Available languages

Taxonomy tags

Info

References in this case

Share

Highlight in text

Go

25.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 270/17

Begäran om förhandsavgörande framställd av Østre Landsret (Danmark) den 25 februari 2016 – N Luxembourg Imot Skatteministeriet

(Mål C-115/16)

(2016/C 270/28)

Rättegångsspråk: danska

Hänskjutande domstol

Østre Landsret

Part i målet vid den nationella domstolen

Sökande: N Luxembourg I

Svarande: Skatteministeriet

Tolkningsfrågor

1.

Ska artikel 1.1 i direktiv 2003/49 EG jämförd med artikel 1.4 i samma direktiv, tolkas så att ett bolag som är hemmahörande i en medlemsstat – och som omfattas av artikel 3 i direktivet och under sådana omständigheter som föreligger i det nationella målet mottar räntor från ett dotterbolag i en annan medlemsstat – är ”den som har rätt” till räntan i den mening som avses i direktivet?

1.1.

Ska begreppet ”den som har rätt till” i artikel 1.1 i direktiv 2003/49/EG jämförd med artikel 1.4 i samma direktiv, tolkas i överensstämmelse med motsvarande begrepp i artikel 11 i 1977:års modellavtal?

1.2.

Om fråga 1.1 besvaras jakande: ska begreppet då tolkas enbart med beaktande av kommentarerna till artikel 11 i 1977: års modellavtal (punkt 8) eller ska senare kommentarer beaktas vid tolkningen, häribland de tillägg som gjordes år 2003 om ”transitenheter” (punkt 8.1, nu punkt 10.1) och de tillägg som gjordes år 2014 om ”avtalsmässiga och juridiska skyldigheter” (punkt 10.2)?

1.3.

Om 2003: års kommentarer kan beaktas vid tolkningen: är det då ett villkor för att betrakta ett bolag för att inte vara ”den som har rätt till” i den mening som avses i direktiv 2003/49/EG att det har skett en faktisk genomströmmining av medel till de personer som av den stat där äntebetalaren är belägen anses som ”den som har rätt” till dessa räntor och – hur som helst – är det då ett ytterligare villkor att den faktiska genomströmningen skett vid en tidpunkt som ligger nära räntebetalningen och/eller att den sker som räntebetalningar?

1.3.1.

Vilken betydelse har det härvidlag om det har använts egenkapital till utlånet, om de berörda räntorna gottskrivs huvudstolen (upprullas), om räntemottagaren därefter har betalt koncernbidrag till sitt moderbolag som är beläget i samma stat för att uppnå en skattemässig resultatutjämning enligt de bestämmelser som gäller för detta i den berörda staten, om de berörda räntorna därefter har konverterats till egenkapital i låntagarbolaget, om räntemottagaren har haft en avtalsmässig eller juridisk skyldighet att betala räntorna vidare till en annan person, och om huvuddelen av de personer som av den stat där räntebetalaren är hemmahörande anses som ”den som har rätt” till räntorna, är belägna i andra medlemsstater eller övriga stater med vilka Danmark har slutit ett dubbelbeskattningsavtal, så det inte enligt dansk skattelagstiftning skulle finnas stöd för att ta ut källskatt, såvida nämnda personer hade varit långivare och därmed hade mottagit räntorna direkt?

1.4.

Vilken betydelse har det för bedömningen av om räntemottagaren ska anses som ”den som har rätt till” räntan i den mening som avses i direktivet att den hänskjutande domstolen efter en bedömning av de faktiska omständigheterna i målet skulle finna att mottagaren – utan att ha varit bunden av en avtalsmässig eller juridisk skyldighet att vidareförmedla de räntor som mottagits till en annan person – ”i sak” inte hade rätt att ”använda och förbruka” räntorna såsom anförs i 2014: års kommentarer till 1977: års modellavtal?

2.

Förutsätter en medlemsstats åberopande av artikel 5.1 i direktivet om tillämpning av nationella bestämmelser för att förebygga bedrägeri eller missbruk eller artikel 5.2 i direktivet, att den berörda medlemsstaten har antagit en specifik nationell bestämmelse för att genomföra artikel 5 i direktivet eller att det i nationell rätt finns allmänna bestämmelser eller grundsatser om bedrägeri, missbruk och skatteundandragande som kan tolkas i överensstämmelse med artikel 5?

2.1.

Om fråga 2 besvaras jakande: kan 2 § andra punkten d i bolagsskattelagen (selskabsskatteloven) i vilken föreskrivs att begränsad skatteplikt för ränteintäkter inte omfattar ”räntor, om beskattning av räntorna inte ska ske … enligt direktiv 2003/49/EG om ett gemensamt system för beskattning av räntor och royalties som betalas mellan närstående bolag i olika medlemsstater” då anses för en sådan specifik nationell bestämmelse som avses i artikel 5 i direktivet?

3.

Är en bestämmelse i ett mellan två medlemsstater ingått dubbelbeskattningsavtal som utarbetats i enlighet med OECD:s modellavtal, enligt vilken beskattningen av räntor är beroende av om räntemottagaren anses som den som har rätt till räntorna, en sådan avtalsmässig anti-missbruksbestämmelse som omfattas av artikel 5 i direktivet?

4.

Utgör det bedrägeri enligt direktiv 2003/49/EG, om det i den medlemsstat, där den som betalar räntan är hemmahörande, föreligger rätt till ränteavdrag medan det inte sker någon beskattning av räntorna i en medlemsstat där den som mottar räntorna är hemmahörande?

5.

Är en medlemsstat som inte godtar att ett bolag i en annan medlemsstat har rätt till räntorna och som gör gällande att bolaget i den andra medlemsstaten är så kallat konstlat transitbolag enligt direktiv 2003/49/EG eller artikel 10 EG skyldig att upplysa vem som medlemsstaten i så fall anses som den som har rätt till räntorna?

6.

Om ett bolag som är hemmahörande i en medlemsstat (moderbolaget) konkret inte anses befriat från skyldigheten att erlägga källskatt enligt direktiv 2003/49/EG för räntor som mottagits från ett bolag som är beläget i en annan medlemsstat (dotterbolag) och moderbolaget av sistnämnda medlemsstat anses vara begränsat skattepliktigt för de berörda räntorna, utgör då artikel 43 EG jämförd med artikel 48 hinder för en lagstiftning, som innebär att sistnämnda medlemsstat ålägger det (dotterbolag) som skulle ha innehållit medlen att erlägga dröjsmålsräntor vid försenad betalning av källskatt med en högre räntesats än den dröjsmålsräntesats som den berörda medlemsstaten tar ut vid krav på bolagsskatt (som bland annat omfattar ränteintäkter) som gjorts gällande mot ett bolag som är beläget i samma medlemsstat?

7.

Om ett bolag som är hemmahörande i en medlemsstat (moderbolaget) konkret inte anses befriat från skyldigheten att erlägga källskatt enligt direktiv 2003/49/EG avseende räntor från ett bolag som är beläget i en annan medlemsstat (dotterbolaget) och moderbolaget av sistnämnda betraktas som det skattesubjekt som är begränsat skattepliktig i denna medlemsstat för de berörda räntorna utgör då artikel 43 EG jämförd med artikel 48 (alternativt artikel 56 EG) då var och en för sig eller tillsammans hinder för en lagstiftning,

a)

enligt vilken sistnämnda medlemsstat ålägger räntebetalaren en skyldighet att innehålla källskatt på räntorna och att bära ansvaret i förhållande till det allmänna för källskatt som inte innehållits, när en sådan skyldighet inte gäller då räntemottagaren är belägen i sistnämnda medlemsstat?

b)

enligt vilken ett moderbolag i sistnämnda medlemsstat inte skulle ha underkastats krav på acontobetalningar av bolagsskatt under de första två inkomståren men först skulle erlägga bolagsskatt på ett betydligt senare tidpunkt än förfallotidpunkten för källskatter?

Vid svaret på fråga 7 ombeds EU-domstolen att beakta svaret på fråga 6.