccia Irme m.fl. mot kommissionen (REG 2001, s. I-4717).

53 – Domen i det ovannämnda målet, punkt 32.

54 – Fotnoterna 44 och 45.

55 – Se punkt 81 ovan.

56 – Se, i detta avseende, förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer, föredraget den 11 mars 2004 i det ovan i fotnot 13 nämnda målet Pearle m.fl., punkt 91: ”Det finns inte någon rättslig grund enligt vilken de minimis-regeln får tillämpas retroaktivt, eftersom det inte går att utgå från att en bestämmelse om undantag från en rättslig förpliktelse har en sådan beskaffenhet”.

57 – Kommissionens meddelande (EGT C 213, s. 2).

58– JORF av den 2 januari 1990.

59 – Beslut nr 294/97 av den 18 juni 1997.