Available languages

Taxonomy tags

Info

References in this case

Share

Highlight in text

Go

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

NILS WAHL

föredraget den 13 maj 2015(1)

Förenade målen C-72/14 och C-197/14

X

(begäran om förhandsavgörande från Gerechtshof te ’s-Hertogenbosch (Nederländerna))

och

T.A. van Dijk

(begäran om förhandsavgörande från Hoge Raad (Nederländerna))

”Social trygghet för migrerande arbetstagare – Tillämplig lagstiftning – Förordning (EEG) nr 1408/71 – Artiklarna 6 och 7 – Rhenskeppare – E 101-intyg – Ömsesidigt erkännande – Artikel 267.3 FEUF – Doktrinen om acte clair”





1.        Trots att förfarandet för förhandsavgörande har tillämpats i mer än ett halvt århundrade, fortsätter det att förbrylla. Frågor som hänför sig till detta förfarande kommer ofta upp som sidofrågor till en materiell unionsrättslig fråga, vilket illustreras i de aktuella målen.

2.        Den materiella frågan i dessa förenade mål gäller tolkningen av förordning nr 1408/71(2) och är väsentligen densamma, nämligen huruvida ”Rhenskepparöverenskommelserna”(3) är tillämpliga i de nationella målen på grund av unionsrätten eller oberoende av den. Frågan har uppkommit till följd av de nederländska myndigheternas vägran att erkänna vissa intyg angående social trygghet (nedan kallade E 101-intyg) vilka enligt vad som påstås är felaktigt utfärdandet av luxemburgska myndigheter, enligt förordning (EEG) nr 1408/71. Det föreligger viss oenighet mellan de hänskjutande domstolarna om huruvida de nederländska myndigheterna har möjlighet att vägra ett sådant erkännande.

3.        Gerechtshof te ʼs-Hertogenbosch har beslutat att begära ett förhandsavgörande från domstolen i denna fråga. Detta beslut har föranlett Hoge Raad att göra detsamma. Hoge Raad har emellertid försökt att slå två flugor i en smäll och även frågat domstolen om räckvidden av dess skyldigheter enligt artikel 267.3 FEUF. Hoge Raad önskar närmare bestämt att få veta om denna domstol är förhindrad att göra bedömningen att svaret på den fråga som har uppkommit i ett pågående mål, är så uppenbart att det saknas utrymme för rimligt tvivel, i det fall när en lägre domstol inom dess jurisdiktion har en annan uppfattning. Domstolen har därför ännu en gång ombetts att klargöra sin berömda doktrin om acte clair.

4.        I sakfrågan anser jag, av nedan angivna skäl, att E 101-intyg som har utfärdats felaktigt i en situation, som omfattas av Rhenskepparöverenskommelserna, inte har någon bindande verkan. Och beträffande den processuella frågan bör, enligt min mening, en meningsskiljaktighet mellan en domstol i sista instans och en domstol i lägre instans inom samma medlemsstat inte utgöra hinder för tillämpning av doktrinen om acte clair.

I –    Tillämpliga bestämmelser

5.        I artikel 6 i förordning nr 1408/71, med rubriken ”Konventioner om social trygghet som ersätts av denna förordning” föreskrivs:

”Om något annat inte följer av bestämmelserna i artiklarna 7, 8 och 46.4, skall denna förordning, både vad gäller de personer och de sakområden som den behandlar, ersätta bestämmelserna i alla konventioner om social trygghet mellan

a)      två eller flera medlemsstater inbördes, eller

b)      minst två medlemsstater och en eller flera andra stater i den mån behandlingen av frågor enligt konventionen inte skall ske under medverkan av en institution i någon av de sistnämnda staterna.”

6.        Utan hinder av bestämmelserna i artikel 6 i förordning nr 1408/71 ska emellertid, enligt artikel 7.2 a i samma förordning, med rubriken ”Internationella bestämmelser som inte påverkas av denna förordning”, bestämmelserna i överenskommelserna av den 27 juli 1950 och den 30 november 1979 om Rhenskepparnas sociala trygghet fortfarande gälla.

II – Bakgrund, förfarandena i målen vid de nationella domstolarna och tolkningsfrågorna

X och T.A. van Dijk, nederländska medborgare bosatta i Nederländerna, arbetade under år 2006 och en del av år 2007 ombord på sjöfartyg som bedrev yrkesmässig trafik på Rehn (dock inte uteslutande på denna flod).

7.        I mål C-72/14, avseende X, var fartyget registrerat i Nederländerna som ett fartyg i rehnsjöfart, vars ägare var ett bolag i Nederländerna. Vid denna registrering lämnades ursprungligen ingen uppgift under rubriken ”Redare”. År 2006 utfärdade de luxemburgska myndigheterna ett trafiktillstånd för AAAA, ett företag i Luxemburg, hos vilket X var anställd. År 2007 angavs detta företag som fartygets redare enligt nederländsk registrering.(4)

8.        T.A. van Dijk, arbetade från och med den 1 januari till och med den 30 juni 2007 för ett rederi i Luxemburg.

9.        I båda fallen utfärdade den behöriga luxemburgska myndigheten E 101-intyg, enligt vilka X respektive T.A. van Dijk omfattades av lagstiftningen för social trygghet i Luxemburg. Dessa intyg erkändes emellertid inte av de nederländska myndigheterna, som ansåg att X och T.A. van Dijk i stället skulle omfattas av nederländsk lagstiftning för social trygghet och vara skyldiga att betala nederländska sociala avgifter på grund av att de två männen bedömdes vara rhenskeppare. De nederländska myndigheternas beslut om skyldighet att betala sådana avgifter överklagades av dem båda.

10.      I mål C-72/14 väckte X talan vid Rechtbank Breda. Han överklagade den första instansens dom till Gerechtshof te ’s-Hertogenbosch. På grund av osäkerhet om tolkningen av förordning nr 1408/71, beslöt Gerechtshof te ’s-Hertogenbosch den 7 februari 2014 att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen:

”1)      I [domen FTS, C-202/97, EU:C:2000:75], har EU-domstolen slagit fast att ett E 101-intyg, som har utfärdats av en behörig institution i en medlemsstat, är bindande för institutioner för social trygghet i andra medlemsstater, även om detta intyg innehåller felaktigheter. Är detta avgörande tillämpligt även i sådana fall som de här aktuella, i vilka lagvalsreglerna i [förordningen nr 1408/71] inte gäller?

2)      Är det för svaret på denna fråga av betydelse att den behöriga myndighetens avsikt inte var att utfärda ett E 101-intyg, men att den av administrativa skäl medvetet och avsiktligt använde dokument, vilka, att döma av format och innehåll, framstod som E 101-intyg och den berörda parten trodde, och också hade skälig anledning att tro, att han hade fått ett sådant intyg?”

11.      I mål C-197/14, väckte T.A. van Dijk talan vid Rechtbank te ’s-Gravenhage, vars dom överklagades av honom till Gerechtshof te ’s-Gravenhage. Han fullföljde sin talan till Hoge Raad. Gerechtshofs dom överklagades även anslutningsvis av Staatssecretaris van Financiën (Statssekreteraren i finansdepartementet). I kölvattnet av beslutet att begära ett förhandsavgörande i mål C-72/14, beslöt Hoge Raad den 28 mars 2014 att förklara målet vilande och hänskjuta följande frågor till domstolen:

”1)      Är Hoge Raad der Nederlanden i egenskap av högsta nationella domstol skyldig att, när en lägre nationell domstol har begärt ett förhandsavgörande från EU-domstolen, också begära ett sådant förhandsavgörande eller ska domstolen invänta svaret på den lägre domstolens fråga, även om Hoge Raad anser att den korrekta tillämpningen av unionsrätten på den aktuella punkten är så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel om hur frågan ska besvaras?       

2)      Om den första frågan besvaras jakande, är de nederländska myndigheterna för social trygghet då bundna av ett E 101-intyg som har utfärdats av en annan medlemsstats myndigheter, även när fallet rör en rhenskeppare och lagvalsreglerna i förordning nr 1408/71, till vilka hänvisning görs i intyget, enligt artikel 7.2 a i förordningen inte är tillämpliga?”

12.      I mål C-72/14 har skriftliga yttranden inkommit från X, den nederländska och den tjeckiska regeringen samt från kommissionen. I mål C-197/14 har skriftliga yttranden inkommit från T.A. van Dijk, den nederländska, den tyska och den grekiska regeringen samt från kommissionen.

13.      Mål C-72/14 och mål C-197/14 förenades genom beslut den 24 februari 2014. Enligt artikel 76.2 rättegångsreglerna beslöt domstolen samma dag att inte hålla förhandling.

III – III – Bedömning

A –    Inledande anmärkningar

14.      I de aktuella målen uppkommer två helt olika frågor. Min bedömning kommer därför att delas upp i två delar. Jag ska till att börja med behandla den materiella frågan om ömsesidigt erkännande av E 101-intyg och intygens bindande verkan. Först därefter kommer jag att ta upp Hoge Raads första fråga angående innebörden av doktrinen om acte clair.

15.      Jag tillstår att Hoge Raads andra fråga, angående ömsesidigt erkännande av E 101-intyg, har ställts endast under förutsättning att domstolen besvarar dess första fråga på så sätt att Hoge Raad enligt artikel 267.3 FEUF har skyldighet att hänskjuta saken till domstolen. Att lämna ett svar endast på Hoge Raads första fråga skulle emellertid inte vara till hjälp för Gerechtshof te ’s-Hertogenbosch att lösa den pågående tvisten där och det står den domstolen fritt att begära ett förhandsavgörande utan hinder av en högre domstols rättspraxis.(5) Jag anser därför att det under alla omständigheter är nödvändigt att ge ett svar på den materiella frågan om social trygghet.

B –    Den första frågan: Ömsesidigt erkännande av E 101-intyg

1.      Inledande synpunkter

16.      Jag ska behandla frågorna 1 och 2 i mål C-72/14 och fråga 2 i mål C-197/14 tillsammans. Bakgrunden är den situation som uppkommer när myndigheterna i en medlemsstat för en försäkrad person felaktigt har utfärdat ett E 101-intyg, enligt vilket vederbörande omfattas av lagstiftningen för social trygghet i denna medlemsstat. De hänskjutande domstolarna önskar genom frågorna i huvudsak få klarlagt i huruvida myndigheterna i en annan medlemsstat är skyldiga att erkänna ett sådant intyg, även om den lagstiftning för social trygghet som är tillämplig på den försäkrade personen samordnas genom ett av de folkrättsliga instrument som räknas upp i artikel 7 i förordning nr 1408/71, in casu Rhenskepparöverenskommelserna. I fråga 2 i mål C-72/14 antyds att svaret kan bero på huruvida det felaktiga utfärdandet av E 101-intyget har skett med eller utan avsikt.

17.      X och T.A. van Dijk är, liksom den tjeckiska regeringen och kommissionen, av uppfattningen att ett E 101-intyg som har utfärdats av en medlemsstat under dessa omständigheter, är bindande för myndigheterna i en annan medlemsstat. Endast den nederländska regeringen har framfört en annan åsikt (den tyska och den grekiska regeringen har inte behandlat denna första fråga).

18.      Såsom jag har anfört inledningsvis visar det sig att den springande punkten i denna första huvudfråga om social trygghet är huruvida undantag som är tillåtet enligt artikel 7 i förordning nr 1408/71 även ”samordnar” den lagstiftning för social trygghet som är tillämplig på försäkrade personer enligt vissa folkrättsliga bestämmelser. Kommissionen i synnerhet har ansett att så är fallet. Eftersom frågan enligt kommissionens uppfattning faller inom förordningens tillämpningsområde, har kommissionen dragit slutsatsen att principen om ömsesidigt erkännande också är tillämplig.

19.      Jag ansluter mig för egen del inte till denna uppfattning.

20.      Huruvida ett E 101-intyg ska erkännas beror självfallet på om det över huvud taget var lagligen möjligt att utfärda det, vilket i sin tur beror på om förordning nr 1408/71 var tillämplig. Innan vi påbörjar denna analytiska kryssning, är det emellertid viktigt att göra helt klart vad domstolen inte har ombetts att ta ställning till.

21.      För det första har domstolen inte ombetts att bestämma vilken lagstiftning för social trygghet som faktiskt är tillämplig på X och T.A. van Dijk – det vill säga att avgöra frågan huruvida luxemburgsk eller nederländsk lag är tillämplig på dessa personer. Det får förstås mot bakgrund av att domstolen saknar behörighet att tolka (de eventuellt tillämpliga) Rhenskepparöverenskommelserna, särskilt artikel 11.2, eftersom hithörande bestämmelser inte har beslutats av unionens institutioner.(6)

22.            För det andra gäller av samma skäl och även mot bakgrund av fast rättspraxis, enligt vilken det ankommer på de nationella domstolarna att inhämta och bedöma alla relevanta fakta och tillämpa lagstiftningen på dem, att domstolen inte kan avgöra huruvida X och T.A. van Dijk var rhenskeppare. Domstolens svar kommer därför helt enkelt att grundas på antagandet att så är fallet – en fråga som det ankommer på de hänskjutande domstolarna att kontrollera.(7)

23.            Med detta som utgångspunkt anser jag att svaret på den materiella frågan om social trygghet följer av en vederbörlig tolkning av artiklarna 6 och 7 i förordning nr 1408/71 mot bakgrund av domstolens rättspraxis.

2.      2. Bedömning

a)      Frågan om förordning nr 1408/71 är tillämplig

24.            Det är fast rättspraxis att artikel 6 i förordning nr 1408/71, både vad gäller de personer och de sakområden som den behandlar, ersätter bestämmelserna i alla konventioner om social trygghet mellan två eller flera medlemsstater (eller mellan två eller flera medlemsstater och ett tredjeland eller flera när det gäller det inre förhållandet mellan medlemsstaterna). Detta ersättande är tvingande och tillåter inte några andra undantag än de som uttryckligen föreskrivs i förordningen.(8)

25.            I artikel 7 i förordning nr 1408/71 specificeras vissa av de ovan angivna undantagen. I artikel 7.2 föreskrivs att vissa avtal (bland annat Rehnskepparöverenskommelserna) ”skall … fortfarande gälla”, utan hinder av bestämmelserna i artikel 6. Det är värt att notera att domstolen har slagit fast att en bestämmelse i ett internationellt avtal, vilken uppfyller förutsättningarna i artikel 7, ”fortfarande är tillämplig utan hinder av att förordning nr 1408/71 har antagits och … fortsätter att gälla med avseende på alla situationer som den omfattar”.(9)

26.            Domstolen har inte tidigare tolkat artikel 7.2 a i förordning nr 1408/71. I föreliggande rättspraxis angående artikel 7.2 i förordningen och särskilt den samlade effekten av artiklarna 6 och 7.2 c(10) på bilaterala konventioner som har slutits mellan medlemsstater(11) tycks någon vikt inte ha lagts vid det förhållandet att förordning nr 1408/71 i sig innehåller ”lagvalsreglerna” – denna fråga verkar helt enkelt inte ha varit tvistig. Två domar bedöms ändå vara av visst intresse här.

27.            Domstolen fastslog i dom Grana-Novoa(12) att konventioner om social trygghet, som har slutits mellan en enda medlemsstat och ett eller flera tredjeländer, inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71. Det skulle emellertid vara fel att tolka den domen på så sätt att den e contrario innebär att konventioner som har slutits mellan minst två medlemsstater (och möjligen en eller flera icke medlemsstater i den mån relationerna mellan medlemsstater berörs) alltid skulle falla inom dess tillämpningsområde. Domstolen tillade för säkerhets skull i domen att förordningen ”innehåller vissa uttryckliga reservationer när det gäller dess tillämpning på konventioner som slutits mellan två eller flera medlemsstater ”.(13) När en sådan reservation blir aktuell, har jag svårt att se någon skillnad mellan de ovan nämnda konventionstyperna.

28.            Vidare behandlades i domen Callemeyn(14) en speciell situation, som gällde bland annat artikel 7.1 b i förordning nr 1408/71. I denna bestämmelse föreskrivs att förordningen inte påverkar skyldigheter som följer av den europeiska interimsöverenskommelsen om social trygghet som har slutits mellan Europarådets medlemsstater den 11 december 1953. Eftersom dessa multilaterala överenskommelser uttryckligen medgav undantag, ifall det var mer gynnsamt för den berättigade, slog domstolen fast att tillämpning av förordning nr 1408/71 inte stred mot artikel 7.1 b i den mån så var fallet.(15) Det var därför i högsta grad den europeiska interimsöverenskommelsen om social trygghet som utlöste förordningens tillämpning, och inte tvärtom.

29.            Kommissionen har ändå till stöd för sin ståndpunkt åberopat domen Torrekens.(16) I den domen konstaterade domstolen att föregångaren till förordning nr 1408/71, nämligen förordning nr 3(17), ”fortfarande är tillämplig i den mån dessa konventioner inte hindrar dess tillämpning”. Kommissionen har härav dragit slutsatsen att domstolen kan antas ha bekräftat en princip om en kombinerad tillämpning av reglerna i förordning nr 1408/71 och reglerna i tillämpliga internationella avtal.

30.            Domstolens konstateranden i domen Torrekens gällde förvisso en liknande bestämmelse i förordning nr 3. Även om man antar att konstaterandena är tillämpliga på artiklarna 6 och 7 i förordning nr 1408/71, betvivlar jag emellertid att det skulle ha den effekt som kommissionen har gjort gällande. Om det i ett E 101-intyg, som har utfärdats enligt förordning nr 1408/71, som tillämplig lagstiftning anges en annan lagstiftning än den som följer av Rhenskepparöverenskommelserna, skulle dessa överenskommelser helt säkert stå i vägen för en tillämpning av förordning nr 1408/71. Omvänt kan jag inte förstå hur den ändamålsenliga verkan med förordning nr 1408/71 skulle äventyras, om medlemsstaterna hade rätt att inte erkänna E 101-intyg, när intygen har utfärdats enligt en viss av förordningen oberoende konvention om social trygghet.

31.            Jag är inte heller övertygad av kommissionens argument att det är enbart med stöd av artikel 7.2 a i förordning nr 1408/71 som Rhenskepparöverenskommelserna fortfarande är tillämpliga. Även om detta otvivelaktigt är korrekt från formell synpunkt, är det, bildligt talat, detsamma som att gå in genom en dörr och genast gå ut genom en annan. Enligt min mening handlar frågan snarare om lagstiftningsteknik än om något annat och bör inte tillmätas avgörande vikt.

32.            För att belysa denna sista punkt är ett exempel på sin plats. Om man antar att den tillämpliga lagstiftningen vid ett multinationellt affärsförfarande ska beslutas enligt en lagvalskonvention, exempelvis Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser,(18) innebär detta inte att allmänna principer i internationell rätt fortsätter att vara tillämpliga på den materiella lösningen av den underliggande tvisten, när den relevanta nationella lagstiftningen väl har bestämts. För att följa upp detta exempel – men denna gång med användning av förordning nr 593/2008(19) i stället – kräver samma logik att förordningen inte i sig utlöser en tillämpning av allmänna unionsrättsliga principer i den underliggande tvisten i och med att den nationella lagstiftningen har bestämts i enlighet med förordningen. Den omständigheten att lagvalet regleras enligt en förordning är följaktligen i själva verket oväsentligt.

33.            Slutligen visar sig min föreslagna tolkning få stöd vid en jämförelse med den reglering som genomfördes genom förordning nr 883/2004(20) (den förordningen är dock inte tillämplig i tiden vad gäller de nationella målen). Genom artikel 8 i nämnda förordning, med rubriken ”Förhållandet mellan denna förordning och andra samordningsinstrument”, sammanslogs artiklarna 6 och 7 i förordning nr 1408/71, dock med en betydande skillnad, nämligen att uppräkningen av multilaterala konventioner i artikel 7.1 och 7.2 a och b i förordning nr 1408/71 togs bort. I artikel 16.1 i förordning nr 883/2004, med rubriken ”Undantag från bestämmelserna i artiklarna 11–15”, föreskrivs att två eller flera medlemsstater, dessa medlemsstaters behöriga myndigheter eller de organ som utses av dessa myndigheter får komma överens om att föreskriva undantag från bestämmelserna i artiklarna 11–15 till förmån för vissa personer eller persongrupper. Såsom kommissionen har konstaterat i sina yttranden har de medlemsstater, som även är avtalsparter i Rehnskepparöverenskommelserna, slutit en sådan överenskommelse.(21) Denna ändrade lagstiftning tyder på att den samordning som har uppnåtts genom Rehnskepparöverenskommelserna hädanefter väl kan falla inom tillämpningsområdet för Avdelning II i förordning nr 883/2004, med rubriken ”Fastställande av tillämplig lagstiftning”.

34.            Kommissionen har emellertid anfört att resultatet enligt förordning nr 883/2004 skulle ha blivit detsamma som tidigare enligt förordning nr 1408/71. Även om man med rätta kan ställa frågan om förordning nr 883/2004 upprätthåller status quo eller om den ändrar den tidigare regleringen på denna punkt, finner jag det talande att de ovan nämnda medlemsstaterna tidigare inte har åberopat artikel 17 i förordning nr 1408/71, vars ordalydelse är nästan identisk med den i artikel 16 i förordning nr 883/2004. Om domstolen således anser att den reglering som har fastställts i förordning nr 883/2004 endast bekräftar status quo, bör de nu aktuella målen, i enlighet med de argument som framförs nedan, behandlas på samma sätt som mål som omfattas av Avdelning II i förordning nr 1408/71.(22) Detta skulle leda till att en tillämpning av principerna i domen FTS(23) utlöstes. De (omformulerade) tolkningsfrågorna bör under dessa omständigheter besvaras jakande.

35.            Min principiella inställning är dock fortfarande att X och T.A. van Dijk, under förutsättning att de är rehnskeppare, inte faller inom tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71.

b)      Konsekvenser för E 101-intygen

36.            Som en följd av mitt ställningstagande beträffande tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 föreslår jag som svar till de hänskjutande domstolarna att E 101-intyg, som har utfärdats av luxemburgska myndigheter och i vilka den luxemburgska lagstiftningen för social trygghet har angetts som tillämplig på X och T.A. van Dijk, saknar rättslig verkan.

37.            Unionen grundas på rättsstatsprincipen. Principen om tilldelade befogenheter utgör en del av unionens konstitutionella struktur och är av yttersta betydelse. När institutioner eller organ i unionen saknar juridisk kompetens, saknar varje ”handling” som de utfärdar på dessa områden rättslig verkan. Detsamma gäller åtgärder som vidtas enligt unionsrätten av de myndigheter i medlemsstaterna, som är ansvariga för att säkerställa det praktiska genomförandet av unionspolitiken. Detta är fallet här, eftersom de ifrågavarande intygen har utfärdats av de behöriga luxemburgska myndigheterna enligt förordning nr 1408/71 och förordning nr 574/72(24) i syfte att ange den tillämpliga lagstiftningen om social trygghet.

38.            Av samma anledning och som svar på fråga 2 i mål C-72/14 saknar det, enligt min uppfattning, betydelse huruvida den myndighet som utfärdade E 101-intyget gjorde det av bekvämlighetsskäl eller av andra skäl.

39.            Jag är därför enig med Nederländernas regering om att de E 101-intyg, som har utfärdats under sådana omständigheter som i de nu aktuella målen, inte har någon bindande verkan. Denna ståndpunkt ändras inte av domen FTS,(25) som också handlade om en behörig myndighet i en medlemsstat som vägrade att erkänna ett E 101-intyg, vilket hade utfärdats av myndigheter i en annan medlemsstat. Där var tvisten begränsad till frågan om vilken bestämmelse i Avdelning II i förordning nr 1408/71 som rätteligen angav den lagstiftning om social trygghet som var tillämplig på de berörda arbetstagarna – det vill säga till en fråga inom ramen för den samordning som föreskrivs enligt förordningen.

40.            Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen besvarar frågorna 1 och 2 i mål C-72/14 och fråga 2 i mål C-197/14 på följande sätt. När myndigheterna i en medlemsstat har utfärdat ett E 101-intyg för en försäkrad person, i vilket lagstiftningen för social trygghet i den medlemsstaten har angetts som tillämplig på denna person, men den tillämpliga lagstiftningen för social trygghet rätteligen ska samordnas genom Rhenskepparöverenskommelserna – en fråga som det ankommer på de hänskjutande domstolarna att kontrollera – ska artikel 7.2 a i förordning nr 1408/71 tolkas på så sätt att myndigheterna i en annan medlemsstat inte är skyldiga att erkänna detta intyg.

c)      Synpunkter i andra hand

41.            För den händelse att domstolen inte delar min uppfattning om tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71, krävs viss ytterligare utläggning.

42.            Även om artiklarna 6 och 7 i förordning nr 1408/71 ska tolkas på så sätt att Rhenskepparöverenskommelsernas företräde (eller tillämplighet) följer av förordningen i sig och att förordningen således också är tillämplig, är det en öppen fråga vilken skillnad detta faktiskt gör. I artikel 7 föreskrivs att Rhenskepparöverenskommelserna fortfarande gäller. Det är i detta avseende tveksamt huruvida principen om ömsesidigt erkännande av E 101-intyg, såsom den har utformats i domen FTS,(26) innebär en förändring.

43.            Det kan naturligtvis inte tas för givet att ett intyg som har utfärdats felaktigt enligt Avdelning II i förordning nr 1408/71 skulle erkännas automatiskt när frågan rätteligen regleras i Avdelning I i förordningen, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”. Rättspraxis i kölvattnet av domen FTS har inte behandlat någon sådan situation.(27) Vad domstolen har klarlagt är den bristfälliga utformningen av Avdelning II i förordning nr 1408/71.(28) Såvitt ett E 101-intyg skapar en presumtion för att innehållet är riktigt, är det visserligen bindande för den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten.(29) Domstolen har emellertid även uttalat att den presumtion som är förknippad med ett intyg, som har utfärdats av den behöriga myndigheten i en medlemsstat, inte nödvändigtvis sträcker sig till förhållanden utanför tillämpningsområdet för Avdelning II i förordningen (även om ett E 101-intyg förvisso inte brukar användas för sådana ändamål).(30)

44.            I de här aktuella målen har E 101-intyg utfärdats av de behöriga luxemburgska myndigheterna, i vilka luxemburgsk lagstiftning för social trygghet har angetts som tillämplig på X och T.A. van Dijk. De behöriga nederländska myndigheterna har framfört invändningar. Kommissionen har, på grundval av den information som stått till dess förfogande, anfört att Rhenskepparöverenskommelsernas avtalsslutande parter, i avsaknad av formulär för ändamålet, av praktiska skäl utfärdar E 101-intyg, i vilka den tillämpliga lagstiftningen för social trygghet anges.(31) Eftersom domstolen emellertid måste grunda sitt svar på antagandet att båda männen är rhenskeppare – en omständighet som kommissionen inte har bestritt – och på att den inte är behörig att lösa tvister mellan avtalsparter angående den korrekta tolkningen av Rhenskepparöverenskommelserna (se punkterna 22 och 23 ovan), kan det beträffande de nu aktuella målen tas för givet att Avdelning II i förordning nr 1408/71 inte är tillämplig. De luxemburgska intygen bör följaktligen inte tillmätas större vikt än vilken som helst annan bestyrkt handling som har utfärdats av en behörig institution i en medlemsstat beträffande en fråga som faller utanför Avdelning II i förordningen. Möjligheten att ett sådant intyg av praktiska skäl kan vara försett med samma symboler som ett E 101-intyg föranleder inte någon annan ståndpunkt.

45.            Om domstolen finner att frågan faller inom tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71, vidhåller jag därför det svar, som har föreslagits i punkt 41 ovan.

C –    Den andra frågan: Gränserna för doktrinen om acte clair

1.      Inledande synpunkter

46.            Fråga 1 i mål C-197/14 aktualiserar viktiga frågeställningar med avseende på doktrinen om acte clair. Mot bakgrund av den omfattande litteraturen i ämnet, behöver denna doktrin inte någon närmare presentation. Domstolen har här specifikt ombetts tolka kravet att ”den nationella domstolen ... måste ... vara övertygad om att saken är lika uppenbar för domstolarna i de övriga medlemsstaterna … [som] för [EU]-domstolen.”.(32) Hoge Raads huvudfråga är följande: Är det omöjligt för en domstol i sista instans att tillämpa doktrinen om acte clair, när en domstol i lägre instans i samma medlemsstat har hänskjutit en identisk eller liknande unionsrättslig fråga till domstolen?

47.            Hoge Raad har befarat att ett jakande svar på fråga 1 i mål C-197/14 skulle innebära att en domstol i högsta instans i en medlemsstat, som vill upphäva en dom av en domstol i lägre instans, på grund av att den tolkar unionsrätten på ett annat sätt än den lägre domstolen, blir tvungen att i varje sådant mål först inhämta domstolens uppfattning i saken.

48.            T.A. van Dijk har anfört att villkoren i doktrinen om acte clair inte är uppfyllda i de nationella målen. Enligt hans uppfattning är det hursomhelst tillräckligt för en domstol i sista instans att avvakta domstolens svar på en lägre domstols begäran om förhandsavgörande. Den grekiska regeringen och kommissionen har i huvudsak delat hans uppfattning.

49.            Den nederländska regeringen har anfört att enbart det faktum att en domstol i en medlemsstat har begärt vägledning av domstolen i sig inte automatiskt betyder att det finns ”rimligt tvivel” i den innebörd som avses i rättspraxis. Den tyska regeringen, som i huvudsak är av samma åsikt, har vidare hävdat att kvalitén på den lägre domstolens tolkning borde beaktas och att det skulle vara oacceptabelt om ett uppenbart inkorrekt ställningstagande av en lägre instans kunde sätta stopp för den processeffektivitet som har uppnåtts genom doktrinen om acte clair.

50.            Till att börja med vill jag erinra om att artikel 267.3 FEUF har som särskilt ändamål att förhindra att det i någon medlemsstat uppstår inhemsk rättspraxis som inte står i överensstämmelse med unionsrättsreglerna.(33) Detta återspeglas i dess ordalydelse, som lämnar ringa manöverutrymme åt nationella domstolar i sista instans.

51.            Genom domen Cilfit m.fl.(34) fick emellertid nationella domstolar i sista instans – i egenskap av högsta domstolar ansvariga för den decentraliserade tillämpningen av unionsrätten(35) – möjlighet att under vissa omständigheter själva ta ansvar för att lösa en unionsrättslig fråga.

52.            Att de villkor som ställs upp i doktrinen om acte clair inte är någonting för den försiktigt lagde framgår vid första ögonkastet. Huvudvillkoret att ”den korrekta tillämpningen av [unions]rätten” är ”så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel om hur frågan skall avgöras” är inte löst formulerat. Detta villkor är dessutom dubbelt. För det första: Den nationella domstolen i högsta instans ”måste vara övertygad om att saken är lika uppenbar för domstolarna i de övriga medlemsstaterna … [som] för [EU]-domstolen”. För det andra: Unionsrättens särdrag måste beaktas.(36) Detta föranledde en kommentator att, inte långt efter tillkomsten av doktrinen om acte clair, beteckna den som ”unikt snäv”, ”ett taktiskt drag” och som ett verktyg för ”att utvidga och stärka [domstolens] kontroll”.(37)

53.            Även inom domstolen har uttryckssättet i domen Cilfit m.fl.(38) beskrivits som ”otydligt”.(39) Vidare har en ännu mera omfattande kritik framförts med avseende på skyldigheten att hänskjuta som sådan, varvid doktrinen har satts in i det sammanhang, utifrån vilket den bör förstås. I exempelvis ett mål, som gällde frågan huruvida vissa damplagg vid tulltaxering skulle klassificeras som pyjamas, har generaladvokaten Jacobs i ett berömt uttalande föreslagit att denna skyldighet borde radikalt reformeras genom en större återhållsamhet från domstolens sida.(40) Generaladvokaten. Ruiz-Jarabo Colomer har gått så långt att han har jämfört skyldigheten att hänskjuta med Sisyfosmyten.(41) Generaladvokaten Tizzano har däremot förespråkat att doktrinen om acte clair upprätthålls som den är, även om doktrinens kriterier enligt hans uppfattning inte är ofelbara.(42)

54.            Ur ett bredare perspektiv har med tiden många farhågor om en formell skyldighet att hänskjuta lyckligtvis undanröjts. För att ta det i kronologisk ordning var domstolen, redan långt före domen Cilfit m.fl,(43) snabb att klargöra att artikel 267.3 FEUF hade sina gränser. Målet Da Costa m.fl. handlade om frågor som var ”praktiskt taget likalydande med en fråga som redan varit föremål för ett förhandsavgörande i ett liknande fall”. Domstolen fastslog i sin dom att i en sådan situation kan ”grunden för denna skyldighet [att hänskjuta] bortfalla […] och skyldigheten på så sätt förlora sitt innehåll”(44) och bekräftade härigenom domars prejudikatsvärde. Detta är emellertid inte den enda domen före domen Cilfit m.fl som uttrycker en praktisk tolkning av ifrågavarande skyldighet.(45)

55.            När generaladvokaten Capotorti några år senare varnade domstolen för att erkänna doktrinen om acte clair(46) såsom en del av unionsrätten och därigenom vattna ur skyldigheten att hänskjuta, godtog domstolen, som bekant, inte denna ståndpunkt.

56.            Ett sista rättsfall(47) är ytterligare ett bevis på att skyldigheten att hänskjuta har modifierats – vissa skulle kanske säga eroderat sakta men säkert över tid. I domen Intermodal Transports fastslog domstolen att den omständigheten att administrativa myndigheter kan ha en avvikande uppfattning om vad som är den korrekta tillämpningen i ett mål som pågår i en domstol i högsta instans, inte hindrar den domstolen från att åberopa doktrinen om acte clair.(48)

57.            Det är emellertid obestridligen så att domstolen inte har varit lika flexibel när det har handlat om att bedöma unionsrättsakters giltighet. Domstolen beslutade i domen Gaston Schul, trots generaladvokatens starka motargument, att de skäl som kan befria nationella domstolar i sista instans från deras skyldighet enligt artikel 267.3 FEUF inte är tillämpliga på frågor om unionsrättsakter.(49) Utgången blev denna, fastän domstolen i ett tidigare mål hade beslutat att motsvarande bestämmelser i en jämförbar unionsrättslig författning var ogiltiga.

58.            Jag har lagt grunden och ska nu utreda den fråga som har ställts till domstolen av Hoge Raad.

2.      Bedömning

a)      Är acte clair utesluten när en domstol i lägre instans i samma medlemsstat har begärt att domstolen ska uttala sig i en liknande fråga?

59.            Jag har ovan erinrat om att skyldigheten att begära förhandsavgörande enligt artikel 267.3 FEUF med tiden har mjukats upp. Mot bakgrund härav frågar jag mig om det inte skulle vara lämpligt att domstolen nu bringade ett, så att säga, mått av klarhet i doktrinen om acte clair.

60.            Jag är personligen av den bestämda uppfattningen att en nationell domstol i sista instans inte är förhindrad att tillämpa doktrinen om acte clair, enbart på grund av att en domstol i lägre instans i samma medlemsstat har hänskjutit en identisk eller liknande fråga till domstolen. Tre underliggande förutsättningar förklarar varför det förhåller sig så.

61.            För det första har tiderna, i strukturellt hänseende, förändrats radikalt sedan domen Cilfit m.fl. meddelades. År 1982 bestod Europeiska ekonomiska gemenskapen av tio medlemsstater med sju officiella arbetsspråk. År 2015 är unionen emellertid mera sofistikerad med över 28 rättssystem, 24 officiella arbetsspråk, mycket vidare kompetensområden och, som en klar förändring till följd av Lissabonfördraget, med en större betoning på de nationella (högsta) domstolarnas roll enligt artikel 19.2 FEU. Om man skulle tvingas hålla fast vid en strikt tolkning av rättspraxis, skulle det på sin höjd vara lika troligt att träffa på en ”riktig” acte clair-situation som att stöta ihop med en enhörning.

62.            För det andra har systemet för kontroll rörande artikel 267.3 FEUF också utvecklats. Kommissionen medger att den har en skyldighet att granska det sätt på vilket nationella domstolar i sista instans tillämpar doktrinen om acte clair.(50) Dessutom meddelades domen Cilfit m.fl. nästan ett decennium före domen Francovich m.fl.(51) Domen Köbler(52) skulle komma att meddelas gott och väl 20 år senare. EU-domstolen(53) – och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen)(54) – är regelmässigt upptagna av förfaranden som handlar om åsidosättande av skyldigheten att begära förhandsavgörande enligt artikel 267.3 FEUF.

63.            För det tredje är den enkla sanningen att nationella domstolar i sista instans i praktiken (explicit eller implicit) inte utesluter möjligheten att tillämpa doktrinen om acte clair även om det framförs skilda uppfattningar i de överklagade avgörandena eller av en minoritet i den dömande sammansättningen.(55) Jag anser att det med hänsyn härtill vore oklokt om domstolen upprätthöll ytterst snäva tolkningar av villkoren för denna doktrins tillämpningsområde. Det skulle strida både mot verkligheten och mot den samarbetsanda som utmärker förhållandet mellan EU-domstolen och de nationella (högsta) domstolarna.

64.            För att återgå till den i detta mål aktuella frågan, har domstolen inte ombetts att klarlägga vare sig begreppet ”tvivel” (bortsett från ”rimligt tvivel”) eller begreppet ”det uppenbara”. Det framgår av ordalydelsen i begäran om förhandsavgörande i mål C-197/14 att Hoge Raad inte hyser något tvivel om hur den ska besluta i det mål som pågår där.(56) Domstolen har endast ombetts att klargöra huruvida den omständigheten att en domstol i lägre instans uttrycker tvivel i praktiken innebär att en domstol i sista instans, i konsekvens härmed, också ska hysa tvivel. Följden av den lägre domstolens betänkligheter skulle i så fall bli att domstolen i högsta instans inte längre kan ta på sig ansvaret att själv lösa en unionsrättslig fråga.

65.            Såsom generaladvokaten Stix-Hackl emellertid tidigare har konstaterat, motsägs det uppenbara vid en riktig tolkning inte generellt av det förhållandet att det finns två tolkningar.(57)

66.            Uttrycket ”den nationella domstolen [måste …] vara övertygad om att saken är lika uppenbar för domstolarna i de övriga medlemsstaterna … [som] för [EU]-domstolen” bör, som jag förstår det, tolkas i samma ljus som övriga villkor som räknas upp av domstolen i domen Cilfit m.fl. (se punkt 53 ovan). Villkoret kan följaktligen inte förstås i absoluta termer. Det bör snarare ges innebörden att de domare, som deltar i den slutliga rättsinstansens avgörande av saken, måste vara uppriktigt övertygade om att andra domare skulle vara eniga med dem. De villkor som nämns i punkterna 16–20 i domen Cilfit m.fl. utgör en ”verktygslåda” för att bestämma om det kan finnas något rimligt tvivel eller inte. De ska ses som varningssignaler snarare än strikta kriterier och utgör, rätt tolkade, inte mer än sunt förnuft.(58) Till skillnad från vissa kommentatorer,(59) kan jag därför inte tolka domen Cilfit m.fl. på så sätt att rimliga tvivel kan mätas objektivt enbart genom en hänvisning till skilda tolkningsuppfattningar inom domarkåren. Domen Cilfit m.fl. gällde en situation där en nationell domstol i sista instans frågade domstolen huruvida det över huvud taget var tänkbart att det inte skulle finnas en skyldighet att hänskjuta en olöst unionsrättslig fråga till EU-domstolen. Domstolen besvarade denna fråga i princip jakande och försökte sedan ange de härmed förenade villkoren på ett sådant sätt att rättslig oenighet inte skulle uppstå. Å andra sidan sägs i domen Cilfit m.fl. ingenting om vilka slutsatser som ska dras om rättslig oenighet uppstår, vilket är fallet i de mål som nu ska bedömas.

67.            I detta avseende är det enligt min mening av mindre vikt om en eventuell avvikande uppfattning framförs av en domare i en annan medlemsstat eller av en domare i samma medlemsstat. Domstolen har när allt kommer omkring framhållit ”risken för skillnader i rättspraxis inom gemenskapen”(60). Mot bakgrund av att det speciella syftet med artikel 267.3 FEUF är att förhindra att det i någon medlemsstat uppkommer inhemsk rättspraxis som inte är förenlig med de unionsrättsliga reglerna, innefattar detta uttalande i princip ett inomstatligt scenario. En annan ståndpunkt skulle i själva verket knappast vara meningsfull med avseende på medlemsstater, som inom sitt territorium har områden med skilda rättssystem, såsom till exempel Förenade kungariket. Det framstår vidare som önskvärt att tillämpa ett gemensamt synsätt på relationen mellan nationella domstolar av lägre rang och domstolar i sista instans, även om dessa förvisso inte behandlas lika i samband med artikel 267 FEUF. Om en lägre domstol inte är bunden av ett avgörande av en nationell domstol i sista instans, som den lägre domstolen anser vara oförenligt med unionsrätten,(61) varför skulle domstolen i sista instans då vara bunden av en avvikande uppfattning som har framförts av en lägre domstol?

68.            I allt väsentligt kan min uppfattning därför sammanfattas på följande sätt. Om en nationell domstol i sista instans är tillräckligt säker på sin egen tolkning och tar på sig ansvaret (och eventuellt kritiken) för sin lösning av en unionsrättslig fråga utan hjälp av EU-domstolen, bör den ha rättslig möjlighet att göra det. I en sådan situation finns det emellertid ett aber, nämligen risken att talan kan väckas mot den medlemsstat, där vederbörande domstol i sista instans är belägen, för underlåtenhet att hänskjuta och/eller inkorrekt tillämpning av unionsrätten. Detta är en risk som denna domstol har att själv bedöma.(62)

b)      Finns det en skyldighet att invänta svaret på en lägre domstols begäran om förhandsavgörande?

69.            Även om jag inte anser att tvivel som uttrycks av en lägre domstol inom samma medlemsstat utesluter acte clair-tillämpning, har Hoge Raad i fråga 1, såsom den ställts, nämnt möjligheten att den själv skulle vara skyldig att hänskjuta en fråga till domstolen eller kanske måste invänta utfallet av en uppsättning fristående förfaranden för förhandsavgörande, som redan har utlösts genom en lägre domstols begäran om förhandsavgörande angående – som jag förmodar – i huvudsak samma unionsrättsliga fråga.

70.            I en sådan situation uppkommer vissa egendomligheter. En domstol i sista instans kan naturligtvis, oaktat en lägre domstols begäran om förhandsavgörande, fortfarande ha uppfattningen att det inte finns något rimligt tvivel vad gäller den korrekta tolkningen och att det inte är nödvändigt att tålmodigt invänta domstolens avgörande i frågan, vilket kan ta avsevärd tid. Jag kan förstå en sådan inställning.

71.            Det är fortfarande en öppen fråga huruvida nationella domstolar i sista instans under sådana omständigheter ändå är skyldiga att avvakta EU-domstolens avgörande på grund av den i artikel 4.3 FEU föreskrivna förpliktelsen att lojalt samarbeta med domstolen. Även om det är sällsynt att en rimlig tolkning av doktrinen om acte clair bedöms annorlunda i Luxemburg, går det inte att helt bortse från denna risk.

72.            Förpliktelsen om lojalt samarbete utgör dock inte en tydlig rättslig grund från vilken jag kan härleda en skyldighet att invänta resultatet av förfarandet vid domstolen. En fråga som har ställts av en lägre domstol kan till sist, till exempel, uppenbart falla utanför domstolens behörighetsområde eller avvisas på grund av att den inte uppfyller minimivillkoren i rättegångsreglerna. Tvisten kan också lösas genom förlikning under förfarandet vid domstolen. Att kräva att en domstol i sista instans ska vilandeförklara sitt mål skulle därför uppenbart äventyra såväl processeffektivitet som snabb rättskipning. Med detta sagt vill jag emellertid, med hänsyn till domen Köbler, inte utesluta möjligheten att det ibland kan vara klokare att invänta domstolens dom.

IV – Förslag till avgörande

73.            Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som har hänskjutits av Gerechtshof te ’s-Hertogenbosch och Hoge Raad (Nederländerna) på följande sätt:

–        När myndigheterna i en medlemsstat har utfärdat ett E 101-intyg för en försäkrad person, i vilket lagstiftningen för social trygghet i den medlemsstaten anges som tillämplig på denna person, men den tillämpliga lagstiftningen för social trygghet rätteligen ska samordnas genom överenskommelsen av den 27 juli 1950 om Rhenskepparnas sociala trygghet, ändrad den 13 februari 1961 och den 30 november 1979, (en fråga som det ankommer på de hänskjutande domstolarna att kontrollera), ska artikel 7.2 a i rådets förordning (EEC) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen tolkas på så sätt att myndigheterna i andra medlemsstater inte är skyldiga att erkänna intyget.

–        En nationell domstol i sista instans, som anser att den korrekta tillämpningen av unionsrätten i en fråga som den har att bedöma är så uppenbar att det inte finns något utrymme för rimligt tvivel, är inte skyldig att enligt artikel 267.3 FEUF begära ett förhandsavgörande av EU-domstolen enbart på grund av att en domstol i lägre instans i samma medlemsstat har begärt ett förhandsavgörande beträffande samma unionsrättsliga fråga.

1 –      Originalspråk: engelska.

2 –      Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57), i ändrad lydelse.

3 –      Överenskommelse av den 27 juli 1950 om Rhenskepparnas sociala trygghet, ändrad den 13 februari 1961 och den 30 november 1979.

4 –      I begäran om förhandsavgörande i mål C-72/14 hänvisas till en enhet som kallas både ”AAA” och ”AAAA”, vilket verkar vara ett rent misstag.

5 –      Se, för ett liknande resonemang, dom Elchinov (C-173/09, EU:C:2010:581, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

6 –      Se, bland annat, dom Torrekens, (C-28/68, EU:C:1969:17, punkt 6), jämförd med dom Brusse (C-101/83, EU:C:1984:187, punkt 11). Kommissionen har emellertid gjort gällande att X och T.A. van Dijk omfattades av luxemburgsk lagstiftning, oavsett om den bedömningen grundas på Rhenskepparöverenskommelserna eller förordning nr 1408/71.

7 –      Gerechtshof te ’s-Hertogenbosch har ansett att X var rhenskeppare. Hoge Raad har inte uttalat sig beträffande T.A. van Dijk.

8 –      Se dom Balazs och Casa Judeţeană de Pensii Cluj (C-401/13 och C-432/13, EU:C:2015:26, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

9 –      Se dom Hoorn (C-305/92, EU:C:1994:175, punkt 10).

10 –      I artikel 7.2 c i förordning nr 1408/71 föreskrivs att, utan hinder av artikel 6, ska fortfarande ”vissa bestämmelser i de konventioner om social trygghet som medlemsstaterna ingått före denna förordnings tillämpningsdatum, förutsatt att de är mer gynnsamma för förmånstagarna eller om de tillkommit av särskilda historiska omständigheter och deras verkan är tidsbegränsad, under förutsättning att dessa bestämmelser finns på förteckningen i bilaga III”, gälla.

11 –      Se, bland annat, dom Walder (C-82/72, EU:C:1973:62), dom Rönfeldt (C-227/89, EU:C:1991:52), dom Hoorn (C-305/92, EU:C:1994:175), dom Thévenon (C-475/93, EU:C:1995:371), dom Naranjo Arjona m.fl. (C-31/96– C-33/96, EU:C:1997:475), dom Gómez Rodríguez (C-113/96, EU:C:1998:203), dom Thelen (C-75/99, EU:C:2000:608), dom Kaske (C-277/99, EU:C:2002:74), dom Martínez Domínguez m.fl. (C-471/99, EU:C:2002:523), dom Habelt m.fl. (C-396/05, C-419/05 och C-450/05, EU:C:2007:810), dom Landtová (C-399/09, EU:C:2011:415), dom Wencel (C-589/10, EU:C:2013:303) samt dom Balazs och Casa Judeţeană de Pensii Cluj (C-401/13 och C-432/13, EU:C:2015:26).

12 –            C-23/92 EU:C:1993:339, punkterna 23–25.

13 –      Ibidem, punkt 25 (min kursivering). Se även dom Walder (C-82/72, EU:C:1973:62, punkterna 6 och 9).

14 –      187/73, EU:C:1974:57.

15 –      Ibidem, punkterna 18–21, som bekräftas i dom Frascogna (C-157/84, EU:C:1985:243, punkt 13).

16 –      28/68, EU:C:1969:17.

17 –      Förordning (EEG) nr 3 av den 25 september 1958 om social trygghet för migrerande arbetare (EGT 30, s. 561).

18 –      Öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, s. 1).

19 –      Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, s. 6).

20 –      Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, s. 1; rättelse EUT 2004 L 200, s. 1). Genom denna förordning upphävdes och ersattes förordning nr 1408/71 med verkan från det datum då förordning nr 883/2004 trädde i kraft (den 1 maj 2010).

21 –      Överenskommelse av den 23 december 2010 om undantag enligt artikel 16.1 i förordning nr 883/2004 beträffande tillämplig lagstiftning på rehnskeppare.

22 –      I domen Brusse, (C-101/83, EU:C:1984:187) slog domstolen fast att en arbetstagare åtnjöt rättigheter enligt förordning nr 1408/71 på grund av en bilateral överenskommelse, som träffats med stöd av artikel 17 i förordningen.

23 –      C-202/97, EU:C:2000:75.

24 –      Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, s. 1; svensk specialutgåva, område 5 volym 1, s. 106, i ändrad lydelse).

25 –      C-202/97, EU:C:2000:75.

26 –  C-202/97, EU:C:2000:75.

27 – Se dom Banks m.fl. (C-178/97, EU:C:2000:169), dom Herbosch Kiere (C-2/05, EU:C:2006:69) och dom Format Urządzenia i Montaże Przemysłowe (C-115/11, EU:C:2012:606).

28 –      Se, för ett liknande resonemang, dom Bouman (C-114/13, EU:C:2015:81, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

29 – Se, exempelvis, dom FTS (C-202/97, EU:C:2000:75, punkt 53).

30 –      Se, för ett liknande resonemang, dom Bouman (C-114/13, EU:C:2015:81, punkterna 25–27). Även i det målet anförde kommissionen utan framgång att de aktuella handlingarna hade bindande verkan, se generaladvokaten Szpunars förslag till avgörande i mål Bouman (C-114/13, EU:C:2014:123, punkt 28). Se även dom Adanez-Vega (C-372/02, EU:C:2004:705, punkt 48 jämförd med punkt 36).

31 –      Detta förhållande kan uppenbarligen inte klarläggas av domstolen. Det har emellertid inte undgått min uppmärksamhet att Adminstrative Centre for the Social Security of Rhine Boatmen har utfärdat vissa standardformulär i anslutning till Rehnskepparöverenskommelserna. Dessa formulär ingår som bilagor till beslut nr 2 av den 2 mars 1989, beslut nr 3 av den 13 oktober 1989 och beslut nr 5 av den 27 mars 1990 (ersatt av beslut nr 7 av den 26 juni 2007). Samtliga dessa formulär och beslut kan laddas ned från hemsidan tillhörig Central Commission for the Navigation of the Rhine (http://www.ccr-zkr.org).

32 –      Dom Cilfit m.fl. (C-283/81, EU:C:1982:335 punkt 16).

33 –      Se, bland annat, dom Hoffmann-La Roche (C-107/76, EU:C:1977:89, punkt 5) och dom Pedro IV Servicios (C-260/07, EU:C:2009:215, punkt 32).

34 –      283/81, EU:C:1982:335.

35 –      Se, för ett liknande resonemang, dom Parfums Christian Dior (C-337/95, EU:C:1997:517, punkt 25) och yttrande 1/09 från domstolen (EU:C:2011:123, punkterna 84–85).

36 –      Enligt domstolen består dessa i de juridiska texternas olika språkversioner samt användningen av en speciell terminologi och speciella tolkningsmetoder, se dom Cilfit m.fl. (C-283/81, EU:C:1982:335, punkterna 16–20).

37 –      Se Rasmussen, H.”The European Court’s ActeClair Strategy in C.I.L.F.I.T. Or: ActeClair, of Course! But What does it Mean?”, 9 EL Rev. (1984), s. 242–243.

38 –      283/81, EU:C:1982:335.

39 –      Se generaladvokaten Stix-Hackls förslag till avgörande i mål Intermodal Transports (C-495/03, EU:C:2005:215, punkt 84). Tidigare domaren Edward använde uttrycket ”inte idealiskt”, se Edward, D., ”CILFIT and Foto-Frost in their Historical and Procedural Context”, i Maduro, M. och Azoulai, L. (red.): ThePastandFutureofEULaw.TheClassicsofEULawRevisitedonthe50thAnniversaryoftheRomeTreaty2010, Hart, 2010, s. 179.

40 –      Se generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i mål Wiener SI, (C-338/95, EU:C:1997:352, särskilt punkterna 18–21).

41 –      Se generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande i mål Gaston Schul Douane-expediteur (C-461/03, EU:C:2005:415, punkterna 2–4).

42 –      Se generaladvokaten Tizzanos förslag till avgörande i mål Lyckeskog (C-99/00, EU:C:2002:108, punkterna 60–76, särskilt punkt 65).

43 –      283/81, EU:C:1982:335.

44 –      Förenade målen 28/62–30/62, EU:C:1963:6, punkt 38.

45 –      I domen Hoffmann-La Roche (C-107/76, EU:C:1977:89, punkterna 5 och 6) bekräftade domstolen att skyldigheten att begära ett förhandsavgörande inte är tillämplig på en domstol i sista instans vid ett interimistiskt förfarande, förutsatt att det står vardera parten fritt att inleda ett förfarande i huvudsaken, under vilket en begäran om förhandsavgörande kan göras till EU-domstolen. Se även dom Morson och Jhanjan(35/82 och 36/82, EU:C:1982:368, punkterna 9 och 10).

46 –      Se generaladvokaten Capotortis förslag till avgörande i mål Cilfit m.fl. (C-283/81, EU:C:1982:267, särskilt punkt 4).

47 –      Emellertid bör även nämnas domen Parfums Christian Dior, (C-337/95, EU:C:1997:517, punkt 30). Domstolen fastslog genom denna dom att en nationell domstol i sista instans, som enligt en bestämmelse i internationell lag är skyldig att hänskjuta en rättslig tolkningsfråga till en särskilt inrättad domstol (incasu Beneluxdomstolen), är befriad från skyldighet att begära ett förhandsavgörande enligt artikel 267.3 FEUF, förutsatt att den internationella domstolen enligt samma bestämmelse är skyldig att begära ett förhandsavgörande av EU-domstolen och faktiskt också gör det.

48 – C-495/03 EU:C:2005:552, punkt 35.

49 –      Se dom Gaston Schul Douane-expediteur (C-461/03, EU:C:2005:742, punkt 19).

50 –      Se Lenaerts, K., Maselis, I. och Gutman., K. (Nowak., J., red.): EU Procedural Law, första upplagan, Oxford 2014, s. 102, som återger kommissionsordföranden Thorns svar den 25 juli 1983 på en fråga i parlamentet (EGT C 268, s. 25) och kommissionens välkända talan om fördragsbrott mot kungariket Sverige angående Högsta domstolens påstådda åsidosättande av artikel 267.3 FEUF, motiverat yttrande 2003/2161 av den 13 oktober 2004, C(2004) 3899). Se även, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Tizzanos förslag till avgörande i mål Lyckeskog (C-99/00, EU:C:2002:108, punkt 65).

51 –      C-6/90 och C-9/90, EU:C:1991:428.

52 –      C-224/01, EU:C:2003:513. I domen hänvisas uttryckligen till skyldigheten att hänskjuta enligt artikel 267.3 FEUF, se punkt 55.

53 –      Se, implicit, dom kommissionen mot Spanien (C-154/08, EU:C:2009:695, punkterna 64–66, se även punkt 126) och, för ett liknande resonemang, yttrande 1/09 från domstolen (EU:C:2011:123, punkterna 84–87). Angående ett aktuellt exempel, se pågående mål C-160/14, Ferreira da Silva e Brito m.fl.

54 –      Europadomstolen har vid en rad tillfällen fastslagit att ”en nationell domstol, som i ett mål där det enligt nationell rätt saknas rättsmedel mot domstolens avgörande, vägrar att begära ett förhandsavgörande av EU-domstolen angående tolkningen av unionsrätten i den aktuella frågan, är skyldig att ange skälen härför mot bakgrund av de undantag som EU-domstolen har fastställt i rättspraxis. Den nationella domstolen är således skyldig att redovisa att den har funnit frågan irrelevant, att den unionsrättsliga bestämmelsen redan har tolkats av EU-domstolen eller att den korrekta tillämpningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel.” Se, exempelvis, Europadomstolens beslut av den 10 april 2012 i mål Vergauwen m.fl. mot Belgien (dec) (nr 4832/04, § 90, och där angiven rättspraxis) (icke officiell översättning).

55 –      Se, bland annat, avgöranden av House of Lords (Förenade kungariket) i mål Regina mot London Boroughs Transport Committee [1992] 1 CMLR 5, särskilt punkt 45; Court of Appeal (England and Wales) (Förenade kungariket) i mål Mighell mot Reading & Another [1998] EWCA Civ 1465, punkt 35; House of Lords i mål Three Rivers DV mot Bank of England (No 3) [2000] 3 CMLR 205; Högsta domstolen, Sverige, NJA 2004, s. 735; Vestre Landsret (Danmark), i egenskap av sista instans i UfR [2007] 54, som överlämnats av Højesteret (Danmark) genom beslut i extraordinär ordning (UfR [2011], 539), till följd av domen Mickelsson och Roos (C-142/05, EU:C:2009:336); Supreme Court (Förenade kungariket) i mål The Office of Fair Trading mot National plc m.fl. [2009] UKSC 6, särskilt punkt 49, och de portugisiska beslut som är centrala i domstolens pågående mål C-160/14, Ferreira da Silva e Brito m.fl.

56 –      Hoge Raad har hänvisat till sin egen rättspraxis, särskilt dom av den 11 oktober 2013, nr 12/04012 (HR:2013:CA0827), i vilken den fastslog att någon betydelse inte kunde tillmätas ett E 101-intyg, som hade utfärdats för en rhenskeppare. T.A. van Dijk har även åberopat Hoge Raads dom av den 9 december 2011, nr 10/03927 (HR:2011:BQ2938), med en förmodligen liknande bedömning av ett E 106-intyg.

57 –      Se generaladvokaten Stix-Hackls förslag till avgörande i mål Intermodal Transports (C-495/03, EU:C:2005:215, punkt 110).

58 –      Angående samma uppfattning, se Edward, D., ovan angivet arbete, s. 178.

59 –      Se, särskilt, Broberg, M., och Fenger, N., Preliminary References to the European Court of Justice, andra upplagan, 2014, Oxford, s. 240–246.

60 –      Se dom Intermodal Transports (C-495/03, EU:C:2005:552, punkt 33). Min kursivering.

61 –      Dom Elchinov (C-173/09, EU:C:2010:581, punkt 27 och där omnämnd rättspraxis).

62 –      Se, för ett liknande resonemang, dom Intermodal Transports (C-495/03, EU:C:2005:552, punkt 37). Nya exempel på nationella avgöranden i kölvattnet av en sista domstolsinstans vägran att hänskjuta en fråga till EU-domstolen är Sofiysky gradski sad (Sofias stadsdomstol) (Bulgarien), dom av den 3 januari 2014 i mål nr 1782/2013, Pretsiz 2 EOOD mot bulgariska staten; Ustavno sodišče Republike Slovenije (konstitutionsdomstol) (Slovenien), dom av den 21 november 2013 (SI:USRS:2013:Up.1056.11); Alkotmánybíróság (konstitutionsdomstol) (Ungern), beslut av den 19 maj 2014 i mål nr 3165/2014 samt Bundesverfassungsgericht (konstitutionsdomstol) (Tyskland), beslut av den 28 augusti 2014 i mål nr 2 BvR 2639/09.