Available languages

Taxonomy tags

Info

References in this case

References to this case

Share

Highlight in text

Go

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
DÁMASO RUIZ-JARABO COLOMER
föredraget den 14 oktober 2003(1)


Mål C-334/02



Europeiska gemenskapernas kommission
mot
Republiken Frankrike



Talan om fördragsbrott – Frankrike – Frihet att tillhandahålla tjänster och fri rörlighet för kapital – Inkomstskatt – Avkastning av kapital i form av lös egendom – Möjlighet för den skattskyldige att välja mellan beskattning eller en definitiv källskatt enligt schablon – Undantag för avkastning som betalas av personer och företag som är bosatta eller etablerade i andra medlemsstater






1.       I den franska lagen om inkomstskatt för fysiska personer medges att avkastningen på vissa investeringar undantas från beskattning, om den skattskyldige väljer ett avdrag vid inkomstkällan, förutsatt att den som är skyldig att betala nämnda avkastning är bosatt eller etablerad i Frankrike.

2.       Europeiska gemenskapernas kommission har med stöd av artikel 226 andra stycket EG yrkat att domstolen skall fastställa att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 49 EG och 56 EG genom att upprätthålla denna lagstiftning.

I – Direkt beskattning och friheten att tillhandahålla tjänster och den fria rörligheten för kapital

3.       Den direkta beskattningen omfattas av medlemsstaternas behörighet, och dessa skall tillämpa denna beskattning med beaktande av bestämmelserna i gemenskapsrätten, (2) inte minst de bestämmelser som säkerställer ett fritt tillhandahållande av tjänster och en fri rörlighet för kapital.

4.       Den första av dessa två friheter stadgas i artikel 49 EG (före detta artikel 59 i EG-fördraget) och enligt denna krävs att all diskriminering av tillhandahållaren på grund av dess nationalitet eller etablering i en annan medlemsstat än den i vilken tjänsten tillhandahålls (3) avskaffas. Därmed strider alla beskattningsåtgärder som hindrar ekonomiska aktörer i andra medlemsstater, eller som hindrar de egna medborgarna från att anlita de tjänster som dessa aktörer tillhandahåller, i princip mot denna frihet. (4)

5.       Den fria rörligheten för kapital stadgas i artikel 56 EG (före detta artikel 73 B i EG-fördraget), och den hindrar medlemsstaterna från att vidta åtgärder som avhåller deras medborgare från att investera i andra medlemsstater. (5) Detta innebär också ett förbud mot skattebestämmelser som har sådan verkan. (6)

II – De ifrågasatta skattebestämmelserna

6.       I artikel 125 A avsnitt I i Code général des impôts föreskrivs följande:

”... de fysiska personer som erhåller ränta, inkomst eller avkastning av vad slag det vara må från statspapper, obligationer, vinstandelsbevis, fordringar, bankmedel, borgensåtaganden och checkkonton för vilka gäldenären är bosatt eller etablerad i Frankrike , kan välja ett avdrag som innebär att inkomster undantas från den annars tillämpliga inkomstskatten.

Belopp som eventuellt har innehållits av utbetalaren av dessa avkastningar skall ingå i avdragets beräkning.

Avdraget skall ombesörjas av gäldenären eller den person som verkställer utbetalningen av avkastningen.”

7.       I artikel 125 A avsnitt III a fastställs avdraget till mellan 15 och 60 procent beroende på grupp av finansiella instrument, löptid för kontraktet, datum för emission av värdepapperet och period för utbetalning av räntorna.

8.       I avsnitt II i artikel 125-0 A föreskrivs samma bestämmelse för avkastning på nollkupongsobligationer och motsvarande placeringar. För denna typ av avkastning varierar procentsatsen mellan 7,5 och 60 procent.

III – Det administrativa förfarandet

9.       Kommissionen skickade den 30 oktober 2000 en skrivelse till de franska myndigheterna och gjorde gällande att medlemsstaten hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 49 EG och 56 EG genom att förbehålla endast skattskyldiga med kapitalavkastning från gäldenärer som är bosatta eller etablerade i Frankrike nämnda valmöjlighet. De franska myndigheterna uppmanades att inom två månader inkomma med erforderliga förklaringar.

10.     Frankrikes regering besvarade skrivelsen den 28 december 2000. Kommissionen lät sig inte övertygas av regeringens argument och avgav därför den 18 juli 2001 ett motiverat yttrande där den vidhöll sin ursprungliga ståndpunkt.

IV – Parternas yrkanden och förfarandet vid domstolen

11.     Kommissionen har den 10 december 2002 väckt förevarande talan och därvid yrkat att domstolen skall fastställa att den beskrivna beskattningen utgör ett hinder för fritt tillhandahållande av tjänster och fri rörlighet för kapital, vilket strider mot artiklarna 49 EG och 56 EG, eftersom den generellt sett mera förmånliga procentsats som används för det definitiva avdraget inte kan tillämpas på sådan avkastning som personer bosatta i Frankrike erhåller från en gäldenär som inte är bosatt eller etablerad i det landet.

12.     Frankrikes regering har hävdat att nämnda system har utformats för en situation med en gäldenär (vanligtvis ett finansföretag) som är etablerad i Frankrike och som är skyldig att under de femton första dagarna varje månad till skattemyndigheten betala in de belopp som föregående månad innehållits som schablonavdrag. Nämnda regering har tillagt att den skilda skattemässiga behandling som påtalats av kommissionen inte får överdrivas då det finns tillfällen när procentsatsen för det definitiva avdraget överstiger skattesatsen, och då det i fråga om likviditet är mera förmånligt att beskattas än att vidkännas avdraget som ju kvarhålls vid inkomstkällan. Regeringen har avslutningsvis hävdat att begränsningen av valfriheten under alla förhållanden rättfärdigas av behovet att säkerställa uppbörden och en effektiv skattekontroll.

V – Fördragsbrottet

A – Skillnaden i behandling

13.     Den som är skattskyldig för inkomstskatt för fysiska personer med skatterättsligt hemvist i Frankrike, (7) och som erhåller någon av de avkastningar som anges i artiklarna 125 A och 125-0 A i Code général des impôts, kan betala skatten eller ersätta denna skyldighet genom ett schablonavdrag som utbetalaren av avkastningen skall ombesörja och inbetala till skattemyndigheten. Valmöjligheten kan emellertid bara utnyttjas om den som betalar avkastningen är bosatt eller etablerad i Frankrike eller, för det fall sådan bosättning eller etablering inte föreligger, om de värdepapper som avkastningen härrör från har emitterats i nämnda stat. (8)

14.     Parterna är ense om att det föreligger en verklig skillnad i den skattemässiga behandlingen. Valmöjligheten föreligger enbart när de skattskyldiga och de personer som skall betala ut kapitalavkastningen är bosatta eller etablerade i Frankrike. (9) Svaranderegeringen har emellertid tonat ned denna skillnad och gjort gällande att skattesatsen ibland är mera attraktiv för den skattskyldige än procentsatsen för avdraget och att de respektive tidpunkterna för uppbörden av skatten och verkställandet av avdraget medför att varianten med skattebetalning blir mer intressant.

1. Procentsatserna för schablonavdraget och skatteberäkningen

15.     Frankrikes regering (10) och kommissionen (11) har diskuterat huruvida skatteberäkningen ger ett mera förmånligt resultat än vad som följer av den procentsats som används vid beräkningen av schablonavdraget. Ingen av parterna har givit någon fullständig bild och de har inte heller kunnat enas. Det är så många och så vitt skilda parametrar som måste beaktas (12) att det är omöjligt att ge ett heltäckande svar. Som svarandestaten själv har erkänt (13) finns det emellertid helt säkert alltid situationer där avdragsandelen är mera tilltalande än skattesatsen. Skattebedömare anser dessutom att ”det rent generellt kan sägas att det definitiva avdraget är förmånligt för den skattskyldige i den mån som den skattepliktiga avkastningen (eller en del av denna), i brist på valmöjlighet kan ... inkomstbeskattas med en skattesats som faktiskt överstiger procentsatsen för avdraget”. (14)

16.     Med utgångspunkt i den andel av den kapitalavkastning som på det ena eller det andra sättet slutligen hamnar i statskassan utgör artiklarna 125 A och 125-0 A i Code général des impôts följaktligen ett hinder för de två nämnda friheterna eftersom det är mera lockande för de skattskyldiga att förvärva produkter som genererar denna avkastning från personer som är bosatta eller etablerade i Frankrike, än från personer som är bosatta eller etablerade i andra medlemsstater. För att bevisa detta påstående räcker det, såsom kommissionen (15) har påpekat, att så blir fallet endast i några av de situationer som avses i lagen, eftersom varje hinder för någon av dessa friheter är förbjudet, oavsett hur sällsynt förekommande detta än må vara. (16)

2. Tidpunkterna för betalning av skatten och avdragets verkställande samt inverkan på likviditeten

17.     Den omständigheten att den person eller det företag som har att betala ut kapitalavkastningen till den skattskyldige ombesörjer det schablonmässiga avdraget vid tidpunkten för denna utbetalning, medan uppbörden av inkomstskatten sker i september månad året efter det beskattningsår när avkastningen erhölls, vilket innebär att den skattskyldige i detta fall kan förfoga över ett kontantbelopp som denne inte har tillgång till i förstnämnda fall, innebär inte i sig en skattemässig fördel som kan mätas objektivt.

18.     Valet mellan att i nuläget betala en viss procent av kapitalavkastningen (motsvarande det definitiva avdraget) eller att om några månader betala inkomstskatt till en högre procentsats, är ett subjektivt beslut som påverkas av faktorer av så personlig art att det inte är möjligt att allmänt ange vad som är det bästa alternativet.

19.     Även om svaranden skulle kunna motivera sin ståndpunkt och påvisa att det i likviditetshänseende är bättre för den skattskyldige att inkomstbeskattas än att vidkännas det definitiva avdraget, kvarstår likväl hindret mot det fria tillhandahållandet av tjänster och den fria rörligheten för kapital, eftersom domstolen har slagit fast att förekomsten av skattemässiga fördelar inte kan rättfärdiga en skattemässig behandling som strider mot en grundläggande frihet (17) , något som kommissionen (18) har påpekat och Frankrikes regering (19) vitsordat.

20.     För att undvika att nyssnämnda synsätt tillämpas har svarandestaten hävdat att den likviditetsmässiga fördel som är knuten till eftersläpningen i skattebetalningen utgör en del av systemet med det definitiva schablonavdraget, vilket utgör en sammanhängande enhet, varför ovannämnda rättspraxis inte är tillämplig. Detta synsätt kan uppfattas så, att skattebetalningens eftersläpning i förhållande till tidpunkten när avdraget verkställs har utformats för att kompensera för den skada som de som alltid beskattas lider i avsaknad av valmöjlighet.

21.     Detta synsätt är uppenbarligen ogrundat. Argumentationen i föreliggande mål avser inte huruvida vissa personer får vidkännas avdraget medan andra beskattas, varvid de förstnämndas situation är mera förmånlig än de senares. Frågan som ställts är mycket precis; vissa får möjlighet att välja medan andra inte får det, eftersom skattskyldiga som erhåller kapitalavkastning från företag som är etablerade i Frankrike kan välja mellan att omgående vidkännas ett avdrag eller att om flera månader betala skatten, ett alternativ som saknas för dem som investerar hos företag som är etablerade i övriga medlemsstater. Ur det perspektivet utgör den tillfälliga likviditet som en skattskyldig person åtjuter (frivilligt eller obligatoriskt) en fördel som inte finns i systemet med det definitiva avdraget, vilken inte är tänkt att kompensera för en skillnad i behandling.

22.     Även om likviditeten skulle anses vara en fördel medför detta ändock inte att hindret som de franska bestämmelserna utgör för de friheter som kommissionen har åberopat elimineras.

23.     Den franska lagstiftarens beslut att låta skatten förfalla till betalning i september månad året efter det beskattningsår när den skattepliktiga avkastningen erhålls, och att även uppbära skatten vid denna tidpunkt, skiljer sig uppenbarligen från avdragsmöjligheten som regleras i artiklarna 125 A och 125-0 A i Code général des impôts. Å andra sidan är ändamålet med föreskriften att avdraget skall verkställas av den som betalar ut avkastningen, inte att straffa dem som väljer detta system i förhållande till dem som utan valmöjlighet är skyldiga att betala skatten. Svaranderegeringen själv har förklarat att dess mål är att kontrollera finansiella instrument för sparande och att tillse att statskassan inbringar denna typ av offentliga inkomster, vilket enligt doktrinen skall kompletteras med målsättningen att ”uppmuntra spararna att hellre investera sina tillgångar i franska värdepapper än i utländska sådana”. (20)

24.     Jag anser följaktligen att systemet med valmöjlighet som regleras i de återgivna artiklarna i Code général des impôts utgör ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster och den fria rörligheten för kapital, eftersom den avhåller skattskyldiga som är bosatta i Frankrike från att investera sina besparingar i finansiella produkter som erbjuds av utländska företag, och att den hindrar dessa företag från att tillhandahålla sådana produkter i Frankrike, med beaktande av att den avkastning som de betalar ut i allmänhet ges en mindre förmånlig skattemässig behandling än avkastning som betalas ut av konkurrenter som är etablerade eller bosatta i nämnda stat.

B – De överväganden av allmänintresse som rättfärdigar en annorlunda behandling: behovet av att säkerställa en effektiv skattekontroll

25.     Enligt Republiken Frankrike kan det system som kommissionen har ifrågasatt förklaras av behovet att säkerställa att skatterna betalas och att skattekontrollen är effektiv. Nämnda republik har hävdat att skattemyndigheten saknar medel för att säkerställa att villkoren för en tillämpning av schablonavdraget är uppfyllda när emittenten av dessa finansiella produkter har sitt säte utanför republikens territorium, framför allt när denne är etablerad i en medlemsstat där banksekretess tillämpas eller där lagstiftningen begränsar förfarandet för informationsutbyte.

26.     Man bör på denna punkt bortse från domen i det ovannämnda målet Bachmann, i vilken domstolen slog fast att det skattesystem som där var i fråga kunde rättfärdigas av hänsyn till skattesystemets kongruens, och i vilken domstolen likväl avfärdade att nämnda system kunde rättfärdigas med hänvisning till säkerställandet av en effektiv skattekontroll. (21) Säkert är att gemenskapens rättspraxis tillåter hinder mot de grundläggande friheterna när det gäller att tillse att skatteförvaltningen är effektiv, (22) i synnerhet när ändamålet är att bekämpa skattefusk. I det fallet finns lagstöd i artikel 58.1 b EG (före detta artikel 73 D.1 b i EG-fördraget) för att begränsa den fria rörligheten för kapital. (23)

27.     Detta ändamål av allmänt intresse innebär inte någon obegränsad fullmakt för medlemsstaterna att inskränka dessa friheter. Liksom vid varje undantag från en huvudprincip som utformats inom gemenskapen skall det tvärtom tolkas restriktivt och tillämpas med beaktande av kraven som följer av proportionalitetsprincipen. (24) Arbetet med själva förvaltningen av skatterna och skattekontrollen räcker alltså inte för att rättfärdiga bestämmelser som begränsar de grundläggande rättigheterna, som är tvingande och som skiljer sig från andra regler för att uppnå samma mål, som inte har samma genomslagskraft men inte heller är lika ingripande. (25)

28.     I enlighet med domstolens rättspraxis kan det absoluta förbudet för skattskyldiga personer, som är bosatta i Frankrike och som erhåller kapitalavkastning från personer eller företag som är bosatta eller etablerade utanför Frankrike, att välja systemet med schablonavdrag inte rättfärdigas av behovet att säkerställa en effektiv skattekontroll, och särskilt inte av svårigheter att kontrollera huruvida de uppfyller kraven för att en viss avdragsprocent skall tillämpas (grupp av finansiella instrument, löptid för kontraktet, datum för emission av värdepapperet och period för utbetalning av räntorna). Liksom i domen i målet Baxter m.fl. (26) går det inte att a priori utesluta att den skattskyldige genom vederbörlig bevisning kan styrka att samtliga krav är uppfyllda för att en viss procentsats för schablonavdrag skall tillämpas i stället för att den skattskyldige inkomstbeskattas. Därigenom flyttas den obligatoriska domstolskontrollen från utbetalaren till investeraren, vilken är densamme som den skattskyldige.

1. Olägenheter för skattemyndigheten

29.     Det stämmer, i likhet med vad Frankrikes regering har påpekat, att ovannämnda synsätt förutsätter att systemet med verkställande av avdraget ändras och att skyldigheten avseende inbetalning till statskassan flyttas från det finansföretag som skall betala ut avkastningen till den person som i egenskap av investerare erhåller avkastningen och därmed är skattskyldig för densamma. (27) Som jag redan har påpekat utgör inte betalningssätt och tidpunkten för betalning någon del av fundamenten för systemet med valmöjlighet i artiklarna 125 A och 125-0 A i Code général des impôts. Som generaladvokaten Tizzano uttalade i ett liknande mål förutsätter inte det definitiva avdraget att det sker vid inkomstkällan. Det finns inget som hindrar att uppbörden till exempel ombesörjs av den skattskyldige, vilket möjliggör avdrag när en kapitalavkastning betalas ut av utländska företag. (28)

30.     Olägenheterna för skattemyndigheten som följer av att en enkel metod baserad på en allomfattande förhandskontroll som eliminerar riskerna för bedrägeri ersätts med en kontroll som företas i ett senare skede, och som inte är lika heltäckande, är inte tillräckliga för att rättfärdiga ett sådant hinder mot det fria tillhandahållandet av tjänster och den fria rörligheten för kapital som den franska lagstiftningen utgör. Har det väl visats att det eftersträvade ändamålet kan nås med andra medel följer det av proportionalitetsprincipen att uteslutande administrativa svårigheter aldrig kan utgöra tvingande skäl för en diskriminerande behandling som, då den motverkar nämnda friheter, fordrar tungt vägande argument för att kunna tillåtas.

31.     Svaranderegeringen har vidgått att dessa olägenheter bör undvikas genom föreskrifter om att det definitiva avdraget avseende kapitalavkastning från företag som är etablerade i andra medlemsstater skall göras årligen i samband med inkomstdeklarationen för att det skall ske med befriande verkan, men den har tillagt att detta tillvägagångssätt skulle rubba jämvikten i systemet och innebära en skattemässig diskriminering av de skattskyldiga som har investerat i finansiella produkter som tillhandahålls av företag som är etablerade i medlemsstaten, vilka ombesörjer nämnda definitiva avdrag vid inkomstkällan. (29) Detta argument faller emellertid av sig självt då den tidsmässiga skillnad som i den nuvarande utformningen av systemet med valmöjlighet finns mellan tidpunkten när procentsatsen dras av och tidpunkten när skatten betalas inte följer av systemet, utan är ett resultat av förvaltningsmodellen. Att de som saknar valmöjlighet uppfyller sin skyldighet senare är alltså inte ett resultat av att de måste kompenseras då de i egenskap av skattskyldiga utan valmöjlighet betalar skatt till en högre procentsats. Den är i stället ett medel för undvikande av de olägenheter som kontrollen av inkomster från utlandet för med sig, (30) vilket, såsom jag har påpekat, inte rättfärdigar ett sådant hinder för den fria rörligheten för kapital och det fria tillhandahållandet av tjänster som jag har beskrivit ovan.

32.     Jag kan inte förstå svarandestatens inställning när den hävdar (31) att ett införande av ett system där de skattskyldiga själva ombesörjer inbetalningen av skatten måste innebära en identisk skattesats för alla, såväl för dem som väljer avdraget som för dem som väljer att beskattas, och att systemet med valmöjlighet därmed skulle förlora sitt existensberättigande, då alla samtidigt skulle betala samma procentsats. Genom argumentet beaktas följdverkningar som enligt min uppfattning faktiskt går att undvika; det definitiva schablonavdraget behöver inte ske samtidigt som avkastningen deklareras, och denna samtidighet innebär inte att skattesatsen måste vara densamma i båda fallen.

33.     Sanningen är att om man noggrant läser artiklarna 125 A och 125-0 A i Code général des impôts ser man att oavsett vilket det yttersta ändamålet och vilka skälen för att utesluta skattskyldiga som investerar i utlandet än är, blir resultatet att det är förmånligare för personer som är skattskyldiga i Frankrike att placera sina besparingar i finansiella produkter som tillhandahålls i företag som är etablerade i Frankrike.

2.Ömsesidigt bistånd mellan myndigheter och inverkan av direktiv 77/799/EEG (32)

34.     EG-domstolen har vid upprepade tillfällen erinrat om de möjligheter enligt detta direktiv (33) som myndigheterna i en medlemsstat kan göra gällande för att få alla exakta uppgifter som är nödvändiga för att i enlighet med tillämplig lagstiftning fastställa och uppbära den inkomstskatt som beräknats för en skattskyldig person. (34)

35.     Frankrikes regering har emellertid anfört tre olägenheter till sitt försvar. Först har den hävdat att nämnda lagstiftning, och mera allmänt gemenskapslagstiftningen avseende ömsesidigt bistånd, (35) är av begränsat intresse när det gäller att få bevis på att villkoren för det definitiva avdraget har iakttagits, eftersom det punktvisa anlitandet av bistånd efter det att avdraget har gjorts inte kan ersätta nuvarande metod som består i en allomfattande förhandskontroll. Jag har redan avhandlat denna olägenhet ovan i punkt 29 och följande punkter och hänvisar därför till dessa.

36.     Den andra olägenheten avser att det ömsesidiga biståndet är ineffektivt i förhållandet till medlemsstater som tillämpar banksekretess. Det finns två skäl till att denna saknar relevans för de ändamål som svarandestaten har anfört. För det första har man nämligen i gemenskapslagstiftningen redan förutsett att det kan finnas uppgifter som inte får lämnas ut. (36) EG-domstolen har också trots denna omständighet slagit fast att biståndet kan tjäna som verktyg för en effektiv skattekontroll. (37) Att uppgifterna i vissa fall inte kan kontrolleras kan för det andra inte motivera att samtliga skattskyldiga som erhåller kapitalavkastning från företag som är etablerade i andra medlemsstater ovillkorligen skall uteslutas från systemet med valmöjlighet, som den franske lagstiftaren har utformat. Som jag redan har påpekat står denna konsekvens inte i proportion till syftet med lagstiftningen, framför allt inte med tanke på att inget hindrar de franska skattemyndigheterna från att kräva att en skattskyldig person som väljer det definitiva schablonavdraget skall lämna den bevisning som behövs för bedömningen av om vederbörande uppfyller kraven för att avdraget skall kunna medges. (38)

37.     Den tredje och sista olägenhet som Republiken Frankrike har åberopat är att när det gäller avkastningen från livförsäkringar måste förutom beskattningsunderlaget även villkoren för tecknande av försäkringsavtalet beaktas vid avgörandet av om schablonavdraget kan medges och i så fall med vilken procentsats. Uppgifterna om dessa villkor finns emellertid inte alltid att tillgå hos myndigheterna i de olika medlemsstaterna. Detta argument är en upprepning, vad gäller just denna grupp av finansiella produkter, av den allmänna utläggningen här ovan. De eventuella svårigheterna med att begära nödvändiga uppgifter eller de eventuella bristerna i samarbetet mellan medlemsstaterna rättfärdigar inte metoder som begränsar grundläggande tvingande rättigheter som inte får kringgås. Jag tvekar inte att här återge generaladvokaten Jacobs träffande formulering i hans förslag till avgörande i det ovannämnda målet Danner. Han förlitade sig där på det nödvändiga samarbetet mellan den medlemsstat där beskattning sker och i utlandet belägna försäkringsföretag, vilka förväntas uppträda lojalt då de ”är företag med ett visst anseende och beständighet som noga övervakas av de länder där de är etablerade”. (39) En presumtion om eller en risk för bedrägeri är inte skäl att förbjuda utövandet av en grundläggande rättighet som säkerställs i fördraget. (40)

38.     Jag anser sammanfattningsvis att de skäl som svaranderegeringen har anfört inte rättfärdigar den franska lagstiftning som kommissionen har ifrågasatt.

39.     Enligt min mening har Republiken Frankrike följaktligen underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 49 EG och 56 EG genom att helt förbjuda skattskyldiga personer som erhåller avkastning från de finansiella produkter som avses i artiklarna 125 A och 125-0 A i Code général des impôts att välja mellan att inkomstbeskattas och att vidkännas ett definitivt schablonavdrag, när den som är skyldig att betala ut avkastningen inte är bosatt i Frankrike eller inte är etablerad där.

VI – Rättegångskostnader

40.     I enlighet med vad som föreskrivs i artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall svarandestaten ersätta rättegångskostnaderna.

VII – Förslag till avgörande

41.     Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att EG-domstolen skall bifalla kommissionens talan och därvid

1)fastställa att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 49 EG och 56 EG genom att helt förbjuda skattskyldiga, som från personer eller företag som är bosatta eller etablerade i andra medlemsstater erhåller avkastning från de finansiella produkter som avses i artiklarna 125 A och 125-0 A i Code général des impôts att välja mellan att antingen inkomstbeskattas eller att vidkännas ett definitivt schablonavdrag,

2)förplikta Republiken Frankrike att ersätta rättegångskostnaderna.

1 – Originalspråk: spanska.

2 – Se dom av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumacker (REG 1995, s. I-225), punkt 21, av den 16 juli 1998 i mål C-264/96, ICI (REG 1998, s. I-4695), punkt 19, av den 21 september 1999 i mål C-307/97, Saint-Gobain ZN (REG 1999, s. I-6161), punkt 58, av den 6 juni 2000 i mål C-35/98, Verkooijen (REG 2000, s. I-4071), punkt 32, och av den 8 mars 2001 i de förenade målen C-397/98 och C-410/98, Metallgesellschaft m.fl. (REG 2001, s. I-1727), punkt 37.

3 – Dom av den 3 december 1974 i mål 33/74, Van Binsbergen (REG 1974, s. 1299; svensk specialutgåva, volym 2, s. 379), punkt 25, av den 18 januari 1979 i de förenade målen 110/78 och 111/78, Van Wesemael m.fl. (REG 1979, s. 35; svensk specialutgåva, volym 4, s. 263), punkt 27, av den 17 december 1981 i mål 279/80, Webb (REG 1981, s. 3305; svensk specialutgåva, volym 6, s. 265), punkt 14, och av den 4 december 1986 i mål 205/84, kommissionen mot Tyskland (REG 1986, s. 3755; svensk specialutgåva, volym 8, s. 741), punkt 25.

4 – I dom av den 28 januari 1992 i mål C-204/90, Bachmann (REG 1992, s. I-249; svensk specialutgåva, tillägg, s. 31), slog domstolen fast att ”[b]estämmelser som kräver att försäkringsgivaren skall vara etablerad i en medlemsstat för att de försäkrade, i den staten, skall ha rätt till vissa skatteavdrag avskräcker de försäkrade från att vända sig till försäkringsgivare etablerade i en annan medlemsstat och utgör därför för de sistnämnda ett hinder i friheten att tillhandahålla tjänster” (punkt 31). I dom av den 28 april 1998 i mål C-118/96, Safir (REG 1998, s. I-1897), konstaterade domstolen att en lagstiftning (i detta fall i Sverige) med bestämmelser som innebär att kapitalförsäkringar skall beskattas olika med ledning av var försäkringsbolaget är etablerat, skulle kunna avskräcka skattskyldiga som var bosatta i Sverige från att teckna försäkringar i utländska bolag, och dessa bolag från att tillhandahålla sina tjänster på den svenska marknaden (punkterna 24 och 30).

5 – Se dom av den 26 september 2000 i mål C-478/98, kommissionen mot Belgien (REG 2000, s. I-7587), punkt 18 och där citerade rättsfall.

6 – I domen i det ovannämnda målet Verkooijen påpekade domstolen att ett undantag vid inkomstbeskattningen av utdelningar till fysiska personer från bolag som är etablerade inom landet utgör ett hinder för kapitalets rörlighet eftersom 1) de som är bosatta i landet avhålls från att investera i bolag med hemvist i utlandet och 2) dessa bolag förhindras att erhålla kapital i den medlemsstat där beskattning sker då de utdelningar som nämnda bolag lämnar ges en mindre förmånlig beskattning än utdelningar från bolag som är etablerade i landet, varför aktier och bolagsandelar i de utländska bolagen blir mindre attraktiva (punkterna 34–36). Generaladvokaten Tizzano kom till samma slutsats i det förslag till avgörande som han lade fram den 29 januari 2002 i mål C-516/99, Schmid (REG 2002, s. I-4573), dom meddelad den 30 maj 2002. I förslaget behandlades en lagstiftning enligt vilken det endast var möjligt att välja mellan en särskild schablonbeskattning och en normal inkomstbeskattning med en 50-procentig sänkning av skattesatsen för medborgare som erhöll avkastning på kapital, medan övriga undantagslöst påfördes nämnda skatt utan någon som helst sänkning av skattesatsen (punkt 39 och följande punkter).

7 – Skattskyldiga som är bosatta utanför Frankrike har inte någon valmöjlighet, och deras kapitalavkastning är föremål för ett proportionellt avdrag. Samma bestämmelse gäller för nämnda inkomster om de inte härrör från Frankrike eller om de uppbärs av juridiska personer med säte i utlandet (avsnitt III i artikel 125 A i Code général des impôts ).

8 – Artikel 41k H i bilaga III till Code général des impôts .

9 – Om den skattskyldiga personen har sitt skatterättsliga hemvist i utlandet tillämpas schablonavdraget obligatoriskt. Om det däremot är utbetalaren som har sitt skatterättsliga hemvist utanför Frankrikes territorium sker oundgängligen beskattning.

10 – Punkterna 22 och 23 i svaromålet och punkterna 10–14 i dupliken.

11 – Punkterna 3–7 i repliken.

12 – För att fastställa vilken procentsats som skall tillämpas vid beräkningen av schablonavdraget fordras kännedom om grupp av finansiella instrument, löptid för kontraktet, datum för emission av värdepapperet och period för utbetalning av räntorna (artiklarna 125 A avsnitt III a och 125-0 A avsnitt II i Code général des impôts ). För att fastställa skatten fordras bland annat uppgifter om beskattningsunderlag och den skattskyldiges familjesituation (ensamstående, gift, efterlevande, frånskild, vårdnadshavare ...) (artikel 193 och följande artiklar i nämnda lagtext).

13 – I bestridandet (punkterna 22 och 23) har svarandestaten hävdat att 90 procent av dem som är skattskyldiga för skatten påförs en skatt på 15 procent eller lägre, medan den genomsnittliga marginalskattesatsen är 25 procent. Enligt nämnda stat uppgår schablonavdraget från avkastningen på nollkupongsobligationer med en löptid på mindre än åtta år till 15–35 procent, vilket tangerar nämnda marginalskattesats. Denna uppfattning hos Frankrikes regering visar att det finns fall när schablonavdraget är mera attraktivt än inkomstskatten, något som nämnda regering också har erkänt i punkt 24 i nämnda skrivelse, när den bekräftade att situationen för den som vidkänns detta avdrag ”kan visa sig vara mera förmånlig i fråga om skattesats”.

14 – . Mémento pratique Francis Lefebvre, Fiscal 1998, punkt 2158.

15 – Se punkt 2 i repliken.

16 – I dom av den 15 februari 2000 i mål C-34/98, kommissionen mot Frankrike (REG 2000, s. I-995), punkt 49, och i mål C-169/98, kommissionen mot Frankrike (REG 2000, s. I-1049), punkt 46, bekräftade domstolen i lika mån med avseende på den franska regeringens respektive påståenden att avgiften för att täcka de sociala skulderna, vars tillämpning innebar ett åsidosättande av gemenskapsrätten, endast berörde ett fåtal arbetstagare då den utgjorde den lägsta avgiftssatsen. Domstolen hade redan i dom av den 13 december 1989 i mål C-49/89, Corsica Ferries France (REG 1989, s. 4441), punkt 8, presenterat denna lösning.

17 – Punkt 21 i repliken.

18 – Punkt 16 i dupliken.

19 – Se domen i det ovannämnda målet Verkooijen, punkt 61 och där anförda domar.

20 – Grosclaude, J., och Marchessou, P., Droit fiscal général , Dalloz förlag, andra utgåvan, 1999, s. 167, punkt 230 in fine .

21 – Punkterna 18–20.

22 – Se dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Rewe Zentral (REG 1979, s. 649; svensk specialutgåva, volym 4, s. 377), punkt 8, av den 15 maj 1997 i mål C-250/95, Futura Participations och Singer (REG 1997, s. I-2471), punkt 31, och av den 8 juli 1999 i mål C-254/97, Baxter m.fl. (REG 1999, s. I-4809), punkt 18, samt domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Belgien, punkt 39.

23 – Se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Belgien, punkterna 38 och 39, där domstolen upprepade det synsätt som antagits i dom av den 23 februari 1995 i de förenade målen C-358/93 och C-416/93, Bordessa m.fl. (REG 1995, s. I-361), punkterna 21 och 22, och av den 14 december 1995 i de förenade målen C-163/94, C-165/94 och C-250/94, Sanz de Lera m.fl. (REG 1995, s. I-4821), punkt 22.

24 – Se punkt 41 i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Belgien.

25 – Domstolen har således underkänt en belgisk inkomstskattelag som på grund av svårigheten att kontrollera intygen om inbetalade premier i övriga medlemsstater innehöll föreskrifter om att avdrag för försäkringspremier endast medgavs om de hade betalats i Belgien. Enligt domstolen kunde lagen hindra den fria rörligheten för arbetstagare och det fria tillhandahållandet av tjänster, och det fanns inte något som hindrade de nationella myndigheterna från att kräva att den berörda personen lämnade nödvändig bevisning (domen i det ovannämnda målet Bachmann, punkt 20). Domstolen har också slagit fast att behovet av att säkerställa en effektiv skattekontroll inte rättfärdigar uppställandet av en allmän presumtion att kostnader för deltagande i utbildningskurser inte är att anse som kostnader för intäkternas förvärvande om de avser kurser som hålls på orter som utgör sedvanliga turistmål belägna i andra medlemsstater, medan någon sådan presumtion inte föreligger för kurser som hålls på orter belägna i Danmark (målet rörde dansk lagstiftning), eftersom det inte finns något som hindrar skattemyndigheterna att kräva att den skattskyldiga personen lämnar konkret bevisning för bedömningen av om avdrag skall medges (dom av den 28 oktober 1999 i mål C-55/98, Vestergaard, REG 1999, s. I-7641, punkterna 25 och 26). En liknande anmärkning har riktats mot en särskild skatt i Frankrike på företag som framställer och säljer en eller flera farmaceutiska specialiteter, där beskattningsunderlaget endast får minskas genom avdrag för kostnader för forskning som bedrivs i Frankrike. Denna reglering, som motiveras av behovet att säkerställa skattekontrollen, innebär nämligen ett absolut hinder för den skattskyldige att bevisa att kostnaderna för forskning faktiskt har nedlagts (domen i det ovannämnda målet Baxter m.fl., punkterna 19 och 20). Domstolen har också riktat anmärkningar mot en bestämmelse avseende inkomstbeskattningen i Luxemburg, som också är tillämplig på kollektiva organisationer, enligt vilken förlustutjämning för skattskyldiga personer som saknar hemvist i Luxemburg, men som har en filial där, förutsätter att bokföring avseende den bedrivna verksamheten har upprättats och bevarats och att bokföringen överensstämmer med relevanta nationella bestämmelser på området. Enligt domstolen utgör detta ett oproportionerligt krav eftersom det räcker att be den skattskyldige att visa klart och precist att omfattningen av de förluster som denne påstår sig ha lidit motsvarar hans förluster i Luxemburg (domen i det ovannämnda målet Futura Participations och Singer, punkt 32 och följande punkter).

26 – Punkt 20.

27 – Svaranderegeringen har åberopat den av mig redan nämnda domen i det ovannämnda målet Safir, och påpekat att denna omkastning inte är förenlig med friheten att tillhandahålla tjänster, eftersom de bördor som åläggs den skattskyldige kan avhålla honom från att teckna kontrakt avseende finansiella produkter med företag som är etablerade i utlandet. Detta argument utgör en paradox då det utgör ett försvar av en större begränsning av denna frihet bestående inte bara av att den skattskyldige åläggs en viss skyldighet att förete bevisning som uppfyller de exakta rekvisiten för att valmöjligheten i bestämmelsen skall få utnyttjas, utan helt enkelt av att denne nekas alla valmöjligheter, vilket inverkar ännu mera avhållande. Villkoren i domen i det ovannämnda målet Safir avsåg inte alls skyldigheten att tillhandahålla skattemyndigheten vissa uppgifter för att åtnjuta en skatterättslig fördel. Skyldigheterna var mera omfattande för innehavarna av livförsäkringar som tecknats hos företag som inte var etablerade i Sverige (om försäkringstagaren ville åtnjuta befrielse från eller nedsättning av premieskatten måste denne bland annat registrera sig och deklarera betalningen av premien vid ett centralt organ, återköp av försäkringen efter en kort period var mera betungande och den skattskyldige hade att tillhandahålla uppgifter om beskattningen av försäkringsföretaget). Ytterst aktualiseras proportionalitetsprincipen. I nämnda fall innebar bestämmelserna i den svenska lagstiftningen ett åsidosättande av denna princip. Icke desto mindre utgör inte kravet på den skattskyldige att lämna exakta uppgifter till myndigheterna för att få en skattemässig fördel någon överträdelse av principens gränser.

28 – Förslag till avgörande i det ovannämnda målet Schmid, punkterna 47 och 48.

29 – Se punkterna 24 och 26 i dupliken.

30 – Se Grosclaude, J., och Marchessou, P., op.cit ., s. 167, punkt 230.

31 – Punkterna 27 och 28 i dupliken.

32 – Rådets direktiv 77/799/EEG av den 19 december 1977 om ömsesidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter på direktbeskattningens område (EGT L 336, s. 15; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 64).

33 – På senare tid, dom av den 3 oktober 2002 i mål C-136/00, Danner (REG 2002, s. I-8147), punkt 49 och följande punkter, och av den 26 juni 2003 i mål C-422/01, Skandia och Ramstedt (REG 2003, s. I-0000), punkt 42 och följande punkter.

34 – Domen i det ovannämnda målet Vestergaard, punkterna 26 och 28.

35 – Exempelvis i form av rådets direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar uppkomna till följd av verksamhet som utgör en del av finansieringssystemet för Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket och av jordbruksavgifter och tullar samt med avseende på mervärdesskatt (EGT L 73, s. 18; svensk specialutgåva, område 2, volym 2, s. 66), vilket i sin ändrade lydelse enligt rådets direktiv 2001/44/EG av den 15 juni 2001 (EGT L 175, s. 17) har ändrat beteckning till ... direktiv ... om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som har avseende på vissa avgifter, tullar, skatter och andra åtgärder [artikel 1.1 och 1.2 g)].

36 – artikel 8.1 och 8.2 i direktiv 77/799 och artikel 4.3 a och b i direktiv 76/308.

37 – Domstolen har särskilt i dom av den 28 januari 1992 i mål C-300/90, kommissionen mot Belgien (REG 1992, s. I-305), bekräftat att när det på grund av att lagstiftningen eller förfarandet i en annan medlemsstat inte medges att den behöriga myndigheten gör utredningar och inte heller att den får ta del av eller använda information för sitt eget behov, kan omöjligheten att få bistånd från denna andra medlemsstat inte rättfärdiga en underlåtenhet att tillämpa en skattemässig fördel på avkastning som erhållits in nämnda medlemsstat (punkt 13).

38 – Se domarna i de ovannämnda målen Bachmann, punkt 20, kommissionen mot Belgien (mål C-300/90), punkt 13, Danner, punkt 50, och Skandia och Ramstedt, punkt 43.

39 – Punkt 74.

40 – Se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Belgien (mål 478/98), punkt 45.